Gatorna sopas, påskrisen börjar titta fram hos gatuförsäljarna. Snön är borta! Omisskännliga vårtecken och med dem vet man att påsken är i antågande. Det är min favorithögtid, inte för det religiösa utan för att den är som en julhelg utan stress och krav. Dessutom infaller den på våren som sagt.
Ett annat vårtecken är att gatufotograferna vågar sig fram. Jag såg flera stycken idag under en tjugominuterspromenad, det är nästan så att det blir konkurrens om gathörnen. På Söders smågator kan man dock vara ensam om motiven.
Den här katten gillar inte att man har händerna någon annanstans än på hennes päls.
Hörde jag raspet av en penna?
Speciellt mycket ogillar hon om man försöker skriva något, vare sig det är på tangentbord eller med penna. Om man skriver på tangentbordet slickar hon oavbrutet på händerna och det är omöjligt att koncentrera sig. Och skriver man med penna så gnider hon sig mot pennan så att det man skriver blir helt oläsligt.
Tricket man får ta till är att vara fler som skriver samtidigt, då hinner hon inte med.
Det pep till i telefonen, ett SMS. Det började med ”Hoppas ni har det bra”
Han funderade. De hade tak över huvudet och hade sovit i sängar under natten, med täcken och kuddar. Ute i köket fanns det människor som höll på att göra frukost, till honom bland annat. När de inte gjorde frukost hade de andra sysslor, som hela tiden syftade till att ta hand om alla under deras tak.
Marmelad på rostat bröd och en kopp kaffe, morgonnyheterna på TV. Jo, nog hade de det bra, det måste man väl säga.
Men allting är ju relativt och trots att det är bra till det yttre kan det vara ganska dåligt på insidan. Han svarade inte på SMS:et
Månen var nära i går kväll, påstås det. Eftersom det var så mycket skriverier om den och eftersom det var klar himmel så kunde man ju inte låta bli att glutta på den. Visst var den fin men jag kunde inte se att den var närmare.
Lyste gjorde den dock, starkt. Jag ställde stativet på balkongen och tog en bild, kunde direkt se att gården var närmare än månen 🙂 och att den faktiskt blev så bra upplyst att det blev en fin nattvy över allting.
Exponeringstid 1,3 sekunder så den platsar inte i min en-sekunds-utmaning. Men ändå, som man brukar säga.
Jag återkommer ständigt till hur vi tolkar det vi ser, som bilder till exempel. Bilden nedan finns i dagens webbupplaga av SvD:
Fattig, trött eller vad?
Om ni klickar på bilden så syns bildtexten bättre. Så, vad säger ni? Är det en fattig människa vi ser på bilden? Det kan det mycket väl vara, vi ser ju något som stämmer överens med de flestas ”bild” av fattigdom, en bild som vi sett så många gånger under många decennier i många olika medier. En bild som är ”sann” för oss, kanske även för fotografen som tog bilden ovan. Han såg sin bild av fattigdom och tog den för att presentera för oss som just en sådan bild.
Men tänk om det i stället är en bild på en man som tar sin dagliga siesta på en plats han hittat där han får vara ifred? Tänk om det är vanligt att människor vilar så där i Djibouti? Jag har aldrig varit där så jag vet inte. Jag har heller inte sett fattigdom speciellt mycket, så jag är ingen expert.
Men jag är ganska bra på att stanna upp och tänka efter, fundera på vad det är jag ser och försöka hitta mer än ett sätt att se det på.
OBS! Jag ifrågasätter absolut inte att mannen på bilden är fattig eller om det råder fattigdom i Djibouti, jag har ingen anledning att betvivla det. Det är bara så att bilden passar väldigt bra som exempel på olika sätt att betrakta en bild.
Små vuxna, det är vi vuxna som fortfarande gillar sagor, som är lite barn i sinnet. Jag menar alltså inte småvuxna, även om man naturligtvis kan ha den egenskapen också när man gillar sagor.
Jag tror faktiskt att vi är ganska många, vi små vuxna, men inte alla erkänner det eller vet om det. För vad är sagor? Larviga historier för barn tänker en del men jag tänker på påhittade historier som ger oss spänning, tröst, skratt, pekpinnar och mycket annat. Ibland tror jag faktiskt att en hel del av det man kan läsa i tidningen också är sagor, fast det är inga sagor som jag tycker om.
Jag har tagit lite bilder i ett hem där sagorna frodas, titta på dem och dröm en stund:
Varför uppstår konflikter? Det borde väl inte vara så svårt att förstå varandra och kunna sätta sig in i motpartens situation? Lite hänsyn eller respekt ovanpå det så är konflikten löst, eller hur?
Vi talar olika språk? Om man inte förstår engelska så finns ju google translate (google översättning) och det klarar många fler språk än engelska. Det finns också tusentals dokument som beskriver kulturella protokoll, etikettsregler, ja till och med diplomater har en handbok.
Media som TV och film sprider kunskap om världen runtomkring oss. Vi kan se och höra hur tugget går i Skinnskatteberg och i Tokyo, vi kan lära oss. Men vi kan aldrig sätta oss in i de ovanliga perspektiven.
En vän till mig är målare. Han målar väggar alltså, inte tavlor. Väggar och allt som finns däromkring, han jobbar ofta i byggnader kan man säga. En dag fick han ett samtal från någon som vill ge honom ett uppdrag. Det handlade om att måla ett hus, en vanlig uppdragsbeskrivning för en målare.
Vanligt är också att det går några vändor innan alla överenskommelser är gjorda men den här gången gick det ovanligt fort och enkelt enligt min vän. Han är fortfarande kvar i den halvtorkade målarhinken med ena foten och försöker kämpa sig loss och han beskriver händelseförloppet metaforiskt för mig:
-Jag kom överens med kunden om att måla ett hus. Sedan visar det sig att det är ett korthus, som ligger på botten av en sjö.
Det intressanta är att kunden tycker att han bor i ett vanligt hus precis som alla andra.
Jag står och väntar på bussen för att åka hem efter jobbet. För bara en vecka sedan var det mörkt på denna plats. OK, jag åker inte hem samma tid varje dag och det var mulet förra veckan. Men kolla! Solen har inte gått ned!
Bilden är tagen med min iPhone och bara lite justerad i Aperture -jag har lättat upp skuggorna. Håll med om att det är en hyfsad bild för att vara tagen med en telefon?
Dock har jag erfarit att det är en telefon och inte en kamera. Häromdagen skulle jag ta en bild med den. Det är lite joxande att få igång kamerafunktionen: Slå in koden för telefonlåset, starta kameran -där har det gått tjugo sekunder. Sedan stå som en idiot och glo på en skärm medan man försöker få in motivet i bild.
Då ringer det! … Sådant händer aldrig med min Nikon. Det blev ingen bild den gången förstår ni säkert.
Men vad gör det, våren är på gång! Jag kände det idag när jag klev av tunnelbanan lite i förtid och promenerade hem. I mina näsborrar slog det upp en doft som gav flashback till barndomen; det luktade skit! Gödsel egentligen, men jag bor i stan så det kan inte vara bonngödsel utan jag tror att det är hundskit som tinat.
Gott luktar det i alla fall, det är vårlukt precis som näsan minns det från länge sedan. En härlig känsla!
På tunnelbanan är det lika mycket folk som vanligt, känns det som. Men något har ändrats, jag ser mig omkring. Där jag tidigare kunde se skolungdomar och stressade föräldrar sitter nu endast fokuserade, sammanbitna, ansvarstagande yrkesarbetare i femtioårsåldern och uppåt. Någon enstaka tjugoåring ser vilsen ut i det täta stimmet av gråhåriga.
När det inte är sportlov syns de inte, dessa vardagens arbetshästar. De försvinner i stojet bland yngre och snyggare människor och det trivs de med, de vill inte synas. De vill bara komma till jobbet och sköta sitt arbete.
Men den här veckan fyller de ytterligare en funktion: Om det inte vore för dem så skulle staden vara helt folktom.
