Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….
Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.
Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?
När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?
Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂
Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:
Lämna ett svar