Att tala engelska är inte lätt om man är svensk.
Jag tvingas förvisso att varje vecka delta i möten som hålls på engelska, men eftersom samtliga deltagare har sitt eget modersmål och har lärt sig engelska i skolan så uttalas sällan några bevingade ord under mötena.
Förstås, för Indierna var ju engelska ett officiellt språk fram till 1965 och de har börjat använda det mer och mer i takt med att de tillägnar sig kunskaper inom IT-området.
Men de talar så fort! Och med sin speciella dialekt, som är väldigt charmig men inte alltid lätt att förstå för en svensk.
Så kan det vara. Men eftersom jag fått en viss vana genom dessa möten, och eftersom jag lyssnar på engelska ljudböcker och läser mycket på engelska, så kände jag mig riktigt världsvan i våras.
Då var jag nämligen i Amsterdam ett par dagar för att utöva semester.
Holländarna är också bra på engelska och jag ansåg dem vara i samma språkliga sits som mig, därför var det aldrig några tveksamheter eller någon nervositet när det var dags för dialog.
Men ack så förrädisk självsäkerheten kan vara! Näst sista dagen då jag ätit en god middag fick jag den väldigt vanliga frågan av servitrisen: ”Do you want a receipt?”
Min hjärna hade antagligen somnat av den goda maten, eller så ville den skoja med min mun. För svaret jag gav var ”No thank you, that’s not possible.”
Vad jag borde sagt i stället skriver jag inte här eftersom det är så svårt att stava till.
