När plattformen för det man kallar sitt normala liv vinglar till och faller sönder infinner sig oftast en obehagskänsla. Den kan ta sig uttryck på många sätt och kallas också vid många olika namn; desperation, panik, sorg, depression, …
Själv lossnar jag från gravitationen. Det känns som att jag faller okontrollerat, rent fysiskt alltså och jag är dessutom väldigt höjdrädd så det känns verkligen obehagligt. Men det är inte så att jag är viktlös och fjäderlätt, utan blytung och kraftlös så när jag faller är jag rädd att krossa väggar, golv och tak runt omkring mig, och skada mig ordentligt. Någon kraft att hejda fallet har jag inte eftersom jag väger så mycket och är så svag.
Men det är ju bara inbillning, det enda som händer är att jag inte förmår röra mig en stund, sedan får jag grepp om verkligheten igen. Nu kan det låta som att jag är allvarligt sjuk men det är bara min plattform som vinglar, jag vet precis varför jag reagerar så här. Tyvärr kan jag inte påverka orsaken så mycket.
Jag kan tänka mig att det finns andra som upplever liknande saker, traumasymptom kallas det, till exempel vid en skiljsmässa, arbetslöshet, börskrasch eller annat. Vad jag vill är dock inte att prata om min tyngdlöshet utan en annan känsla som man också kan uppleva när man genomgår en svår period i livet.
Det här såg jag från mitt köksfönster igår kväll och jag tänkte, eller kände, att ”något är det i alla fall ordning på.” Det var både vackert och tryggt att se månskäran där uppe samtidigt som allt var stilla runtomkring. Jag kände att jag orkade bära min egen vikt och hade kontroll över den, jag fick nytt mod att möta utmaningarna som hotar min plattform.
Att religion har så starkt grepp om människor är inte konstigt för mig, trots att jag inte är religiös på något sätt. Jag skulle väl i så fall tro på den store frälsaren månen:-) Men för många som likt mig svävar omkring i ett okontrollerat kaos måste det vara väldigt lätt att söka tröst och stabilitet i något större. Vad detta större är varierar ju väldigt mycket och härifrån kan diskussionen vandra iväg hur långt som helst men jag nöjer mig med att ha upptäckt någonting intressant.
