Här är ett köttätande rovdjur utan moral och med dragning mot sadism:
Jag bryr mig bara om mig själv
Jag kan inte förstå varför jag ändå tycker att den är så underbar. Vad är det som triggas i mig när jag ser på den? Varför är vissa saker ”vackra” eller ”söta” men ändå så olika, medan andra är ”fula” eller obehagliga?
Det måste finnas något uråldrigt arv som jag fått från mina förfäder, som många andra också fått, vi är ju många som gillar katter. Man kan analysera sönder det till att tycka att pälsen är vacker, att kroppen är graciös och så vidare. Men det svarar ändå inte på frågan varför vi tycker som vi gör och varför vi verkar ha en gemensam uppsättning av kriterier som passar på mycket mer än katter.
Kanske lika bra det, vissa gåtor måste förbli olösta, annars blir livet tråkigt. När jag skriver det här kommer jag ihåg att Umberto Eco faktiskt gjort två utmärkta böcker i ämnet, de heter ”On beauty” respektive ”On ugliness”. Han ägnar nästan tusen sidor åt ungefär samma betraktelse som jag, utan att hitta lösningen men det är intressant läsning och många fantastiska bilder, rekommenderas!
En annan sak som vi för det mesta tycker om är liv, speciellt på våren då det syns så tydligt att det finns. Nytt liv som ploppar fram eller sakta kämpar sig ut i ljuset. Men att vi gillar detta är inget mysterium, vi blir smittade av livskraften helt enkelt.
Låt mig leva här
