Händelser. De pågår hela tiden, runt omkring mig. Ofta stöter de till mig, låt mig vara! Ibland drabbar de mig, och jag plågas. Sluta! Jag vill inte vara med, har inte bett om det här.
Jag blundar, stänger ute. Sätter på musik på hög volym, lägger mig i sängen och vill inte vara med.
Men händelserna vilar inte. Jag önskar att alla skulle sova, alla samtidigt, så att det slutade hända saker. När jag sover så märker jag inte att det händer något. Men det gör det ändå. Om alla skulle sova så skulle det ändå hända saker, men vi skulle inte märka det.
När vi sedan vaknade skulle vi ha mycket att göra. Vi måste ställa till rätta allt som hänt medan vi sov.
Eller borde vi kanske se oss omkring först? Undersöka världen som nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna. Lyssna till berättelsen om vad som hänt medan vi sov, och försöka lära oss hur vi ska vara i det som händelserna lämnat till oss.
Men idag vaknar vi ensamma än en gång. Fast inte alla har sovit, och det har hänt saker. Därför måste vi ställa tillrätta igen, medan andra sover. Vi, och de, säger ”låt mig vara, jag vill inte vara med, jag har inte bett om det här!” Och vi tänker på när vi var nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna.
