Jag är intresserad av bilder, inte bara fotografier utan alla sorts bilder. Därför blev jag glad när jag hittade en tecknares blogg. En tecknare som har mycket att berätta för fotografer, tror jag.
Bloggen heter Your Face is Pretty och dagens inlägg kan läsas här: http://questforpretty.blogspot.com/2011/01/assumption-will-kill-your-portraits-and.html
Inlägget handlar om hur vi uppfattar saker kontra hur de egentligen ser ut, specifikt hur ansikten ser ut. Vi fotograferar ju ansikten ibland och med dagens datoriserade möjligheter anpassar vi ofta bilden till hur vi tror eller tycker att ansiktet ser ut, som om kameran skulle avbilda fel på något sätt…
Nåja, det tror väl ingen. Det är väl våra drömmar vi använder när vi modifierar porträtten. Som tecknare har man ju alla möjligheter att från första pennstrecket skapa det ansikte man drömmer om. Då är det uppfriskande att läsa om någons försök att göra varje pennstreck autentiskt.
Frågeställningen är intressant. Jag har just diskuterat den med Victoria Storm på FS, som för närvarande kämpar med självporträtt.
För egen del ser jag det här som långt mer komplext än vad som framgår på den refererade sajten. I alla fall om man tittar på foto, vilket dock inte är sajtens ändamål. Men även när det gäller teckningar. Tänk på hur en karikatyr kan visa upp ett slags absurd likhet med den porträtterade personen, mycket större än ett omsorgsfullt tecknat, naturalistiskt porträtt.
Frågan gäller inte om kameran avbildar fel, utan om den förmår att väl återge vad vi uppfattar som karakteristiskt i ansiktet. Utan att samtidigt lyfta fram saker vi knappast tänker på när vi tittar på personen. Detta gäller i hög grad färger, där kameran ofta ger emfas åt ansiktsfärger som vi inte fäster avseende vid när vi tittar på personen. Jag brukar säga att kameran är elak. Därför är svartvita bilder ofta sannare mot det verkliga intryck vi har än vad färgporträtt är.
Ja det är väl så det är. Ett porträtt, tecknat eller fotograferat, måste överensstämma med betraktarens eget intryck av ansiktet och det kan ju variera. Jag kommer att tänka på Picassos målningar av ansikten, de brukar nästan aldrig uppskattas av barn t.ex. Barn håller ju på att skapa sin bild av hur saker ska se ut och gillar inte avvikelser från vad de lärt sig.
Senare i livet kan man bli mer öppen för nya intryck men då har man samtidigt blivit mer blind för de små avvikelserna.
Det här ämnet far lätt iväg på nya vägar märker jag, väldigt intressant!
Tack EG!