Jordens mest pratsamma djur, det måste väl vara fåglar? Jag tycker man hör dem jämt.
Som i morse när jag vaknade, skator och måsar kämpade om ordet. Men de förstår säkert inte varandra, så att det var en kamp är bara min inbillning, de är ju aldrig ensamma så de råkade väl bara hålla riksdag på samma gård.
Över allting hördes tornsvalornas svirrande och någon gång ibland stack en småmes fram med en kvidevitt. Och nu när jag skriver detta har duvorna slagit in i kören.
Har man forskat på det här? Varför för de ett sådant liv? Jag tänkte först att de har så små öron så de måste kompensera med rösten men krokodiler har också små öron och så vitt jag vet är de inte alls lika pratsamma.
Sedan tänkte jag på hur det är ute i skogen, där kan det minsann vara dödstyst trots att man tagit sig ut dit just för att få höra fågelsång. Kan det vara så att stadsfåglar låter mer, just för att de bor i staden? Det bullrar ju en hel del här så de har kanske anpassat sig till det?
Eller beror det på att de kan flyga? Måste man låta mycket då? -Det finns mycket att fundera på.
Min kattmadame är dagligen källa till skratt men alltför ofta letar jag frivilligt upp källor till annat. En blogg som jag besökt regelbundet skrivs av en skånsk fotograf/skribent som jag till idag tyckt varit inspirerande och läsvärd.
Om man bloggar och är populär bör man väl undvika ”bad hair days?” Mitt hår är som det är så det påverkar nog inte mitt bloggande men visst är jag gnällig ibland. Som tur är så behöver jag inte svara inför en stor publik.
Jag har nyss haft en debatt i kommentarsfältet på den nämnda bloggen men tror den är avslutad nu. Tänkte förstås vräka ut mitt eget ”bad hair” om det här men vad ska det vara bra för? Jag tror mer på att ge idéer till nya frisyrer, så att vi inte behöver ha dåliga hårdagar.
SSAU, L ???? -Det betyder: Same Shit As Usual, LoL
Solens ljus är fascinerande för en fotograf. Solen är en opålitlig men väldigt nödvändig medhjälpare, egentligen den som bestämmer hur bilderna blir -så man kan ju undra vem som är medhjälpare.
Eftersom jag gjort om lite här hemma har jag fått in ett nytt solljus, och det visar sig bara vid midsommartid. Vore det molnfritt skulle jag ha tillgång till det knappt en vecka, så jag tackar min medhjälpare för att jag kunde ta den här bilden:
Vad är dröm och vad är verkligt?
Klicka på den så blir den större.
Hur blir midsommar år 2137? -Det kan man fantisera om men rubriken har inget med det att göra, bilden är tagen 21.37 den tjugonde juni 2012.
På tunnelbanan i morse hörde jag ett främmande språk. Strax bakom mig satt fyra grabbar i 13-årsåldern och diskuterade högröstat, nästan störande. Men det är ju så ”utlänningar” låter, min privata statistiska centralbyrå har konstaterat att ”utlänningar” låter väldigt mycket. Och inte begriper man vad de säger!
De här nyblivna tonåringarna hörde inte till de värsta men visst lade man märke till dem. En tanke kom för mig, kan det vara just för att det är något främmande som man hör det extra tydligt?
Jag har gått några veckor och funderat på det här med främlingsfientlighet och högerextremism. Begreppet högerextremism vill jag helst undvika eftersom det är skapligt luddigt och kan debatteras till tidens ände men att det otvivelaktigt kan kopplas ihop med främlingsfientlighet borde väl ingen sätta sig emot?
När jag hörde grabbarna prata tänkte jag just på ordet ”främling.” Ett starkt kriterie för en främling är att man inte förstår det språk han pratar. I ett vidare begrepp förstår man inte heller den kultur han kommer från. Varför är man egentligen fientlig mot sådant?
Sverige berömmer sig ibland, och benämns ibland, som en innovatörsnation. Ett av kännetecknen för en innovatör -uppfinnare- är nyfikenhet, en annan viljan att lära sig något nytt, något man inte förstår. Som ingenjör skulle jag vara stolt över att vara medborgare i en sådan innovatörsnation.
Men icke. Det som inte kan förstås ska avvisas. Vi har klarat oss med häst och vagn utan problem, vad ska vi med något nytt till? Den där Otto går ju inte att förstå och hans jäkla grejor är säkert ett sätt att förslava oss och få oss att äta hästar.
Likaså Edison, cirkusartisten som skapar ljus utan ved, han är också utlänning.
Hur många främmande saker är det inte som invaderat vårt vackra land? Och här i tunnelbanan satt fyra snorungar och talade franska med varandra! -Det är inget skämt, de talade faktiskt flytande franska. Ett språk som jag väldigt sällan hör på tunnelbanan. Och döm om min häpnad när de helt plötsligt växlade över till flytande svenska! Sedan fortsatte samtalet på blandat franska/svenska. Ja dessa främlingar….
Jag hann med att besöka NK på vägen hem, parfymavdelningen. (Varför jag besökte den är hemligt:-) Där fick jag höra en expedit fråga en annan ”kan du komma och hjälpa till, du som kan serbiska.” Två främlingar alltså, en turist och en expedit som hade serbiska som modersmål. Så himla obekvämt, om de inte kommit till Sverige hade vi sluppit sälja den parfymflaskan.
Det är jobbigt med främlingfientlighet tycker jag. Det tar tid och kraft från saker som skulle kunna ge mycket mer för oss alla, så mycket att det räcker även till dem som bara har lite att bidra med. Men det kommer väl alltid att finnas. Jag tror dock att de som aktivt jobbar för att isolera Sverige kämpar förgäves.
Personen på bilden är ingen främling, inte heller fientlig.
Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….
Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.
Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?
När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?
Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂
Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:
Skogen vi ärvde, visst finns det en strof från någon klassisk text som lyder så?
Jag har följt Maciej Zaremba:s artikelserie i DN, den som handlar om skogsskövlingen i dagens Sverige.
Måste säga att jag tycker att det är hans sämsta artikelserie jag läst och jag är lite besviken. Det jag tidigare läst av honom har varit knivskarpt, fyllt med dödliga fakta. Men den här gången är det tunnare med sådant och i stället låter han sin stilistiska förmåga fylla ut artiklarna med ren prosa. Skönt att läsa så klart men trots att jag är naturvän och skogsbarn grips jag inte av något patos.
Jag författade en text som reflektion på det Maciej skrivit:
Människa, du har nu klivit ned från träden och lever i stället mellan väggar gjorda av trä. Du har gjort stora saker och små saker, allt för att förbättra förutsättningarna för dig och din avkomma.
Du har funderat mycket och skaffat ett språk, i språket har du infört ett begrepp för vad du gör i din strävan. Det kan sammanfattas i ordet ”terraforming.” Du formar världen omkring dig så att den ska gynna din vidare färd mot framtiden.
Det är gott så. Jag vill bara påminna dig om att du inte är det största som finns. Det största som finns är livet och det har nu valt dig som bärare mot framtiden. Om du misslyckas så finns det andra som väntar på sin chans: Träd, mossa, hundar och oräkneliga fler.
Jag lämnar dig nu i förvissning om att du gör ditt bästa och går själv vidare till att öppna mitt orange kuvert. Ha det gott!
/Gud, 65+
För att anknyta till inläggets titel måste jag bara ställa frågan ”vad är arvet värt?” Ska allt vi ärvt från svunna tider bevaras i oändlighet till varje pris? I så fall till vilken nytta? Själv har jag två ärvda saker i min ägo: En bajonett som min morbror använt i finska vinterkriget, den behåller jag av känslomässiga skäl. Så har jag en obegriplig sak från min farmors skafferi som jag inte kan benämna. Hennes åkrar och skog är inget jag har resurser att konservera och mina barndomsminnen från de trakterna försvinner med mig så de gör nog bättre nytta på annat håll.
En bild från ett terraformat kalhygge strax söder om Gävle:
Enkelt att skapa vackra kalhyggen med lite kreativitet.
Fjorton miljoner människor, deras hem, husdjur och arbetsplatser. Plus en hel del annat också. Som stockholmare blir man smått överväldigad av staden, det tar en stund att vänja sig vid det intensiva myllret som aldrig upphör. När jag sitter i taxin på väg hem från Arlanda tänker jag ”en istanbul-bo som aldrig varit här förr måste ju tro att det är något fel, att alla flytt staden på grund av en katastrof.” Motorvägen ligger öde i natten och det känns både skönt och vemodigt att vara hemma igen.
Men när jag bläddrar igenom mina bilder är jag glad över att vara en upplevelse rikare och tycker att hemma är bäst, man kan alltid åka tillbaka om man vill. Ett privilegium som inte är alla förunnat!
Taximtorget
Monumentet på Taximtorget är till minne av republikens tillblivande. Före 1923 stod landet under ottomanskt styre, alltså en sultan.
Färgglada lampor, signalhorn och människor.
I en folktät stad utvecklas med tiden en balans mellan regler och sunt förnuft. Såklart råder ibland delade meningar om vad som är sunt förnuft, det blir obalans åt något håll men rättar till sig med tiden.
Stora basaren, myllrets kärnaVackert på hållModerntMiljömedvetetMen också med skavankerTraditionell huvudbonad
Att täcka huvudet verkar vara en tradition på tillbakagång bland kvinnorna men det finns också de som bara låter ögonen synas.
Traditionell sysselsättning:)
Jag såg ingen kvinna som fiskade, det verkar vara en manlig syssla precis som här hemma.
Klicka på bilderna för att se dem i lite större format.
Jag var på intervju häromdagen. Eftersom jag jobbar som konsult har det blivit många intervjuer genom åren, varje ny kund vill ju träffa ett gäng konsulter för att sedan välja den de tycker bäst om. Ganska ofta gillar de mig, så blev det den här gången också.
En standardfråga som jag inte fick den här gången är ”kan du hålla många bollar i luften?” Det är en av de klyschigaste frågor jag vet. Min erfarenhet av människor som kan ”hålla många bollar i luften” är att de gör det, jämt och ständigt. Så, frågar man sig, hur många fler bollar kan man kasta på den här personen? Troligtvis ingen, eller högst en.
Om du kan jonglera, på riktigt alltså, så gör du det helst med så många bollar du klarar av, annars blir det tråkigt. Om du klarar tre så kör du med tre, endast två ger ingen utmaning och ingen övning.
Därför tycker jag det är meningslöst att fråga den där klyschiga frågan, personen i fråga har säkert fullt upp ändå och man får vara glad om han klarar av det man vill att han ska göra.
Själv klarar jag tre bollar cirka femton kast innan jag tappar en av dem, men det är ju inte sånt jag ska hålla på med på jobbet.
Återigen såg jag en ung tjej som maskerat sig. Sminkat sig skulle hon väl själv säga men jag såg det som en mask, en mask som skulle dölja hennes små defekter. De där små detaljerna i ett ansikte som är unika för var och en och som verkligen sätter prägel på personligheten, de kallas för defekter av många.
Speciellt i reklamen, där finns det bara defekter -och produkter som döljer defekterna. Jag tror förstås att det är reklamens ansikten tjejerna vill ha. En del verkar till och med träna sina ansikten så att de kan hålla den där coola minen en hel dag, precis som modellerna i reklamen.
En mask, så synd att den dolde hennes ansikte. Hon var säkert jättesöt därunder, med en massa ”defekter” som gör henne unik och vacker. Om man döljer det unika så blir man en i mängden och det kan väl inte vara meningen? Eller så har jag missat något, det kanske är anonymitet man söker?
Jag hade planerat att blogga om något allvarligt, tungt och tankfullt. Men det blev alldeles för deppigt och jag hittade en del saker som andra har sagt och som jag tycker tål att upprepas, så jag gör det i stället.
”Bevingade ord” är ett vackert uttryck tycker jag, vem som är upphovsman till det har jag inte lyckats lista ut. Men upphovsmännen till dessa ord har jag hittat:
G. K. Chesterton: There is no such thing on earth as an uninteresting subject; the only thing that can exist is an uninterested person.
William Blake: To see a world in a grain of sand,
and a heaven in a wild flower.
Hold infinity in the palm of your hand,
and eternity in an hour.
King Solomon: Whatever your hand finds to do, do it with all your might …
Albert Einstein: Intellectuals solve problems; geniuses prevent them.
Till detta en bild som jag tycker passar stämningen:
