Jag lyssnar på ”The Hydrogen Sonata” av Iain M Banks när jag åker mellan hemmet och jobbet. En bok i min smak, med humor.
En av de roliga komponenterna är en android som ska beskydda huvudpersonen men som inte är riktigt färdigkonfigurerad innan de båda måste fly, vilket får till följd att androiden tror att den befinner sig i en simulering hela tiden -till stor frustration för hjältinnan som befinner sig i livsfara…
Varför skriver jag nu om detta? Jo, för att senare i boken kommer jag till ett annat kapitel som handlar om simuleringar. Eftersom det är SciFi så kan man utföra dessa intill perfektion, alltså såpass att de människor man simulerar (i storleksordning bebodda galaxer) blir såpass verkliga att man har moraliska tveksamheter om man verkligen kan ”stänga av” dem när man fått resultatet av simuleringen. Det vore ju jämställt med att förstöra hela civilisationer.
Och, i de två sista styckena i denna artikel anar jag att simuleringens tid har börjat. Man får väl vara glad att man tillhör den del som inte kan stängas av när resultatet är klart…
Tags: samhälle, science fiction