Jag har fått ut ännu en bild ur Aperture, börjar lära mig så sakta.
Etikett: foto
-
Fri som en fågel
Kajor i Åmål 2009 -
Apple Aperture och annat
Det finns många program för fotografer, jag har länge använt Photoshop och Lightroom och trivs med dem. Det är väl de två giganterna bland fotografer men det finns andra; ett billigt och trevligt program heter Pixelmator. Det liknar photoshop mycket till utseende och handhavande men är naturligtvis inte lika fullspäckat med funktioner. Till ett pris av 340 kronor kan man väl inte begära det heller men det är definitivt ingen leksak. Just nu är priset dessutom sänkt till 229 kronor på det nyöppnade MacApp Store.
Ett annat program som reas på MacApp Store är Aperture, priset är sänkt med nästan 1400 kronor och kostar just nu bara 599:- Eftersom jag fick ett Itunes värdebevis i julklapp så föll jag för frestelsen, värdebeviset gick att utnyttja och nu är jag en Aperture-användare. Vi får väl se vad jag kommer att tycka om det, jag återkommer med omdöme någon gång.
Scott Bourne har skrivit ett nytt tänkvärt blogginlägg igen. Bland annat skriver han ”Your Photos Aren’t Cutting It if you’re waiting for that next lens, that next camera or that next flash you plan to buy before you get serious about your photography.” Kanske det gäller även den som hela tiden letar efter den bästa programvaran… Läs hans blogginlägg i vilket fall, det tar inte lång tid.
Till sist en vinterbild:
Väktaren i Västertorp Hmmm…. bilden ser väldigt mörk och blågrå ut på min skärm. Jag undrar om jag gör något fel, det är nämligen den första bilden jag kört genom Aperture. Nå, jag får fortsätta laborera.
-
Fler fototips
Jag länkar till en annan blogg igen. Den här gången är det Scott Bourne som har sju tips att ge:
Seven Habits That Make Better Photographers – No Camera Needed
Jag brukar följa hans blogg, ibland dyker det upp riktigt läsvärda inlägg där.
-
Fotografer kan lära av tecknare
Jag är intresserad av bilder, inte bara fotografier utan alla sorts bilder. Därför blev jag glad när jag hittade en tecknares blogg. En tecknare som har mycket att berätta för fotografer, tror jag.
Bloggen heter Your Face is Pretty och dagens inlägg kan läsas här: http://questforpretty.blogspot.com/2011/01/assumption-will-kill-your-portraits-and.html
Inlägget handlar om hur vi uppfattar saker kontra hur de egentligen ser ut, specifikt hur ansikten ser ut. Vi fotograferar ju ansikten ibland och med dagens datoriserade möjligheter anpassar vi ofta bilden till hur vi tror eller tycker att ansiktet ser ut, som om kameran skulle avbilda fel på något sätt…
Nåja, det tror väl ingen. Det är väl våra drömmar vi använder när vi modifierar porträtten. Som tecknare har man ju alla möjligheter att från första pennstrecket skapa det ansikte man drömmer om. Då är det uppfriskande att läsa om någons försök att göra varje pennstreck autentiskt.
-
Närbilder
Det här bildspelet har legat länge och mognat. Så länge att det enda som är kvar av originalidén är det svartvita, allt annat är nytt. Nej förresten, att visa närbilder som inte är som alla andra var också en del av originalidén.
Jag kan berätta lite om hur jag gjort. Bilderna är tagna med en Olympus mju Tough. Dessa har jag sedan justerat och gjort svartvita i Photoshop, sedan krympt dem till 1920×1080 pixlar.
Därefter har jag satt ihop dem till en film i After Effects. Eftersom jag är ovan tog det många timmar att experimentera fram ett resultat som jag var nöjd med. Sedan skulle det renderas till en fil, vilket tog 25 minuter varje gång jag ville kolla de senaste ändringarna.Ja, så gick det till, och det var ganska kul att göra det. Klicka gärna upp filmen i helskärmsläge, detaljerna syns bättre då.
-
Gott Nytt År !
Till sist visade sig solen, efter en evighet kändes det som. Det var faktiskt på tiden, bara ett par timmar tillgodo innan den tvingades ned under horisonten för sista gången detta år. Den gamla vägen mellan Stockholm och Södertälje bjuder på vackra vyer en sån här dag. Tyvärr får man avnjuta dem från vägkanten om man inte har skidor med sig, naturen är mer otillgänglig på vintern, men det passar en soffpotatis bra 🙂
Strävan mot en ljusare framtid Jag gör ingen återblick på året som gick utan hoppas i stället på att det nya året ska bli bättre. För mig, för dig och för alla som behöver få det bättre.
-
En kodex för bildkritik
Bildkritik är en delikat sysselsättning; ett påstående som kanske förvånar någon, ”svårt är det nog men delikat, hurdå?” Helt enkelt därför att felaktigt utförd kan bildkritik orsaka svåra skador, både hos givare och mottagare. Skadorna uppstår ofta som en röta hos mottagaren och rötan sprider sig efter ett snabbt meningsutbyte även till givaren, därefter är förtroendet dem emellan allvarligt skadat -kanske bortom all räddning.
Därför har jag utvecklat en kodex som kan användas vid givande av bildkritik. Den bygger på samma idé som arbetsgivare använder sig av när de lämnar vitsord om folk som slutar sin anställning. Principen är att säga vad man tycker utan att det syns. Låt mig visa några exempel:
Fin bild: Jag begriper inte varför du visar den här bilden. Bra exponerad: Det här är den enda bilden du borde visa, de övriga 75 kan du slänga. Skarpt och bra: Nu ser jag att du äger en motorcykel/bil/annan pryl, men jag blir inte gladare av det. Perfekt komposition: Alla älskar sin flickvän/pojkvän men alla älskar inte just din flickvän/pojkvän. Var glad för det och behåll bilden för dig själv. Spännande utsnitt: Misslyckade bilder ska sorteras bort av fotografen, inte av mig. Proffsigt fångat: Jo, kameran kan frysa tiden men du själv borde gå framåt och plåta något nytt. Jag gillar bilden: Jag gillar bilden, helt ärligt!Nackdelen med en sådan här kodex är att den bara hjälper till med att förhindra rötspridning. Den hjälper inte vare sig givare eller mottagare till ett bättre bildseende. Egentligen ska man helt undvika att ge bildkritik eftersom det är svårt, jättesvårt. Men om fotografen propsar på att få ett utlåtande kan kodexen komma till användning.
Kalla det inte bildkritik, kalla det bildanalys i stället och behåll den för dig själv. Endast om du, eller ännu hellre en tredje part, tycker att analysen blev bra ska du lämna den vidare till fotografen. Att göra bildanalyser är oerhört utvecklande för bildseendet men som de flesta utvecklande aktiviteter är det arbetsamt och kantat av mindre lyckade försök.
Om man till slut gjort en analys man är nöjd med kan man visa upp den. Givetvis blir den bedömd och kritiserad, av fotografen man lämnar den till. Förhoppningsvis ger den något för fotografen och i bästa fall blir den uppskattad, att den gett dig själv något är dock garanterat.
Jag måste påpeka en sak angående min kodex; jag har ännu inte använt den. Så om någon fått sin bild kommenterad av mig med någon fras ur exemplen ovan så gäller inte förklaringen. 🙂 Jag kommer för den delen aldrig att använda kodexen, den är bara en knäpp idé som jag måste få ut ur huvudet.
Undvik denna situation, använd kodex! -
Review, Fotografiska & Mitt Stockholm
Jag var på Fotografiska (museet) idag, en perfekt dag att gå dit när de flesta är upptagna med julbestyr.
Dragplåstret för dagen heter Lady Warhol men den traskade jag snabbt igenom. En radda likartade bilder på Andy Warhol tagna när han var som hetast, det känns som att man bara velat exploatera kändisskapet.
Utställningen Fashion är kanske den som lockar mest folk, mode och modebilder drabbar ju oss dagligen och alla har väl någon gång stannat upp inför en modebild som fångat intresset. Vackert kan det vara, och konstigt. Jag hittade tre riktigt bra bilder som jag fullständigt älskade.
Men vad som är bra beror ju på vilket perspektiv man har när man tittar. Jag gick länge och försökte begripa vad fotograferna haft för idéer när de gjort bilderna. Att sälja kläder har helt klart inte varit målet alla gånger, i så fall skulle väl åtminstone ett klädesplagg vara med i bild?
Jag korsade väg med en guidad grupp ett par gånger och fick höra vad guiden berättade om bilderna. Förstås måste de promota sin egen utställning, men maken till fjäsk har jag sällan hört. Minus för detta.Bilderna skriker attityder, men man måste ofta gissa vilken attityd det rör sig om och man kan gissa hej vilt med samma chans att ha rätt. Dekadens skiner igenom här och där och jag ser hur skickligt modeindustrin har skapat sin egen värld där de lever. Och det är väl inte bara i bilderna de lever ut fantasin, om man ska döma av vecko- och kvällspressen så jobbar de heltid med sin image.
Så vi har vår bild av ”Fashion” och det tror jag de flesta är nöjda med. Om tre år kan vi kanske se en ny utställning på samma tema. Nya bilder, men troligtvis förvillande lika.
Till sist kommer jag till orsaken att jag gick på Fotografiska idag. Lokaltidningen ”Mitt i” har haft en fototävling i höst. Alla som får tidningen i brevlådan (det är en gratistidning) fick delta och temat var ”Mitt Stockholm”. En kamera som förstapris men framför allt skulle 300 utvalda bilder ställas ut på Fotografiska.
Under några veckor publicerades inskickade bidrag i tidningen och den sjunde december var det dags att tillkännage en vinnare och 299 utställare. Jag hade skickat in ett bidrag men inte kommit med i utställningen så nu var jag mycket nyfiken på hur min konkurrens såg ut.
Döm om min besvikelse när jag såg ”utställningen.” Tio bilder printade i 30×40 satt på väggen, resten av bilderna gick som bildspel på tio skärmar runt om i lokalen. Det var många bra bilder, det verkar finnas en enorm mängd duktiga fotografer och en ännu större mängd bra bilder. Jag fick veta att det skickats in c:a 4500 bilder till tävlingen.
Så min tanke blev att här utvärderar jag egentligen juryns urval. Jag håller med denna (okända) jury till ungefär 50% Jag gillade alltså (mycket) ungefär hälften av bilderna. Men varje bild visades bara femton sekunder, en bedrövlig presentation och en skymf mot fotograferna. Det tog mig drygt en timme att titta igenom alla bilder, jag var tvungen att titta på varje skärm eftersom de hade delat upp dem i grupper. Det går rykten om att bilderna ska sammanställas någonstans men överhuvud taget är det tystnaden som härskar kring denna tävling.
Nu är jag inte alls lika besviken över att min bild inte blev utvald av juryn, jag tror att jag skulle blivit ännu mer besviken om den blivit utvald, när jag ser vad det blev av det hela. Jag tyckte att min bild var riktigt bra men nu när jag sett de 50% som jag gillade så har jag fått kontakt med marken igen 🙂
Här är min bild:
T-banestation, Gamla Stan Jag har nu än en gång bestämt mig för att aldrig mer skicka in en bild för godtycklig hantering, vi får se hur länge den föresatsen håller…
God Jul !
.
-
I Juletid
Religion, är inte det helt enkelt en förklaringsmodell? Låt vara att en väsentlig del av modellen innefattar något osynligt väsen med stor makt. Ingen har någonsin sett detta väsen men väl spår av dess framfart, vilket tas som bevis för att det existerar.
Vår vana trogen vill vi blidka den som har makt över oss, för att inte råka illa ut eller för att bli favoriserade. Vi bygger katedraler, offrar ting och liv, bönar och ber, propagerar och krigar; allt för att blidka det osynliga väsen med stor makt.
Att vara en god tjänare till det man tror på borde vara vara ett säkert kort för att slippa den osynliges vrede. Kanske rent av ett sätt att vinna fördelar, få en ynnest. Kardinaler och präster skulle kunna intyga att så är fallet, de har ju som lön för mödan fått flytta upp på stegen, närmare makten. Likaså kan vunna segrar tas som bevis för att man gör det rätta, om det vore fel skulle man ju inte vinna?
Religion är ett otyg som ställer till mycket elände, tycker en del och vill kanske helst förbjuda det. Men hur skulle det gå till? Tro är inbyggt i oss människor, vi måste helt enkelt tro på något. Vi söker förklaringar till saker som vi inte begriper, vi skapar förklaringsmodeller.
Nu har ni säkert tänkt på ordet ”gud” när ni läst om ett osynligt väsen med stor makt. Men vad har ni tänkt på när det gäller spåren av dess framfart? Hur många har tänkt på ett fotografi? Vilken förklaring har ni till att ett foto blir bra eller dåligt, att det överhuvud taget blir en bild?
Jag tror att det är Canon som visar sin vrede eller välvilja. Någon protesterar och säger att det är Nikon som avgör sådant. Debatten trappas upp, ett krig är nära.
Lite bredvid i en mörk skrubb står en Leicaägare och vindar upp film på en trilskande rulle samtidigt som han utstöter besvärjelser över Paterson. Dessa övergår senare i böner till Kodak medan han regelbundet vänder dosan.De som har riktigt stark tro kan belönas med en liten maktposition där de får skriva hymner till den osynliges lov. De kan till och med avlönas för sitt arbete och blir stärkta i sin övertygelse att de går den rätta vägen. Men häri lurar en fälla, det finns plats för många gudar i världen och en av de lömskaste är mammon. Han stöter sig sällan med några av de andra och kan vara både frikostig och grym. Spåren av hans framfart är synliga nästan överallt.
Sagor, tänker ni kanske. Men försök att inte tro något så får ni se 🙂
45 dagar sedan, hur är det möjligt? -
Självporträtt
Självporträtt är svårt, eller enkelt. Det beror bara på hur man ser sig själv, och det försöker dagens ungdomar ta reda på. Med mobiltelefonen kan man ta tusentals bilder på sig själv och utforska sin person, en populär sysselsättning.
När jag var ung kunde man välja på porträttfotografen eller en fotoautomat. Jag har inte så många bilder på mig själv från den tiden kanske ni förstår. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ser ut. Men det går ju att ta reda på!
Enkelt att ta bilden, svårt att göra porträttet. Vad är jag för människa, hur vill jag vara? En bra porträttfotograf kan fånga personligheten hos folk, kan en ordinär fotograf fånga sin egen personlighet? Vilken bild ska man välja, blir det en äkta bild eller en smickrande? Känner jag mig själv så bra att det är möjligt att göra en äkta bild?
Svåååårt, stön! Det är roligare att plåta och lämna filosofin åt kråkorna. Jag valde profiler eftersom man sällan ser sig själv från sidan. Gjorde det inte helt lätt för mig genom att rikta kameran nedåt och lägga mig under den men det blev ju lite häftigt. Jag ser frustrerad ut och det stämmer ju på mig ibland. Nu upptäcker jag att slumpen har många fingrar med i spelet, åtminstone såhär i början när man är nybörjare.
En svart pappskiva som bakgrund och blixt rakt framifrån, testa lite olika positioner tills man inte orkar ligga kvar på det hårda golvet. Sedan kommer det roliga, att välja en bild. Smickrande eller äkta eller vadå? Jag borde börjat med det här när jag var femton, jag hittar ju inte mig själv!
Främling
