Om jag hade tagit en bild härifrån för fem år sedan så hade det varit en naturbild. Men bakom mig och runtomkring går en massa vägar och gator så det var ingen natur att njuta i.
Nu, innan det blir klart, kan jag i alla fall ta spännande bilder. Jag fascineras av byggen.
Men frågan är om någon vill bo här när de får veta vad kvarteret heter: Tältlägret. Någon måste ha skrattat när det bestämdes….
Och utanför fönstret ser framtiden ljus ut.
Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Give a home to the fleas, in my hair
A home for fleas, a hive for the buzzing bees
A nest for birds, there ain’t no words
For the beauty, splendor, the wonder of my hair…
Hår, så fullt av känslor, tro och attityder.
Enligt gamla testamentet satt Simsons styrka i håret. Håret var en symbol för revolution i västvärldens 60- och 70-tal. Och det har varit ett attribut för skönhet under hela den moderna historien.
Men också något som kan väcka avsky om det sitter på fel ställen eller är ovårdat.
Och en ensam hårtuss, kan vara utmärkt rekvisita i en skräckfilm. Tänk att vi kan reagera med äckel när vi ser bara en del av en människa, en del som dessutom aldrig har varit levande.
Är hår egentligen värt så mycket energi?
Det är inte bara vi människor som fajtas. Det här är ett utsnitt av en väldigt tråkig bild, dessutom har jag kört utsnittet genom photoshop, i ett försök att urskilja de duellerande enterna (ni kan väl er Sagan om Ringen?) Kanske det bara är jag som ser striden i bilden men så är det ju med bilder och annat som inte följer en nomenklatur, de kan tolkas fritt.
Men om den här hamnar på Louvren kan ni ge er på att det finns riktlinjer för vad man ska se i den!
12/12/12 är det dags för Tolkiens bästa på bio: The Hobbit!
Två familjemedlemmar som dött, en häromveckan, och en tredje som velat dö i flera år nu fast nästan en hel livstid återstår. På jobbet finns det tyskar som verkar döda fast de rör på sig, kanske zombies, de ger mig hjärtinfarkt eftersom mitt schema kraschar pga. deras försummelser. Till på köpet har jag belagts med ordförandeskap i en förening vars ledamöter ibland verkar frukta för sitt liv om inte jag svarar i telefon i tid och otid.
Låt se, det där blir bara tre men jag trodde nyss att jag hade fyra heltidsjobb. Kan det vara tvättkorgen som jag tänkte på? Den har kräkts ut över hela badrumsgolvet och vägrar ta emot fler plagg. Eller är det kanske bilen som står på parkeringen och gnäller och är rädd för den kommande besiktningen? Det kan förstås vara köket som gör sig påmint, där finns ett tomt kylskåp och en hög med disk som försöker charma den flottiga spisen.
Jag hoppas att det bara är en dröm, att alla saker finns på sin plats så att man kan hitta dem snabbt när man behöver. Att tunnelbanan och pendeltågen fungerar som någon ville när de uppfanns, att folk tittar åt samma håll som de går. Jag vill röra mig framåt i tiden och önskar att min närmaste omgivning vill samma sak, så att jag inte ständigt måste simma mot strömmen.
PS. Jag vet faktiskt inte om tyskarna rör på sig men jag får mail från dem, så jag antar att de trycker på tangenterna.
Sitter på pendeln, det glimtar till i ett fönster utanför och jag tittar upp. Solen har smugit sig upp över horisonten och försöker värma en vacker husfasad. Jag hinner ta en bild med mobilkameran, inte så bra men den visar vad jag såg.
Jag försöker skicka bilden till någon som jag tror kommer att uppskatta den men mobilnätet har fikapaus och det har blivit dags för mig att kliva av. Efter några minuters promenad kommer jag fram till min arbetsplats, som badar i ljus från den lågt stående solen, vackert! På axeln har jag en ”riktig” kamera och nu använder jag den för att spara det vackra.
Sedan börjar jag fundera. Jag skulle vilja dela med mig av den här bilden också, dela min upplevelse. Men det går inte lika lätt med den kameran, jag måste vänta tills jag kommer hem i kväll där jag kan ladda ur bilden till datorn och sedan lägga upp den någonstans där andra kan se den. Tänk om kameran kunde dela med sig av bilden lika lätt som telefonen…som visserligen inte kunde det nyss men ändå.
Det här kokar ihop till två saker: De allra flesta bilder jag tar är sådana som jag vill dela med mig av, så snabbt som möjligt. De är en del av min dagliga monolog, ungefär som när man kommer hem och berättar vad man varit med om under dagen. Deras intressant-faktor har begränsad livslängd och en begränsad publik men är väldigt värdefulla för mig under en kort tid.
Den andra typen av bilder är personliga minnen, för lång eller kort tid, att plocka fram och begrunda eller göra något annat med. Kanske att visa upp någon gång men troligtvis inte, det får bli någon framtida ättling som upptäcker dem och gör succé på en utställning 🙂
Så nu vet jag varför jag fotograferar, det är någon av de två orsakerna.
Äntligen har jag tid och ro att skriva ett blogginlägg, något jag suktat efter länge nu.
Ämnen är inte svårt att hitta och jag hoppar över ett par guldkorn för att fundera på något som surrat i media de senaste dagarna: ANONYMOUS
Anonymous är en ”hackargrupp” som tagit till sin uppgift att sätta diverse svenska webbsidor ur funktion, tydligen genom att överbelasta dem med så många anslutningar att sidan i fråga inte orkar svara på allt, varvid den blir otillgänglig för alla.
En sådan här ”attack” kräver att många datorer samtidigt under en period helt legalt surfar till sidan i fråga. För att få god effekt i överbelastningen använder den eller de som utför det hela ofta ”botnät”, som består av kanske din eller min dator -om den fått rätt sorts virus- tillsammans med tusentals andra ovetande.
Men för en riktigt god effekt krävs det ändå många deltagare, helst med kontroll över ett botnät. Och här kommer något intressant: Vilka är Anomymous och hur många är de?
Troligtvis är det ingen som vet. Säkert är att de inte har någon klubblokal eller styrelseordförande. De är summan av alla som för tillfället vill haka på något kul/elakt/terapeutiskt/spännande/osv… De läser i medierna om vad som är ”hett” och vill vara med, och vips blir Anonymous mångfalt större.
Inte virus som jag skrev om ovan, utan virus som företeelse. Ett virus måste sprida sig och föröka sig för att överleva. Skickliga virus orsakar effekter hos den drabbade som ökar chansen för spridning, till exempel nyser vi när vi blir förkylda och sprejar vår omgivning med virus.
Anonymous är ett ord som någon eller några har tagit som namn för en grupp. Från början kan de inte ha varit speciellt många men de har lyckats sprida kännedom om namnet, och får numera nästan alla medier till hjälp. Namnet är som ett virus som smittar och lockar allt fler med samma värderingar och gruppen växer, epidemin tilltar.
-Ett berömt citat av Stewart Brand. Internet är en fantastisk företeelse som ordentligt rört om i spenaten. Om informationen verkligen har en åsikt lär vi aldrig få veta men säkert är att att det pågår en (mer än) tveeggad strid om den. Medierna vill sälja nyheter men det de säljer orsakar effekter som motverkar deras affärsidé. Makthavare vill kontrollera informationen och orsakar därmed ett sug efter den.
Absurt är att när jag letade efter en bild att illustrera det här inlägget med fick jag lägga ned mycket mer tid än jag räknat med. Jag ville vara riktigt ärlig och använda en bild som erbjöds mig utan kostnad utan att jag skulle behöva ”stjäla” den. Jag hittade till sist den här:
En bild som jag är nöjd med. Men jag är inte så glad åt att det tog en kvarts surfande att hitta den. Skolbarn som vill göra ett snyggt och klanderfritt skolarbete kan göra något bättre än att leta bilder i en kvart, de som vill ha den här bilden sysslar med biologi och inte surfteknik.
Men så blir det i ett samhälle där information inte får vara fri, eller där många tror att det är farligt att dela med sig.
Och som vanligt numera ser jag att det blivit ett väldigt osammanhängande inlägg. Så blir det när man inte får tillfälle att ladda ur tillräckligt ofta, allt ska med -allt vill vara fritt, samtidigt 🙂 Om du läst så här långt ska du ha en eloge, jag kan tyvärr inte lova att det blir bättre inom en överskådlig framtid men jag kan lova att försöka.
Stornäsets naturreservat, Alnö. En fin sandstrand med ett vatten så kallt att ingen hittills återvänt därifrån, frid över deras minne.
Skulle det vara så att någon inte förstår hur kallt det är så grips denne av äckel innan vattnet nått över knäna, ty utanför gräsöarna som syns på bilden är botten slemmig och full av odjur som angriper utan tvekan. Skulle personen i fråga totalt sakna fantasi så finns där säkert krossade flaskor som kan angripa i brist på odjur.
Men platsen är otroligt vacker, vilket bilden visar. Vore det inte för granarna till vänster kunde man tro att bilden är tagen i Västindien. Fotografen har valt en bild i gråskala trots det vackra vädret och den intensivt blå färgskalan.
Det han i stället fastnat för är lugnet som råder innanför gräsöarna. Till höger i bild kan vi se att vattnet är oroligt, det blåser friskt. Innanför, som i en lagun, är det dock lugnt. Vågorna breder stillsamt ut sig och skänker ro till bilden. Sandbottens dyner vittnar om att lugnet härskat länge.
Bildens komposition är balanserad. De lugna vågformerna ramas in av gräsöarna som från nedre högra hörnet sträcker sig mot bildens mitt och av strandlinjen som kommer från vänster. Träden står som åskådare alternativt utposter mot det öppna vattnet. Horisonten är ojämn och lutar något vilket skapar en känsla av jordens välvning.
Himlen är klar med några fega moln och tjänar egentligen bara som utfyllnad för att ge bilden behagliga proportioner, en oroligare himmel hade säkert stulit uppmärksamheten från det lugn fotografen vill visa.
Så här långt kommen vrider sig betraktaren i våndor över allt svammel och önskar att någon hade vett att säga som det är: ”Fin bild!”
En smältdegel är kanske att ta i men Kista Galleria är en fascinerande plats. Här samlas människor från världens alla hörn verkar det som, och alla verkar trivas.
Affärerna har alltid öppet till 21.00 och i kväll råkade jag vara där de sista timmarna före stängning. Jag har gjort så flera gånger tidigare och det är alltid likadant: Folk vill inte gå hem. Filmstaden och ett antal restauranger fortsätter att ha öppet och vimlet fortsätter.
Trots den tydligt kommersiella prägeln på platsen tycker jag att det är skönt att vara där. Eftersom jag bor ganska långt från Kista åker jag sällan dit för att handla, det kan jag göra på liknande ställen närmare. Tyvärr är det svårt att hitta oliknande ställen att handla på, alltså något som inte är en galleria eller köpcentrum.
Men till Kista åker jag för att uppleva atmosfären. Det går inte att jämföra med en flygplats, som ibland används som referens för en kosmopolitisk tillvaro -flygplatser domineras av folk med pengar. Gallerian domineras av människor av alla de slag. Mustachprydda nordbor i jeansjacka kliver åt sidan för ett sällskap klädda i burka, livsstilar och traditioner existerar friktionsfritt i samma rum.
Jag sitter en stund och tänker. Varför kan det inte vara så här överallt på jorden? Varför finns ordet ”främlingsfientlighet”? Här upplever jag att alla är människor, punkt. Ingen ifrågasätter varför man ser ut som man gör, inte ens en grovhuggen pappa vars döttrar går i slöja och vackra långa kjolar men har ansade ögonbryn och läppstift. Han bryr sig inte om mig och hur jag ser ut och kanske han har resignerat inför döttrarnas smygrevolt.
Eller så upplever han samma sak som jag, att man kan acceptera, rentav vara glad åt att det finns så mycket olikheter. Av alla dessa vansinniga tilltag och uttryck finns det oceaner av stimulans att ta del av, varför då envist hålla fast vid samma drog hela livet?
Håller man fast av rädsla, otrygghet? -Kanske, men i så fall rekommenderar jag ett besök i Kista Galleria. Inte för att handla utan för att (gratis) ta del av hur det kan kännas att vara kosmopolit.
Den här kvällen kände jag mig nästan euforisk och jag vet ju några anledningar till varför jag kände mig väl tillfreds, den sköna sensommarkvällen bidrog mycket och mitt sällskap var på gott humör. Men det var något annat också, många var så glada. Jag såg mer än en gång ungdomar som dansade till musiken i klädaffärerna och hörde skratt både här och där.
Jag tror att jag hittade orsaken i en av klädaffärerna:
På skylten som erbjuder 20% rabatt står det ”Happy ramadan.” Om jag har googlat rätt så tar fastemånaden slut i morgon och det förklarar ju glädjen.
För att uppleva riktig glädje måste man ha det jobbigt en stund. Eller så låter man sig bara smittas. Om 129 dagar och 7 timmar är det Jul, då kanske glädjesmittan tar ny fart?
I år upplever jag den första sommar jag kan minnas då jag inte bryr mig så mycket om vädret. Jag tycker det är skönt och helt OK som det är, medan journalisterna verkar lida fruktansvärt av det. Eller finns det någon annan orsak till att de hela tiden skriver att vädret är så dåligt?
Dåligt förresten, det är åtminstone pålitligt. Precis som på Irland, man vet att det blir regn idag också.
Utanför fönstret låter regnet nytt ljus falla på den välbekanta utsikten, när solen tittade fram under regnmolnen såg jag parkeringsplatsen och gatan i en sällsam glans som jag aldrig sett tidigare.
