Jag frågade en bildlärare i grundskolan en gång ”varför har man ämnet bild i skolan?” Svaret blev en vass blick och orden ”Det är ett kommunikativt ämne, precis som svenska och engelska.”
Givetvis är det så men jag visste inte det då och bad om ursäkt för min okunskap, sedan hade vi ett långt samtal om bild och konst. Det här var i mitt glapp mellan film- och digital fotografering, jag hade några kameralösa år då intresset hade paus.
Kanske var det det där samtalet som väckte intresset på nytt, eller så berodde det på att digitalkameror började dyka upp i annonser och skyltfönster. I vilket fall har jag alltid kommit ihåg bildlärarens ord sedan dess.
Häromdan fick jag en tidning i handen som påminde mig om orden. Jag förstod inte ett dugg av texten i tidningen men bilderna talade för sig själva, jag förstår dem trots att jag kommer från en helt annan kultur än tidningen. Här är förstasidan, bilderna inuti tidningen följer samma stil:
… e de di enda du tänker på? Sa Emils pappa någon gång när de skulle åka på marknad.
En annan pappa som jag hörde häromdan hade skojat med sitt barn. Stulit näsan, ni kanske vet hur man gör. Roligt var det i alla fall tyckte barnet och spelade med ”nu har jag ingen näsa”, varpå pappan sa ”då får du köpa en ny.”
Köpe å köpe, det är det enda vi tänker på. Från barnsben blir vi upplärda att allting går att köpa. Det var länge sedan jag hörde ordet ”önska.” Inte ens en ny näsa ska man önska sig, den ska köpas. Språkbruket är säkert oavsiktligt, folk har glömt bort att man kan önska sig saker, att köpa är normen.
Jag för min del önskar att vintern slutar plåga oss, även om den kan vara vacker ibland. Den här bilden tog jag häromdagen, det är den längsta skugga av mig själv jag någonsin sett:
OpenCanvas är ett ganska okänt bildbehandlingsprogram. Kanske för att det är japanskt men det finns i en engelsk version också. Hanteringsmässigt är det likt photoshop men kan naturligtvis inte lika mycket. Fast det kan en del saker som inget annat program kan, till exempel spela in redigeringssessionen så att man sedan kan se händelseförloppet som en film.
Vad det nu ska vara bra för frågar man sig kanske. Men det är så att OpenCanvas används av tecknare, japanska mangatecknare kan man tänka. Se ett exempel här: http://www.youtube.com/watch?v=hYClAhsldfI (vrid ned ljudet så orkar ni titta hela klippet)
Jag har testat OpenCanvas på fotografier och det fungerar alldeles utmärkt, jag föredrar faktiskt det framför photoshop elements, speciellt om jag ska trixa med bilden.
Ibland är det faktiskt kul att åka tunnelbana. Det kan vara så erbarmligt dåligt ljud i högtalarna att det som ropas ut blir rena knoparmojen. Någon dag när jag har tråkigt ska jag åka runt hela dagen och spela in olika varianter på ”Se upp, dörrarna stängs”
Ojdå, det var ju ett tag sedan inser jag när jag hittar buketten undanstoppad. Vet inte varför jag inte slängt den men nu är den så vissen att den går i bitar när jag försöker lägga den i sopkorgen.
Fast innan jag gör det så plockar jag fram kameran och förevigar den fina uppvaktningen, något jag skulle gjort långt tidigare förstås.
Rosenkalla, tror jag
Georges Bataille skrev:
…Because flowers do not age honestly like leaves, which lose none of their beauty even after they are dead; flowers wither like simpering, overly made-up old women, dying ridiculously on the same stem that seemed to be bearing them up to the stars.
Fast han skrev väl på franska antar jag, och han kände sig nog övergiven och sviken av någon blomma. Jag har snott citatet ur Umberto Ecos bok ”On ugliness”, där kan man hitta många exempel på vackra fula ting, om man nu inte har någon gammal bukett att titta på.
Hur lång är du? Om du inte kan svara på det är du antingen ett spädbarn eller senil. Vår längd bokförs från det att vi sprattlar ut ur livmodern och hänger med oss tills vi dör. När vi dör antecknas dessutom noga hur länge vi levde.
Foto: Keith Edkins, Cambridge, UK.
Vadan detta intresse att mäta saker? Såklart är det bra att veta hur lång man är när man ska köpa nya kläder men det är inte nödvändigt, man kan prova sig fram.
Ålder då? Nja, det är nog bara myndigheter som har någon nytta av att veta det. Men på det personliga planet är vi ändå fullständigt besatta av ålder, från det första ögonblick då vi förstår begreppet är vi nyfikna på våra medmänniskors ålder. Och vi jämför.
Vetenskapsmän mäter saker för att kunna göra förutsägelser. Det är väl OK men jag känner ingen vetenskapsman, ändå känner jag många människor -och alla mäter de saker.
Överallt har mätandet smugit sig in, det har blivit en del av vårt liv och vi tänker kanske inte på det. Vi får saker mätta åt oss utan att vi ber om det: Antalet vänner på Facebook, antalet läsare av vår blogg, antalet kommentarer på bilder och så vidare. Många av måtten är offentliga, och vi kan jämföra dem.
Vad kommer vi fram till när vi jämför våra mått med andras? Ofta drar vi slutsatsen att vi är bättre eller sämre än någon annan. Ibland blir vi riktigt korkade och tror att om vi kan ändra mätetalet så blir vi själva förändrade, vi skaffar oss fler vänner på facebook och jagar fler kommentarer på våra bilder.
Fast en viss logik finns i det här beteendet. Eftersom vi vi vet att andra jämför på samma sätt så blir vi förändrade, i deras ögon. Kanske det räcker så för att vi ska vara nöjda.
När jag flyttade till Sundsvall och började på nytt jobb frågade jag en jobbarkompis hur länge han bott där. Svaret blev ”två avgasrör.” Jag fattade ingenting men han hade alltså bytt avgasrör på sin bil två gånger sedan han kom dit. Det var på sitt sätt ett ganska vetenskapligt mått och jag kom också att bo där i två avgasrör innan jag flyttade 🙂
Jag är 188 cm lång och troligtvis längre än många av er som läser det här. När min grabb var liten var det ett solklart bevis på att jag var bästa pappan i klassen!
Jag bor vid en ändstation så det är gott om plats när jag kliver på. Alla tidningar är bortplockade av personal som är dedicerad till denna uppgift, det finns inget att göra så jag stirrar ut genom fönstret. Redan vid nästa stopp blir det mer folk ombord och mindre tråkigt, man kan sitta och titta på hur folk ser ut och vad de gör.
Men vid andra stoppet blir jag nästan paralyserad av en vacker ung tjej som sätter sig mittemot mig. Jag har som vanligt kameran med mig och skulle så gärna vilja fånga hennes strålande ansikte på bild, men jag vågar inte fråga om jag får. I stället nöjer jag mig med att titta på henne så gott jag kan. Hon har ögonlock av den där sorten som viks in, jag tror det kallas epikantusveck, och de ser lite sorgsna ut. Munnen ser ut som att den säger ”o” hela tiden och näsan är nyfiken, hennes föräldrar måste vara vackra de också.
Vid åttonde stationen byter jag tåg. Blir stående vid kanten och väntar, en annan man står bredvid och tittar intensivt ned på spåret. Jag följer hans blick och får syn på en liten mus därnere, alldeles intill rälsen, den gnager på en glasspinne.
Nu blir det lite spännande. Musen är så liten att två skulle få plats i ett cigarrettpaket, det stora tåget närmar sig, mannen och jag står och tittar på musen.
Musen sitter kvar, sitter kvar, sitter kvar, sedan är tåget över den. Naturligtvis är den oskadd, skyddad av sin litenhet. Mannen och jag tittar på varandra och ler, vi behöver inget säga, delar samma tanke ”musen är cool”.
Så kommer jag fram till min destination. Jag har placerat mig i första vagnen för att vara bland de första att nå rulltrappan. Den är lång och jag kliver uppför trappstegen för att komma upp fortare, passerar tre personer och är sedan först upp av alla som klev av tåget. Genom spärrarna och ut i en gång som också är lång, bakom mig ekar trampet av en armé, det känns stressigt. Innan jag når dörrarna har fyra elitresenärer passerat mig, det blev ingen medaljplats idag heller…
Ute är det kallt och bullrigt. Det blir stökigt vid övergångsstället när hundra personer ska över och bilisterna har bråttom men jag har redan hunnit över och vandrar lugnt uppför gångstigen mot jobbet. Lärkträden står som vilsekomna turister bredvid stigen och har fällt sina gula barr till en tät matta, det är som att gå på guld. Men strax byts underlaget ut mot lera från bygget bredvid min arbetsplats. Jag kliver in och stampar av mig leran, sedan kan arbetsdagen börja.
Bilden tagen av Brian Hauge (http://fenstalker.wordpress.com)
Ibland är det som att man blivit utvald att uppleva något speciellt, det hände mig igår. Jag satt i bilen åkandes över södertörns vackra landskap och satte på radion, kom in mitt i en dikt som höll på att läsas upp samtidigt som solen bröt fram genom molnen. Plötsligt blev allt så vackert att jag var tvungen att stanna. Jag lyssnade färdigt på dikten och klev sedan ut och tog en bild. Idag lyckades jag ta reda på vad det var för dikt jag hörde, den heter Höst och är skriven av Gudmund Leonh. Silverstolpe.
"när lifvets skymning bryter in"
…Så syns naturen mig en ädel drottning,
till döden vigd, som reder sina smycken
och kläder sig med stilla majestät
för sista gången i den rikaste,
mest lysande af sine högtidsskrudar
och prydd som till en fest sin thron bestiger
och bidar lugn den kommande förhärjarn,
tills nordans vinterliga stämma sjunger
dödshymnerna, och han, som allt fullbordar,
den hvita slöjan öfver offret kastar
och söfver allt uti den vida graf.
Så höjer sig också en ädel ande,
när lifvets skymning bryter in, och himlen
sig sänker, tung, med åskor laddad. Stolt
han lyfter då i stormarna sitt änne
och ser framåt med majestätlig blick
och bär sitt öde som en kungamantel.
Har ni tänkt på att det alltid var soligt och vackert väder förr i tiden? Åtminstone är det så på alla gamla bilder man ser, titta här bara på Sundsvall:
Svartvit sommarvy över Sundsvall
Jag har listat ut varför det är så. För länge sedan var en fotografs utrustning inte kapabel att fånga bilder i dåligt ljus, det var väl mest filmen som inte var tillräckligt känslig. Kameran på stativ eller någon sorts konstbelysning var det enda som kunde rädda en bild i dåligt ljus.
Så vad gör man? Vad gjorde de flesta? Jo, de fotograferade i vackert väder och solsken!
Bilden ovan är faktiskt inte gammal, den är tagen med min digitala Nikon. Men jag hittade en rolig webbsida som får bilder att se gamla ut: http://labs.wanokoto.jp/olds
