På tunnelbanan i morse hörde jag ett främmande språk. Strax bakom mig satt fyra grabbar i 13-årsåldern och diskuterade högröstat, nästan störande. Men det är ju så ”utlänningar” låter, min privata statistiska centralbyrå har konstaterat att ”utlänningar” låter väldigt mycket. Och inte begriper man vad de säger!
De här nyblivna tonåringarna hörde inte till de värsta men visst lade man märke till dem. En tanke kom för mig, kan det vara just för att det är något främmande som man hör det extra tydligt?
Jag har gått några veckor och funderat på det här med främlingsfientlighet och högerextremism. Begreppet högerextremism vill jag helst undvika eftersom det är skapligt luddigt och kan debatteras till tidens ände men att det otvivelaktigt kan kopplas ihop med främlingsfientlighet borde väl ingen sätta sig emot?
När jag hörde grabbarna prata tänkte jag just på ordet ”främling.” Ett starkt kriterie för en främling är att man inte förstår det språk han pratar. I ett vidare begrepp förstår man inte heller den kultur han kommer från. Varför är man egentligen fientlig mot sådant?
Sverige berömmer sig ibland, och benämns ibland, som en innovatörsnation. Ett av kännetecknen för en innovatör -uppfinnare- är nyfikenhet, en annan viljan att lära sig något nytt, något man inte förstår. Som ingenjör skulle jag vara stolt över att vara medborgare i en sådan innovatörsnation.
Men icke. Det som inte kan förstås ska avvisas. Vi har klarat oss med häst och vagn utan problem, vad ska vi med något nytt till? Den där Otto går ju inte att förstå och hans jäkla grejor är säkert ett sätt att förslava oss och få oss att äta hästar.
Likaså Edison, cirkusartisten som skapar ljus utan ved, han är också utlänning.
Hur många främmande saker är det inte som invaderat vårt vackra land? Och här i tunnelbanan satt fyra snorungar och talade franska med varandra! -Det är inget skämt, de talade faktiskt flytande franska. Ett språk som jag väldigt sällan hör på tunnelbanan. Och döm om min häpnad när de helt plötsligt växlade över till flytande svenska! Sedan fortsatte samtalet på blandat franska/svenska. Ja dessa främlingar….
Jag hann med att besöka NK på vägen hem, parfymavdelningen. (Varför jag besökte den är hemligt:-) Där fick jag höra en expedit fråga en annan ”kan du komma och hjälpa till, du som kan serbiska.” Två främlingar alltså, en turist och en expedit som hade serbiska som modersmål. Så himla obekvämt, om de inte kommit till Sverige hade vi sluppit sälja den parfymflaskan.
Det är jobbigt med främlingfientlighet tycker jag. Det tar tid och kraft från saker som skulle kunna ge mycket mer för oss alla, så mycket att det räcker även till dem som bara har lite att bidra med. Men det kommer väl alltid att finnas. Jag tror dock att de som aktivt jobbar för att isolera Sverige kämpar förgäves.
Personen på bilden är ingen främling, inte heller fientlig.
Det är onekligen ett problem för oss svenskar att det finns så jäkla många utlänningar. Men jag håller med dig, jag tror inte att främlingsfientligheten har någon lysande framtid i Sverige.
På den här bloggen har på senare tid förekommit en del intressanta texter om svenskars attityd till främlingar. Den är inte så negativ som man kanske vill tro:
http://inslag.se/journal/2012/5/29/ett-tolerant-folk.html