Jag brukar ibland filosofera över mänskligheten och se på oss som en enskild människa. Om man då tänker på allt vi gör; krigar, utrotar och förstör, så blir man lite fundersam över vad vi är för snubbe egentligen?
Såklart kan jag inte veta allt den här snubben gör, det görs säkert en massa bra saker också. Men bara det att jag oftast får höra om eländet är ju ett tecken det också.
Men nu har FN givit mig lite mer att se fram emot. År 2050 kommer nämligen de som är 15 år och äldre att bli fler än de yngre, världen kommer alltså att bestå av övervägande vuxna (med FN:s mått mätt.) Min föreställda bild av mänskligheten blir alltså äldre.
Kanske snubben blir klokare med åren, det bådar gott i så fall.
Sverigesweden år 2137. Copyswede lever och frodas fortfarande, ingen vet hur det går till men rubrikerna är fortfarande i fetstil och därunder kokar debatten. Alla undrar hur denna verksamhet kan tillåtas fortgå.
Det handlar om lagringsmedia, fortfarande. Ett snille har upptäckt att folk går och nynnar på den senaste eurovisionsschlagervinnaren, utan synliga hjälpmedel ! Snillet har googlat och upptäckt att människor har förmåga att lagra melodier i hjärnan, dessutom har snillet upptäckt att det finns mediciner mot altzheimers sjukdom som har en minnesförstärkande effekt.
Så egentligen handlar inte debatten om huruvida folk ska betala för att de minns en melodi, den handlar om hur betalningen ska gå till.
Ska avgiften tas ut via läkemedelstillverkaren eller ska man ta ut den direkt av individen? Rättviseaspekten är i centrum, ska de sjuka behöva betala mer än de friska, som inte behöver medicinen? Många tycker att man kan ta ut det via den allmänna skatten men de tondövas förening protesterar med hänvisning till att frågan om TV-licens visavi skatteuttag ännu inte fått någon lösning.
En debattör som står på Copyswedes sida påtalar att det sjunger i ledningarna när diskmaskinen på hans jobb fyller på vatten och menar att det är viktigt att utreda om det är fastighetsägaren eller arbetsgivaren som ska betala avgiften, han hör nämligen tydligt hur finlands nationalsång ljuder i rören när diskmaskinen går.
Det är snart val och alla hoppas att nästa regering ska göra något åt eländet.
Svenska journalister sägs vara vänstervridna. -Jag hoppas att jag inte missuppfattat denna på nätet spridda uppfattning. Till detta lägger jag min egen (?) uppfattning att vänsterfolk bryr sig lite mer om andra, sina medmänniskor så att säga.
Därför reagerade jag omedelbart när jag läste rubriken till den här artikeln på SvD.se
en rubrik som säger ”SSU går emot Löfven om flyktinghantering”
Hantering? Vi har alltså slutat ”ta emot” flyktingar? Tog emot dem gjorde man i alla fall då jag var ung, men språket förändras tydligen. Eller är det attityderna? Hos både SSU och journalister.
Hur man nu gör med dessa människor som kommer hit kan jag inte ha någon klar åsikt om men hur man använder språket är jag observant på, språket är tankens förlängning heter det.
Terra Oxygen är ett fikitivt företag som bildades i min fantasi efter det att några andra hjärnspöken misslyckats med att patentera det västerländska alfabetet.
-Jag blir så trött på detta ”skyddande av intellektuell egendom”, som jänkarna kallar det. Hos oss pratar vi om upphovsrätt och det är väl ungefär samma sak.
Vad är intellektuell egendom? Mina tankar? Får jag tänka likadant som någon annan utan att betala för mig?
Som fotograferande människa blir jag dessutom bonusfrustrerad över att alla bilder jag lägger ut här i princip är allemansrätt, att hitta alla eventuella ”lånare” och få dem att göra rätt för sig enligt jänkarnas metoder är omöjligt om man är en (1) vanlig människa. Men, Whiskey Tango Foxtrot… jag är en generös själ.
Jag hoppas dock att jag hinner dra mitt sista andetag innan någon får rätt att bestämma över planetens syremolekyler. Se här hur ett avtal kan se ut idag:
All content in this bundle is licensed under the Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License. By accessing the content or using it in any way, you accept and agree to be bound by the terms of this license.
Detta kan man läsa när man väl har ”accessat content”, för sent att ångra sig alltså.
Nu är det här exemplet ändå lindrigt eftersom det gäller Creative Commons (CC) men gränser flyttas hela tiden. Terra Oxygen skulle knappast vägra mig att andas men de skulle mycket väl kunna ta sig rätten att kartlägga mig som konsument eller terrorist eller annat om jag likt exemplet ovan ger dem medtycke när jag eventuellt drar mitt första andetag av deras patenterade syremolekyler.
Sådär, nu har jag gnällt av mig. Texten i exemplet hör till en satellitsimulering som jag laddade ner, jag tror ändå att det var värt att gå med på villkoren…här ska simuleras!
Konsten att åka tunnelbana har förändrats under den tid jag bott här. Jag minns inte längre hur det var för tretton år sedan, det kanske inte var någon ”konst” men det är definitivt annorlunda nu.
Giljotiner av glas som man besvärjer med ett medelhavsblått accesskort. Att ta sig innanför SPÄRRLINJEN har alla komponenter i begreppet ”att övervinna ett hinder.” När jag tillsammans med andra landstigande vid Omaha Beach stormar vidare mot rulltrappan funderar jag på känslan.
Ska det kännas så här? När jag tidigare lämnade fram min remsa till spärrvakten kunde jag känna att jag gjorde rätt för mig, jag erlade en avgift för att få åka. Visserligen blev avgiften redan erlagd när jag köpte remsan men det var ett möte mellan människor, ett utbyte av förtroende.
Jag skulle visserligen kunna uppleva lite av detta när jag fyller på mitt accesskort, det gör man ju i pressbyrån och där köpte man även remsorna förr. Fortfarande en chans till personligt möte och några snälla ord alltså. Men att fylla på trettio dagar kostar mer än de flesta vågar bära med sig i kontanter så jag använder ett annat kort för betalningen.
Därför stirrar jag på kortterminalen medan pressbyråtanten stirrar på sin kassaskärm, båda beredda att trycka på rätt knappar i rätt tid och när vi är klara väntar nästa kund, något utbyte av förtroende har vi inte -det sköter maskinerna om.
När transaktionen är klar och jag går ut har jag ingen aning om hur hon såg ut. Det är bara hennes röst som jag har kvar i minnet en kort stund men strax därefter har även den bleknat bort, kanske var det den finniga tonårsgrabben som stod där? Eller tänker jag på någon annan pressbyrå?
-Singapore har inget med ”Starship Troopers” att göra men ingår i en kedja som ledde fram till det här inlägget.
På väg till och från jobbet lyssnar jag just nu på Robert A. Heinleins bok ”Starship Troopers.” Klassad som ungdomsbok på de flesta sajter men eftersom jag inledde min SciFi-bana som nioåring med ”Egen rymddräkt finnes” så hade jag inga problem med att bortse från den klassningen. Jag har sett filmen om dessa troopers men tror inte att jag tog emot den riktigt bra….
myrkrig
SciFi blir sällan bra på film. ….Men när jag läst (lyssnat) klart på boken ska jag se om filmen.
Just nu, när jag tror att boken håller på att ta slut, är det lite tradigt. Heinlein tjatar på om massvis av detaljer om hur det går till i det militära med ”chain of commands” och hur värdelös huvudpersonen är när han försöker avancera i graderna och så vidare. Men det är i alla fall bättre än att lyssna på alla andras telefonsamtal i tunnelbanan, och när jag promenerar den sista biten till jobbet stänger jag av och lyssnar på fågelkvitter i stället.
Nåväl. Ett par kapitel i boken har engagerat mig mycket: Det första som gjorde mig upprörd är när han beskriver en avrättning och huvudpersonens tankar runt den. Jag har hört att boken är något av en satir, så jag måste ta reda på vad just det kapitlet verkligen handlar om. -Ifall det är ”på riktigt” så ska jag nog aldrig mer ha kontakt med Mr. Heinleins verk!
Men oavsett detta så verkar han vara en kraftig filosof. Hans resonemang kring varför krig är nödvändigt, rentav inbyggt i vår DNA, är övertygande. Hans förklaring av begreppet moral var en riktig uppenbarelse för mig och jag blir verkligen sugen på att söka upp en politiker nästa år när det är val och ställa några enkla frågor till denne angående moral….
Över huvud taget blir jag lite sentimental av denna bok. Allt är så rättrådigt så man kan gråta ibland, troligtvis kommer jag att känna mig pinsam när jag tänker tillbaka på den här tiden när jag lyssnade på boken. Ändå kan jag inte låta bli att utvecklas lite i takt med huvudpersonen, och därmed tycka att dagens samhälle är ganska risigt jämfört med hur det kunde vara om man gjorde ganska enkla tankeförändringar.
Singapore då? Dit hittade jag via en artikel om energi. Ett litet land som Singapore måste väl vara ganska beroende av omvärlden för sin energiförsörjning tänkte jag. För att få veta mer om ett land är det väldigt bra att gå in på ”World factbook” som underhålls av inte mindre än CIA, som borde vara välunderrättade om vi kan tro på rapporterna om ”Prism.”
Väl innanför Singapores kalsonger kan man bland annat hitta de politiska partierna och deras ledare, som listas så här:
National Solidarity Party or NSP [Hazel POA]People’s Action Party or PAP [LEE Hsien Loong]Reform Party [Kenneth JEYARETNAM]Singapore Democratic Alliance or SDA [Desmond LIM]Singapore Democratic Party [CHEE Soon Juan]Singapore People’s Party or SPP [CHIAM See Tong]Workers’ Party or WP [LOW Thia Khiang]
Jag tittar på partinamnen och tänker att de är ganska mesiga. Men de har det ju väldigt bra där i Singapore, de kanske inte behöver något omesigt. Kanske det är så här hemma också, för vi har ju inga direkt ”häftiga” partinamn liksom.
Men när man lyssnar på ”Starship Troopers” undrar man lite: Finns det i vårt samhälle några ledare eller partier över huvud taget som kan sätta sitt eget bästa i andra ledet, bakom en äkta moral?
(För de flesta av er som inte utantill fått lära sig definitionen av begreppet ”moral” kommer den här:
Moral är överlevnadsinstinkt! Men det är inte din personliga överlevnad det handlar om, det är samhällets, släktets överlevnad som moral handlar om. När du bortser från dina egna fördelar i utbyte mot ditt samhälles bättre, då agerar du moraliskt, åtminstone enligt de regler som gäller för det samhälle du lever i för stunden.)
Nu är det inte mitt skrivbord längre, jag har flyttat till ett annat (långt därifrån.) När jag tog den här bilden hade vi flyttat in i ett alldeles nytt hus.
Det kanske var andra veckan efter flytten när jag tog bilden, det var första dagen med solljus på morgonen och ljuset är reflekterat från fönstret i en annan byggnad. Jag förstod att det var ett ganska unikt tillfälle, reflexen rörde sig snabbt och bara fem minuter senare skulle det vara borta från mitt skrivbord.
Bra bild? -det kan man debattera. Men för mig är den ett minne av en solig morgon och min tid vid just det där skrivbordet.
Nu ska man tydligen betala TV-licens om man ”har” en dator. Av allt jag läst hittills så tolkar jag att det alltså räcker med att ”ha” en sån mackapär, man behöver visst inte vara ägare av den…. Eller så blir man blåst om man inte har koll på semantiken. Hur är det förresten om man ”har” en dator men inget internetabbonemang?
Mycket har redan sagts om detta, det mesta tillräckligt ilsket så jag behöver inte komplettera. Ett av argumenten för denna licens (av latinets licentia -tillåtelse; borde vara coercere -tvinga) vill jag dock fundera över, nämligen argumentet att ett skattefinansierat public-service-media inte skulle vara fritt att kritisera makten eftersom makten fördelar skattepengarna, medan ett likadant media bekostat av folket via deras frivilligt inbetalda licenser skulle kunna granska makten i sömmarna utan rädsla för repressalier.
Nu har internetåldern fört oss till den punkt där den intresserade kan granska sömmar ur ett närapå oändligt antal perspektiv och dessutom av egen kraft bidra till denna granskning. Betaltjänster är legio, man väljer och vrakar vad man vill ha och betalar för det, såvida man inte hittar det man söker utan kostnad‡ bland alla idealister och wannabees världen över.
Man kan välja bort, man kan välja bort att betala för det och man kan välja bort att tro på det.
Men man kan inte välja bort att betala licens, om man inte vill välja bort hela internet och hålla tillgodo med Metro eller andra gratismedia på papper. Så därför undrar jag varför SVT blev fällda i granskningsnämnden igen, vilken licens ska man betala för att obehindrat få veta sanningen?
‡ Inget är utan kostnad, vi betalar till bredbandsleverantörerna för att få informationen till våra hem.
