Den senaste månaden har ett fall av bildmanipulering varit både nyhetsstoff och ett livligt diskuterat ämne i fotokretsar. Som av en tillfällighet har jag två bilder att visa, två bilder som jag tycker borde kunna bredda debatten, eller åtminstone bidra till den.
Titta på den här bilden, vad händer här?
Nej, det tycker inte jag
Klicka på bilden för att förstora den.
Nu har jag skrivit en bildtext för att förstärka det jag själv ser i bilden, det är lite fusk men manipulering har inga regler att följa.
I själva verket är de två damerna helt överens om saken men det syns inte i bilden, eller hur? Bilden berättar en helt annan historia och en oskyldig betraktare har ingen chans att avgöra vad han verkligen ser.
Nästa bild har jag knäppt på Fotografiska, de har en utställning av Helen Levitt. Hon är en av vad vi kallar föregångarna inom gatufotografin, verkade mestadels i New York från 1930-talet och in i kaklet, hon avled 2009. På en av hennes bilder finns Ronald Reagan avbildad:
Ronald Reagan
Det syns nog inte på min bild men om man är på plats och kliver nära bilden så ser man tydligt att Rolle är inklistrad på något sätt. Någon förklaring finns inte att få, bredvid bilden finns endast en arkivarisk notering om tid och plats. Är det meningen att man ska tro på bilden, eller ska man se ”fusket” och förstå någon sorts budskap? -Jag har ingen aning.
EG ville se mer från mitt fönster på Rackarberget och jag hittade faktiskt två bilder till som jag kan visa. Den där gräsmattan var populär, är väl det fortfarande kan jag tänka, och för det mesta var det nog inte studier som bedrevs där.
Jobbar på ackord
Jag märker att frekvensen på mitt fotograferande varierade mycket på den här tiden. De här två bilderna är nummer 28 och 30 på filmremsan och lägg märke till buskarna vid husväggen.
Jobbar på solbrännan
Det är vår förstås, 1982 var året -tror jag- och som alltid blir det vårbal i Uppsala. När jag ändå är igång så visar jag några bilder därifrån också. Det här är en av de få gånger som jag valde kameran framför festen men lite var jag ju med ändå förstås.
Festen är slut, leve festen!
De här bilderna är tagna vid tretiden på natten, då dras alla mot Göteborgs nation som håller öppet längst av alla. En varm vårnatt som detta år nöjde sig många med att fortsätta festen ute på gatan.
Här kommer det skannade, gamla bilder. De är båda från 1982, det år då jag började plugga på universitetet. När jag tittar bland mina negativ ser jag en trend, som jag i efterhand tolkar som att jag fick mycket fritid när jag började plugga, men med facit i hand var det bara en chimär. Fast det var kul att fotografera:-)
Olika intressen
Bilden ovan har jag nog tagit genom fönstret från mitt studentrum på Rackarberget, med tanke på de konstiga sidorna -det kan vara fönsterkarmar. Mitt rum hade en väldigt lockande utsikt mot en enorm gräsmatta. Roligt i den här bilden är att boken som grabben försöker läsa heter ”Civilrätt” (Det syns i originalbilden,) kan det vara så att han praktiserar det han läser?
Stadsteatern 1982
Jag praktiserade tydligen gatufoto redan på den tiden. Det här tror jag är taget på Bangårdsgatan, jag tar hjälp av pizzerian bakom cykelstället och blir ganska säker på att det är så.
En ganska trist bild men ett tidsdokument. Jag gillar dödskallen. Det verkar som att jag använt ett ganska billigt objektiv med mycket distorsion, trottoarkanten är säkert rak i verkligheten.
Min vana trogen håller jag mig till många ämnen i taget. Jag har ju börjat skanna in mina gamla negativ och diabilder. Med undantag för bilden i det förra inlägget så har jag lagt tiden på de mest personliga bilderna, man tar hand om det värdefullaste först naturligtvis.
Jag har några fina bilder som tillhör ”de personliga” som jag nog vill visa här men det får dröja ett tag. I stället vill jag visa en bild som är tagen av en okänd fotograf men som jag tycker är intressant:
Jag visste vem som syns på bilden men när jag såg den blev jag förvånad. Är det någon som kan gissa när bilden är tagen?
Själv tycker jag att den kan vara tagen när som helst från c:a 1980 och framåt, men jag har fel med femtio år. Bilden på Mervyn Peake är tagen 1930! Jag är smått förvånad över hur tidsandan i bilder kan bedra och blir oerhört intresserad av att utforska mer om detta. Vad i bilden är det som vilselett mig?
Men det får vänta till senare. Först måste jag klargöra att jag inte är helt säker på att jag är felfri när jag lägger in den här bilden i min blogg, om man tittar på wikipedia under länken som står under bilden så kan man läsa varför.
Så varför visar jag en bild på Mervyn Peake? Jo, för att jag nyss upptäckt honom. Jag prenumererar på magasinet ”SciFi Now” och de hade en flersidig artikel om denne författare, som bland annat skrivit en trilogi som heter ”Gormenghast”
Det ordet finns någonstans långt bak i mitt minne, jag vet inte när eller hur det hamnade där men det är tillräckligt lockande för att jag vill veta mer. Just nu är jag nånstans mitt i min forskning, som troligtvis slutar i att jag beställer böckerna på Amazon:-) men jag stötte alltså på det här fotografiet och blev förbluffad. Hoppas nu också att författarskapet blir en lika spännande upptäckt.
När omständigheterna gör det svårt att flänga runt med kameran i tid och otid är det tur att man har en massa gamla bilder som man kan sätta sig ned och ha roligt med. Jag har anskaffat en filmskanner och kan nu sitta vid skrivbordet och hitta en mängd nya motiv.
De är ju urgamla förstås men jag har glömt bort många av dem så det är en ren njutning att hitta dem igen. Motiven är redan fångade, jag behöver bara sitta och välja och se på dem med nya (snarare äldre och erfarnare) ögon. Räkna med att det kommer att dyka upp bilder från 70-talet och framåt den närmaste tiden…
Den första bilden är humoristisk tycker jag. Jag har ingen aning om var den är tagen, eller vilka som syns på bilden. Det enda jag vet är att den är tagen 1991.
La de svinge!
Klicka på den så blir den lite större.
Här vill jag passa på att påminna den som eventuellt vill använda mina bilder till något att det inte är tillåtet utan att ha kommit överens med mig först.
In english: You need my permission before using any of my pictures.
Välkomna till min vildmark. På den här gården har jag med stor omsorg och möda lärt känna ett par av de mer exotiska djuren som vi har här. Jag har tidigare visat bilder på själva terrängen och någon enstaka fågel men nu kan jag visa porträtt på specifika individer av den mer svårfångade sorten.
GårdhundKlodjur
För säkerhets skull måste jag säga att bilderna är behandlade i photoshop. Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.
Det är
förstås inte så snällt att ha roligt på någon annans bekostnad men när man får öppet mål kan det vara svårt att hålla sig… (Den som läser det här tio år senare kommer säkert inte att ha en aning om vad jag svamlar om men så kan det få vara tycker jag)
En tanke
slog mig när jag började fundera över gården. För det mesta passerar jag bara över den på väg någonstans. Det är bara ibland jag stannar till, tillfälligt upptagen av något, kanske för att prata med en granne. Väldigt sällan är jag på gården för dess egen skull.
Ändå
har det blivit många timmar sammanlagt under alla år, så jag känner den bra. Det är bara så att jag inte visste det förrän jag började skriva det här inlägget. Vissa saker förbiser man helt enkelt och det kan dröja länge innan man upptäcker dem, om man någonsin gör det.
Hur många trösklar tar man sig inte över i livet? Det är tur att man inte fått för sig att räkna dem. Bara här hemma finns det åtta stycken och jag har passerat dem åtskilliga gånger.
Varför finns det trösklar egentligen? Jag fick för mig att de sitter där för att skydda något, att det under tröskeln finns något ömtåligt som inte tål att trampas på. Eller kanske hustomten bor under tröskeln och att han någon gång då han är sur höjer den lite då det kommer en fot susande, ”Yes! Där fick stortån vad den förtjänade.”
Så finns det trösklar i sinnevärlden förstås, de slår man sig inte på men de är tusan så jobbiga ändå. Man måste över tröskeln för att komma vidare, brukar det heta. Men om man vill stanna där man är då? Det kanske mest är omgivningen som vill att man ska fortsätta framåt och då över den där tröskeln som de själva har klarat någon gång.
Det kan ju också tänkas att man är den nyfikna typen och letar efter andra vägar att gå, varför utmana samma hinder som andra svettats med?
Det är ungefär samma sak varje år men kommer ändå som en överraskning för de flesta: Semesterfirarna återvänder till stan.
Jag har inte varit ute i trafiken så mycket så där har jag inte märkt av det men i den lokala konsumaffären syns det, speciellt en söndagkväll. Det ser ut som att Egyptens Gräshoppor dragit fram, det enda som finns kvar på hyllorna är udda varor eller saker med gammalt datum.
Hela sommaren har jag kunnat handla i lugn och ro precis före stängningsdags men i kväll fick jag vända tomhänt och i stället ta bilen till stormarknaden -som också haft besök av gräshopporna men som hade lite större lager.
Handlaren kanske är nöjd men han kunde ju fått sälja lite mer om han varit beredd på invasionen.
Före invasionen
Tyvärr hade jag inte kameran med mig den här gången men å andra sidan är väl tomma hyllor inget att plåta.
Tomas Ledin kan ta sig i …, sommaren är inte kort. Just nu känns den alltför lång för mig men det är egentligen inte sant, det är bara tiden som går lite för sakta just nu.
För de som oroar sig kan jag meddela att det fortfarande är sommar, beviset finns några meter från min balkong. Det är tornseglare, eller svalor för den som klumpar ihop alla liknande sommarfåglar i ett begrepp. Oavsett vad de egentligen är för några så är de sommarens budbärare för mig, varje år kommer de och bygger bo under tak-vad-det-nu-heter och håller skådespel så att jag har första parkett.
Att fånga dem på bild är skitsvårt, man får försöka när de vänder vid boet. Fast det vore underbart att kunna fånga dem i fri flykt när morgonsolen lyser genom vingarna -det är vackert. Här har jag haft en slutartid på 1/1000 sekund och jag undrade hela tiden hur de egentligen matar ungarna, spottar de in maten i boet? De landar aldrig utan vänder blixtsnabbt vid boöppningen. Intressant är också att de verkar mata kollektivt, det var säkert sju-åtta stycken som fokuserade på ett bo i taget.
Närmaste boet vid åttatiden på morgonenStilstudie
Jag hade ett 70mm objektiv men de här bilderna är beskurna för att centrera på fåglarna.
Eftersom ungarna fortfarande inte lämnat boet skulle jag tro att det är ganska mycket kvar av sommaren, jag brukar märka på en vecka när då de flygande fantomerna lämnar mig ensam på balkongen.
En rolig sak som man kan göra på sommaren är att besöka en skidort. Dagen efter att jag plåtat fåglarna klättrade jag upp på Stockholms centralaste skidbacke, Hammarbykullen. Där var det också sommar, och en härlig utsikt. Jag hade aldrig varit här tidigare så det var en upplevelse. Inte bara en visuell upplevelse, jag försökte gena mellan de slingrande stigarna och klarade mig med nöd och näppe från att rasa ned i branten, hela kullen verkar vara uppbyggs av rullgrus.
Det blåser på toppen
(Klicka på bilderna för att se dem i större format) Stockholmsvyer har man ju sett hundratals av så jag kunde lika gärna köpa några vykort i stället för att ta egna bilder. Men den här ovanför är lite pedagogisk för mig. Jag gillar hur vinden griper tag i växtligheten, det ger dynamik i bilden. Så gillar jag ljuset bakifrån som ger ett fint skimmer i förgrunden och även på trädtopparna där bakom. Att Globen skymtar vid horisonten ger bilden lokal anknytning. Det är min egen analys av bilden och därmed har den varit pedagogisk för mig. Jag måste tillägga att den är ganska kraftigt photoshoppad, så mycket växtlighet gör bilden väldigt ”stickig” och ”vass”, som jag ville ta bort. Dessutom har jag förstärkt färger och ljus i förgrunden.
Skugga och ljus
På andra sidan kullen, tjugo steg bort, hittade jag en domedagsvy. Den här är också kraftigt photoshoppad för att förstärka kullens skugga över landskapet samt förgrundens ljusa växtlighet.
Om man tittar noga kan man se skuggan av mina ben alleles ovanför ordet ”och” i bildtiteln, resten av mig borde kasta sin skugga en kilometer längre bort. Det kan man inte se men däremot kan man se ett fenomen: Skogen ser ljusare ut där i mitten av bilden. Det är en effekt som jag inte hittar namnet på just nu men som beror på avståndet och att jag har solen i ryggen. Från det ställe jag står kan man inte se några skuggor just där, på det avståndet. Därför ser alla träd där ljusare ut än de omgivande träden, man kan uppleva liknande fenomen, fast starkare, om man åker bil vid ett sädesfält och tittar ut genom sidorutan.
Bilden är svartvit för att det var lögn i h-e att få till den där kontrasten jag önskade
-domedagskänslan- när jag behöll den i färg. Man kan se några vägar/stigar därnere i skuggan, det är ett kolonilottsområde.
Och med detta inlägg har jag bevisat att det fortfarande är sommar:-)
