Avskräckningseffekten

När jag var barn lekte vi ute på gårdarna och i området där jag bodde fanns det många gårdar. Sammanlagt blev det alltså många barn, och alla drog inte alltid jämnt. Därför uppstod med jämna mellanrum gårdskrig.

De var mest en del av leken, spännande och som alla lekar en spegling av vuxenlivet. Men de uppstod oftast när någon eller några barn från en gård hade något otalt med barn från en annan gård.

Gårdskrig förbereddes noga, kanske en hel dag i förväg och platsen för drabbningen var bestämd. Det var oftast i skogen som låg strax intill.

Idag kom jag att tänka på ett sådant krig, ett som aldrig blev av:
Vår gård hade samlats i skogen för att tillverka vapen, alltså samla pinnar och käppar. Men den här gången kom någon på att man kunde använda käppar av lövsly. De var långa och böjliga, det skulle säkert göra jätteont att bli snärtad med en sådan. Vi var helnöjda och beväpnade oss med varsin ”piska”

Men på väg tillbaka till gården stötte vi oväntat på våra motståndare, som också höll på att rusta upp. Vi blev överraskade och skiträdda och sprang för livet. För tänk om motståndarna också hade skaffat sig lika fruktansvärda vapen som vi hade? Ingen av oss hade tid att se efter, här gällde det att komma undan illa kvickt.

Efter några minuter lugnade vi ned oss och upptäckte att ingen följde efter. Troligen hade de andra blivit lika överraskade och rädda som vi, och vad jag minns blev det aldrig något krig den gången.

Våra piskor blev aldrig använda, och avskräckningseffekten fungerade lite omvänt på oss barn, vi var rädda för våra egna hemska vapen.

Avskräckande

Avskräckande

Tags:

One Response to “Avskräckningseffekten”

  1. Ernst G Westlund skriver:

    När jag läste detta kom jag att tänka på West Side Story. Gängkrig snarare än gårdskrig, och egentligen väldigt allvarligt. Det talar gott för er grundläggande fredlighet att ni blev så lätt avskräckta. Men hur som helst är det ju märkligt hur lätt barn dras in i fientligheter mot varandra. Själv deltog jag aldrig i gårdskrig, i den mån sådana förekom i mina kvarter. De mer stridslystna ungarna tror jag föredrog en uppgörelse på fotbollsplanen. I och för sig bättre än slagsmål, men jag kunde inte spela fotboll. Som plan användes en stor gräsmatta på vår gård, till fastighetsskötarens förargelse. Han försökte förhindra detta oönskade slitage av gräset genom att spänna upp snubbeltrådar, men jag tror inte det lyckades. Problemet löstes när grabbarna växte upp och drog iväg till en idrottsplats i stället. I dag finns inte många barn på gårdarna i dessa kvarter. Det har blivit en pensionärsstadsdel. Men i mitt minne lever den som ett evigt 40-50-tal.

Leave a Reply