Blå penna i dansande sand

Etikett: foto

  • Hur skulle det blivit då?

    Fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga (snudd på lagstadgade) löner, diskrimineringsskydd (dock ineffektivt), föräldraledigt, pension; listan över hur bra vi har det kan göras lång. Många vill debattera om allt detta verkligen är bra men jag tänkte inte göra det.

    I stället funderade jag på hur det skulle vara om vi aldrig hade haft ett par av de här sakerna. Semester till exempel, den blev lagstadgad 1938 och då fick alla med en anställning rätt till två veckors betald semester. Hur hade vi haft det idag om det aldrig skrivits in i lagen? Det borde ju vara så att arbetsgivarna hade tjänat mer pengar då. Likaså om alla hade jobbat sex dagar i veckan eller om fackföreningar inte tillåtits.

    Om man inte kunnat få föräldraledigt kanske det inte hade fötts så många barn, hur hade det påverkat samhället som vi lever i idag? Vi kanske hade haft ett smalare generationsspann, eller kanske helt enkelt inte varit så många. Färre att ta hand om på ålderns höst men också färre som kan göra det. 1913 var medellivslängden 60 år, då var det kanske inte så svårt att ta hand om de ”gamla”. Samma år infördes folkpension i Sverige, det kunde man få när man fyllde 67. Troligtvis var det ingen större kostnad för staten på den tiden. Det var nämligen våra (deras) skattepengar som användes till pensionerna på den tiden.

    Tänk er att inget av allt det här hade hänt, hur hade vårt samhälle eller vår värld sett ut idag? Arbetsgivarna/företagen hade kanske tjänat massvis med pengar. Vad hade de gjort med dem? Staten (som inte alltid varit samma sak som medborgarna) kanske hade dragit in massvis med pengar i företagsskatter, vad hade den gjort med dem? I början av 1700-talet använde ”staten”” pengarna till att kriga och sådant gör man oftast för att nå nya landvinningar och därmed makt och rikedom. Hade man gjort likadant på 1900-talet?

    Ett land, en stat, är inte alls olikt ett företag, staten är större -det är den påtagligaste skillnaden . Vad hade företagen gjort med sina förmodade rikedomar? Troligtvis något liknande, man kan bara hoppas att företag inte kunnat använda vapenmakt. Men företagen måste göra något vettigt för sina pengar kan jag tänka mig, det är väl bara Joakim von Anka som vill bada i dem?

    Pengar är bara universiella behållare för resurser, hur du än tillagar en sedelbunt blir det varken njutbart eller nyttigt. Det är resurserna: Vatten, mat, parfym och juveler som har det riktiga värdet. Så den som har pengar kan köpa resurser, om man har mycket pengar kan man köpa mycket resurser -mer än man behöver. Vad gör man med det man inte behöver? Man kan sälja det för att få pengar, som man kan köpa resurser för… Om jag fortsätter den här loopen så hamnar man i en frågeställning som man kan läsa mer om här: http://svt.se/2.108068/1.2432051/tillvaxtens_dilemma

    Men min fundering var hur det skulle blivit om några få parametrar i vår historia hade blivit kvar på noll? I den upplevda välfärd jag lever i är jag glad att jag kan ägna några tankar åt en sådan hypotetisk fråga. Om jag i stället fått leva med svaret på frågan hade jag kanske haft fullt upp med att fortsätta leva med just det svaret. Eller så hade jag suckat över någon idiot som bloggar om hur det kunde ha blivit om vi hade haft fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga löner, … rena science ficton alltså.

    Väggarna berättar

    Reservation: Alla faktauppgifter är hämtade från Wikipedia vid samma tidpunkt som inlägget skrevs.

  • En sak jag undrar över

    Fick termiter följa med på Noaks ark?

    I Australien finns det termiter

  • Berättelser

    Jag vurmar för det här med att skriva och läsa, samtidigt som jag gillar bilder och att fotografera. Det handlar om berättande helt enkelt, jag gillar berättelser. Inte alla berättelser förstås, det finns så mycket blabla och säkert har jag inte hört mer än en bråkdel av det.

    Men skickligt berättande, det är jag såld på. Det spelar nästan ingen roll vad berättelsen handlar om när den framförs med sinne för xxx -sätt in vad ni önskar här, det finns så många olika preferenser. Men när berättelsen träffar mina preferenser kan jag bli trollbunden. Mest trollbunden blir jag nog av bilder, för de låter mig oftast göra en egen berättelse av det jag ser. Det här inlägget handlar dock i huvudsak om berättelser av ord.

    Det finns metoder att piffa upp sin berättelse för att den ska bli mer effektiv, de behöver man egentligen bara ta till om man vill uppnå ett syfte med sina ord. Vaggviseknepet är uråldrigt och funkar fortfarande på många fler än småbarn: Rytm och repetition, det trollbinder och bedövar oroliga sinnen. Många poplåtar, som tvärtemot vill egga upp och öppna plånböcker, drar nytta av detta men lägger in ett populärt budskap och vildare rytmer för att i stället tala till hjärtat eller andra organ. Rytm och repetition, men det finns de som är slugare än så; fast de kanske biter sig själva i svansen.

    Jag talar om poeterna, de som rimmar och tror att alla hänger med i deras resonemang. Rim och rytm och repetition, egentligen inte olikt poplåtskrivare men poeter är en annan sort -ett fåtal undantagna- de verkar vilja nå djupare in i oss med sina ord. De är många som har mycket att berätta men jag tror att de ganska ofta har missat målet med alltför höga förväntningar på sin publik. Eller snarare sin potentiella publik, eftersom det mest är de som redan ”förstår” som är den reella publiken.

    Vi har också rena budskapsproducenter, politiker och wannabees. De har naturligtvis hjälp av folk som förstår dessa knep och de har tillgång till oss mediakonsumenter genom etablerade och vältrampade vägar. Några vill rentav trampa nya vägar, ibland över lik men det är sorgliga budskap framförda med andra medel än ord.

    Nå, nu ska jag sluta orera innan jag driver iväg över horisonten och i stället komma till en tanke jag hade när det gäller berättande.

    Avvikelser i berättelsen kan väcka den som somnat

    Bloggande, inte berättande. Det är vad jag tänkte på. Den sorts berättelser jag skrivit om här ovanför är ju sådana som har ett mål, den som satt sig ned för att skriva har haft ett mål och ett budskap, sedan kommer en punkt och sedan håller avsändaren tummarna för att det går hem. Men en blogg kan inte ha samma mål. Möjligtvis finns det ett genomgående budskap men någon punkt finns inte att skönja någonstans.

    De allra flesta bloggare har nog något budskap men det är säkert inte så många av dem som vet vad sitt budskap är. I stället blir det mer en dagbok även om det inte ser ut som en sådan när man bara skummar berättelserna.

    Jag tittar tillbaka på min egen blogg och ser lite av varje men mest av allt ser jag min formkurva. Så klart är jag den bäste att se den, eftersom jag kan minnas ganska bra hur läget var när jag skrev det ena eller det andra. Men kanske den är synlig för andra än mig och när jag någon gång, kanske utan att veta det, verkligen sätter punkt så blir bloggen en berättelse. En spretig och orytmisk sådan, med diffusa mål, precis som ett liv kan vara. Troligtvis inte det minsta trollbindande, men ändå en sorts berättelse.

    Eftersom jag är lite nördig så kom naturligtvis en tanke över mig när jag trodde att jag var färdig. Rekursion: Jag skriver om det jag skriver om och därmed blir det mer att skriva om…

    Eftersom jag är lite noga, ibland, så läste jag igenom vad jag skrivit innan jag postar och tycker att det är lite högtravande. Men jag skyller det på att jag har Tolkien som sängkamrat just nu, om en liten stund får jag veta vad som händer på Weathertop -för tredje gången 🙂

  • Rakt ur kameran

    7 exponeringar direkt ur kameran rakt in i photoshop, sedan hit till min blogg. Klicka på den för att se större bild.

    Septett

  • Tankar om fotografi

    Det har blivit en del tankar genom åren, om fotografi alltså. Mest har det nog blivit andras tankar; som jag tagit del av i internetforum, bloggar och vid möten i verkligheten. Parallellt med detta har mina egna tankar uppstått, ibland som automatiska protester mot vad andra säger, ibland som modifierade idéer eller kopierade rakt av från någon som jag hållit med. Ibland helt egna tankar som jag känner mig ensam om.

    Allt kan förstås inte återges i ett futtigt blogginlägg men någonstans måste man börja. Debatten om digitalt versus analogt till exempel, eller den snarlika debatten om hur mycket man får arbeta med sin bild när den väl kommit ut ur kameran.

    På något sätt tycker jag att de här två debatterna hänger ihop lite. Den digitala tekniken gör det så lätt att fullständigt förändra en bild efter exponeringsögonblicket och det tror jag att många har svårt att acceptera. Just att det är så lätt att förändra -nu bortser jag från hur resultatet blir- verkar negativt på en del personers självförtroende och självkänsla. Deras gedigna och arbetsamt förvärvade kunskaper om den analoga processen fram till färdig bild upplevs plötsligt som mindre värd, något som i jämförelse skulle kunna utpekas som ”dåligt” om man inte tänker så noga. Den vars aktiviteter eller prestationer utpekas som dåliga ställer sig gärna i försvarsställning, sedan är debatten igång.

    Jag tycker att fotografi, till skillnad från t.ex. dans, är resultatinriktad. För mig är det bilden som i slutänden ska ge betraktaren något. Dans däremot ger betraktaren något medan det utförs. Det är en stor skillnad; jag har aldrig kunnat njuta av vare sig den analoge eller den digitale bildkonstnärens vedermödor att framställa sin bild. Jag tvivlar på att jag skulle göra det om jag någon gång fick tillfälle. Att komma efter en föreställning av Svansjön för att sitta och titta på en tom scen är inte heller något jag längtar efter.

    Hur mycket får man förändra en exponerad bild då? Det kan man ju göra oavsett vilken teknik man använder och det har gjorts många gånger redan innan det fanns digitalkameror. Svaret på det beror mycket på vem man är. Vissa personer måste kunna lita på en bild eftersom deras yrkesutövande beror så mycket på det; röntgenläkare, kriminaltekniker, astronomer osv. Som den genomsnittlige bildbrukare jag är har jag själv aldrig behövt bry mig så mycket om den saken. De nyhetsbilder jag konsumerar kan vara osanna men det kan för all del också gälla texten som omger bilden, man måste vara lite tvivlande helt enkelt. Någon gång händer det att jag fått veta att jag blivit lurad av en bild, då har jag oftast blivit glatt överraskad.

    Så om jag ska vara riktigt principfast är det enbart bilden som har betydelse för mig. Om den kan ge mig en positiv upplevelse så gillar jag den, oavsett hur den blivit till.

    Något som diskuteras väldigt lite bland fotointresserade är vad som är bästa sättet att uppleva en godtycklig bild. Hur får man ut den optimala upplevelsen när man betraktar bilden? Jag kan t.ex. fråga mig vad jag önskar att fotografen skulle gjort för att förbättra min upplevelse, då menar jag inte tekniska ändringar av bilden eller motivet utan min upplevelse i stunden då jag står med bilden framför mig. Ofta brukar jag sakna ett sammanhang för bilden, en text som förklarar något om det så bara är fotografens egna tankar om bilden.

    Men man behöver inte lasta allt ansvar på fotografen, jag saknar som sagt betraktarnas diskussion om hur man kan uppleva bilder. Är det t.ex. bra att ha ett par dyra Ray-Ban på sig när man tittar på färgbilder? Eller man kanske ska åka några turer i bläckfisken på grönan innan man går på vernissage på Fotografiska?

    Skämt åsido, jag tror att det mer handlar om att ha mentala verktyg, olika synsätt och perspektiv att ta till när man tittar på bilder. En sak som jag håller på att prova sedan en tid tillbaka är att betrakta en bild, eller vilket konstverk som helst för den delen; kanske en skulptur, som ett litet tittskåp som konstnären ger mig. I det tittskåpet kan jag ta paus från den verklighet som jag lever i och uppleva en alternativ verklighet, falsk eller sann eller något däremellan. En verklighet som konstnären skapat åt mig utifrån sina förutsättningar och erfarenheter som människa och som han delar med sig av.

    Eftersom det finns så många konstiga människor så är det inte underligt att det finns så mycket konstig konst. Men det behöver jag ju inte bli irriterad på, jag kan se det som en utmaning och så småningom kanske förstå något, eller så kan jag vara för trött för att bry mig och i stället leta efter något som passar mig bättre för stunden.

    Här får ni en bit verklighet från mig, något som nästan bara jag har sett fastän det finns på riktigt, så jag kan nästan lova att ni kan använda den som tittskåp en stund. Jag fantiserade naturligtvis om den här eftersom jag just då inte hade något annat än verkligheten runtomkring mig, för mig var det en stäpp i Sibirien på sommaren.

    Kardborre

  • Var kommer vi ifrån?

    Om man är ett hål kanske jag har en del av svaret:

    Hålskaparen sorterar sina verktyg

    På min bakgård huserar Hovets Håltagning, ett företag som insett att det blir större ju mer man tar bort.

  • Skönvik

    Jag har kulturturistat och fastnade i Skönvik, bokstavligen fastnade alltså, förklaringen kommer längre ned.

    Driven av nyfikenhet svänger jag ibland in på mindre vägar och den här gången hade jag bara åkt tvåhundra meter efter avfarten när jag möttes av det här:

    Välkommen till Skönvik

    Bilden luras lite, den moderna pappersmassafabriken i bakgrunden ligger inte i Skönvik utan i Timrå. Det finns vatten emellan, förmodligen kallas det Skönviken. Men på den här sidan vattnet finns det många gamla industribyggnader och en charmig bostadsbebyggelse, tyvärr lyckades jag inte fånga dem på någon bra bild.

    Kulturarv Västernorrland skriver på sin hemsida: ”Vid lastageplatsen från slutet av 1700-talet byggdes Skönviks glasbruk 1811, och de äldsta delarna av bebyggelsen i dagens Skönvik med arbetarbostäder och lokaler härstammar från den här tiden.

    Verksamheten på glasbruket ersattes under 1860-talet av en sågverksrörelse som utvecklades till den största i distriktet på sin tid under ledning av den tyskfödde träpatronen Fredrik Bünsow. Sågverket drevs fram till 1951, och numera finns flera byggnader kvar som en rest av denna svunna epok. Bland annat de numera privatägda arbetarbostäderna vid Gångviken som byggdes av SCA på 1940-talet.”

    SCA är stora i de här trakterna men numera har de lämnat Skönvik bakom sig och ortens storhetstid är över. En gång i tiden gick faktiskt E4:an här:

    Hjultrafikens pulsådror

    Och med den bilden kan jag förklara hur jag fastnade i Skönvik. Jag hamnade bakom en buss som stannade för att ta upp passagerare och vägen var för smal för att passera. Det tog nästan fem minuter innan bussen åkte vidare, en evighet för en stressad stockholmare:-)

  • Öde platser

    Ingen här
    och ingen här

    På sommaren är alla någon annanstans.

  • Reklamplats

    Egentligen har det redan hänt, vi konsumenter har köpt idén och nu är det bara en fråga om tid innan någon utvecklar den. Jag talar om reklamplatsen som finns på all frukt som vi köper:

    Annonsera här!

    Det finns gott om plats för riktad produktreklam på äpplet. Blå Bands vaniljsås passar väl bra till en äppelpaj. Eller Estrella chips kanske, efter ett äpple kan man kosta på sig lite onyttig lyx. Möjligheterna är oändliga.

  • Kriminella kan, ingenting?

    Jag avskyr när någon orsakar skada för någon annan. Om man gör det avsiktligt så är man kriminell, för det mesta åtminstone -stukat ego räknas inte som ett brott. Tyvärr är det väl oftast just det som ropar efter rättvisa när ett brott begåtts.

    Min fina bil, den finaste och bästa i hela världen, fick hjulen stulna en gång och jag förbannar fortfarande den som stal dem. Men den ekonomiska förlusten var överkomlig när försäkringsbolaget fullföljt sitt åtagande. Om jag i stället hade fått punktering på alla fyra hjulen hade det kostat mig mycket mer, fast mitt ego hade gått skadefritt.

    Så kriminella är helt värdelösa, eller hur? Det tyckte jag även ett år efter händelsen, trots att de nya däcken fortfarande hade mer mönsterdjup kvar än de som blev stulna. Jag blev dock tvungen att fundera ett varv till på det här när en samling barn och några vuxna av någon anledning började prata om Australien.

    En del frågor som dök upp kunde jag inte svara på och jag blev tvungen att konsultera Wikipedia. Där kunde jag konstatera att ungefär hälften av de européer som kom till Australien var kriminella som dömts att avtjäna sitt straff i Australien. På tjugo år, mellan 1851 och 1871, hade dessa kriminella tjusat resten av invandrarna såpass mycket att de blivit 1,7 miljoner.

    En nation av odågor måste det ha varit. Men vänta nu, idag är de 22 miljoner och såvitt jag vet har ingen rensat ut de kriminella, ändå har de ett lika bra samhälle som det Europa de ursprungligen blev förvisade från.

    Australier eller européer?

    Observera: Personerna på bilden har inget samband med texten.