Hur många trösklar tar man sig inte över i livet? Det är tur att man inte fått för sig att räkna dem. Bara här hemma finns det åtta stycken och jag har passerat dem åtskilliga gånger.
Varför finns det trösklar egentligen? Jag fick för mig att de sitter där för att skydda något, att det under tröskeln finns något ömtåligt som inte tål att trampas på. Eller kanske hustomten bor under tröskeln och att han någon gång då han är sur höjer den lite då det kommer en fot susande, ”Yes! Där fick stortån vad den förtjänade.”
Så finns det trösklar i sinnevärlden förstås, de slår man sig inte på men de är tusan så jobbiga ändå. Man måste över tröskeln för att komma vidare, brukar det heta. Men om man vill stanna där man är då? Det kanske mest är omgivningen som vill att man ska fortsätta framåt och då över den där tröskeln som de själva har klarat någon gång.
Det kan ju också tänkas att man är den nyfikna typen och letar efter andra vägar att gå, varför utmana samma hinder som andra svettats med?
Ibland måste man gå under för att komma vidare
”I bland måste man gå under för att komma vidare”. Ett mångtydigt konstaterande. Kommer mig att tänka på den olycksdrabbade postmästaren Brunander i Grönköping, som hade en årlig olycksdag. Trots att han vidtagit alla tänkbara försiktighetsåtgärder, inklusive att hålla sig inomhus, så kunde man dagen efter i Veckobladet läsa: ”Herr postmästare Brunander återigen förolyckad”.
I våras beställde jag faktiskt en prenumeration på Grönköpings Veckoblad, det är alltid trevligt när den oväntat dimper ned i brevlådan.
Tack EG och ha det gott!