Om jag hade tagit en bild härifrån för fem år sedan så hade det varit en naturbild. Men bakom mig och runtomkring går en massa vägar och gator så det var ingen natur att njuta i.
Ståldjur
Nu, innan det blir klart, kan jag i alla fall ta spännande bilder. Jag fascineras av byggen.
Men frågan är om någon vill bo här när de får veta vad kvarteret heter: Tältlägret. Någon måste ha skrattat när det bestämdes….
…kan man höra en konversation som denna:
”Jag vet en garnaffär på Hornsgatan, har du dubbdäck?”
(Tjuvlyssnat mobilsamtal)
Hornsgatan
Skärholmen, för många är det synonymt med en affärsgalleria. SKHLM påstås vara nordens största handelsplats men det är ett luddigt begrepp, vad som omfattas av SKHLM och vad som är en handelsplats är töjbart.
Skärholmen däremot är en stadsdel i Stockholms kommun, med en massa bostäder och skolor och serviceinrättningar. Innan någon uppfann SKHLM så var det en affärsgalleria också, för många.
Gallerian finns kvar, om än tillbyggd och ombyggd, och erbjuder fotografiska upplevelser i mängder. Mycket folk av alla sorter, stora ljusa inomhusytor och murriga parkeringsgarage. Troligtvis även fotoförbud, tyvärr, fast jag har faktiskt inte hittat info om det.
En solig dag som idag var det i alla fall ingen som stoppade mig. Just solen hjälpte till med två av bilderna:
En bild som lämpar sig att göra monokrom
Stor reklam, liten grabb.
Trots att det är nordens största handelsplats verkar de osäkra tiderna kräva sin tribut, ena änden av gallerian börjar eka tomt och ett antal lokaler står tomma. Just den här änden är den bästa ur fotograferingssynpunkt då väggen, stor som en tennisplan, består helt av glas. Mycket ljus med andra ord.
Om man står på övre planet har man en perfekt vy över det som en gång i tiden var en vanlig gata. Husens ytterfasader ligger numera inomhus.
Man lockas tydligen att stå länge och titta.
Som vanligt, klicka på bilderna för att se dem i större format. Speciellt den sista vinner på det.
Tomas Ledin kan ta sig i …, sommaren är inte kort. Just nu känns den alltför lång för mig men det är egentligen inte sant, det är bara tiden som går lite för sakta just nu.
För de som oroar sig kan jag meddela att det fortfarande är sommar, beviset finns några meter från min balkong. Det är tornseglare, eller svalor för den som klumpar ihop alla liknande sommarfåglar i ett begrepp. Oavsett vad de egentligen är för några så är de sommarens budbärare för mig, varje år kommer de och bygger bo under tak-vad-det-nu-heter och håller skådespel så att jag har första parkett.
Att fånga dem på bild är skitsvårt, man får försöka när de vänder vid boet. Fast det vore underbart att kunna fånga dem i fri flykt när morgonsolen lyser genom vingarna -det är vackert. Här har jag haft en slutartid på 1/1000 sekund och jag undrade hela tiden hur de egentligen matar ungarna, spottar de in maten i boet? De landar aldrig utan vänder blixtsnabbt vid boöppningen. Intressant är också att de verkar mata kollektivt, det var säkert sju-åtta stycken som fokuserade på ett bo i taget.
Närmaste boet vid åttatiden på morgonen
Stilstudie
Jag hade ett 70mm objektiv men de här bilderna är beskurna för att centrera på fåglarna.
Eftersom ungarna fortfarande inte lämnat boet skulle jag tro att det är ganska mycket kvar av sommaren, jag brukar märka på en vecka när då de flygande fantomerna lämnar mig ensam på balkongen.
En rolig sak som man kan göra på sommaren är att besöka en skidort. Dagen efter att jag plåtat fåglarna klättrade jag upp på Stockholms centralaste skidbacke, Hammarbykullen. Där var det också sommar, och en härlig utsikt. Jag hade aldrig varit här tidigare så det var en upplevelse. Inte bara en visuell upplevelse, jag försökte gena mellan de slingrande stigarna och klarade mig med nöd och näppe från att rasa ned i branten, hela kullen verkar vara uppbyggs av rullgrus.
Det blåser på toppen
(Klicka på bilderna för att se dem i större format) Stockholmsvyer har man ju sett hundratals av så jag kunde lika gärna köpa några vykort i stället för att ta egna bilder. Men den här ovanför är lite pedagogisk för mig. Jag gillar hur vinden griper tag i växtligheten, det ger dynamik i bilden. Så gillar jag ljuset bakifrån som ger ett fint skimmer i förgrunden och även på trädtopparna där bakom. Att Globen skymtar vid horisonten ger bilden lokal anknytning. Det är min egen analys av bilden och därmed har den varit pedagogisk för mig. Jag måste tillägga att den är ganska kraftigt photoshoppad, så mycket växtlighet gör bilden väldigt ”stickig” och ”vass”, som jag ville ta bort. Dessutom har jag förstärkt färger och ljus i förgrunden.
Skugga och ljus
På andra sidan kullen, tjugo steg bort, hittade jag en domedagsvy. Den här är också kraftigt photoshoppad för att förstärka kullens skugga över landskapet samt förgrundens ljusa växtlighet.
Om man tittar noga kan man se skuggan av mina ben alleles ovanför ordet ”och” i bildtiteln, resten av mig borde kasta sin skugga en kilometer längre bort. Det kan man inte se men däremot kan man se ett fenomen: Skogen ser ljusare ut där i mitten av bilden. Det är en effekt som jag inte hittar namnet på just nu men som beror på avståndet och att jag har solen i ryggen. Från det ställe jag står kan man inte se några skuggor just där, på det avståndet. Därför ser alla träd där ljusare ut än de omgivande träden, man kan uppleva liknande fenomen, fast starkare, om man åker bil vid ett sädesfält och tittar ut genom sidorutan.
Bilden är svartvit för att det var lögn i h-e att få till den där kontrasten jag önskade
-domedagskänslan- när jag behöll den i färg. Man kan se några vägar/stigar därnere i skuggan, det är ett kolonilottsområde.
Och med detta inlägg har jag bevisat att det fortfarande är sommar:-)
Idag läste jag att en av de första vita människorna som kom till Australien och såg kängurur för första gången, frågade en australier vad det var för slags djur och fick svaret ”Kan ga roo.” Så fick djuret sedan heta, långt senare visade det sig att ”Kan ga roo” betyder ”Jag vet inte.”
🙂 Sant eller inte, jag tycker att det är en rolig anekdot som visar vilka vändningar kommunikationssvårigheter kan ta. Om det är någon som vet vad djuret på bilden är så får ni gärna höra av er, på svenska:-)
Svensk midsommar i staden
Denna vecka har bedrövelsen slagit ned hos mig och Sätherberg/Lindblad:s längtan till landet är precis lika mycket min längtan bort från den här orten. Orsaken; man tar bort 40% av mina möjligheter att åka bil till jobbet. Halva söderledstunneln och en tredjedel av Essingeleden spärras av i sex månader.
För att kompensera detta kan jag åka 40% tidigare (så skulle väl en journalist resonera) eller köra 140% fortare, vilket borde vara matematiskt riktigare. Men köerna följer kaosteorin så det lär ta 100% mer tid. Nåväl, kan ga roo. Jag vet i alla fall att jag inte kan åka kollektivt eftersom jag numera har 20 mil till jobbet och skulle ha 40% fler färdmedelsbyten än om jag hade ett närmare jobb samt att det skulle ta 4000% längre tid att ta sig till jobbet än det tar att skriva det här inlägget, journalister inräknade.
Man kan virra till det när man kommunicerar, eller hur? Viktigt är att följa med sin tid och jag har lagt märke till att en del skyltar inte hänger med. Därför har jag spånat på en variant av en skylt som jag brukar se när jag åker till jobbet:
Träleksaker är gammalmodiga
Det kan ju låta ambitiöst men ibland är det så enkelt som att man vill upp bara.
Ibland känner man sig lite nere
På tunnelbanan är det lika mycket folk som vanligt, känns det som. Men något har ändrats, jag ser mig omkring. Där jag tidigare kunde se skolungdomar och stressade föräldrar sitter nu endast fokuserade, sammanbitna, ansvarstagande yrkesarbetare i femtioårsåldern och uppåt. Någon enstaka tjugoåring ser vilsen ut i det täta stimmet av gråhåriga.
När det inte är sportlov syns de inte, dessa vardagens arbetshästar. De försvinner i stojet bland yngre och snyggare människor och det trivs de med, de vill inte synas. De vill bara komma till jobbet och sköta sitt arbete.
Men den här veckan fyller de ytterligare en funktion: Om det inte vore för dem så skulle staden vara helt folktom.
Inte en människa i sikte
Jag bor vid en ändstation så det är gott om plats när jag kliver på. Alla tidningar är bortplockade av personal som är dedicerad till denna uppgift, det finns inget att göra så jag stirrar ut genom fönstret. Redan vid nästa stopp blir det mer folk ombord och mindre tråkigt, man kan sitta och titta på hur folk ser ut och vad de gör.
Men vid andra stoppet blir jag nästan paralyserad av en vacker ung tjej som sätter sig mittemot mig. Jag har som vanligt kameran med mig och skulle så gärna vilja fånga hennes strålande ansikte på bild, men jag vågar inte fråga om jag får. I stället nöjer jag mig med att titta på henne så gott jag kan. Hon har ögonlock av den där sorten som viks in, jag tror det kallas epikantusveck, och de ser lite sorgsna ut. Munnen ser ut som att den säger ”o” hela tiden och näsan är nyfiken, hennes föräldrar måste vara vackra de också.
Vid åttonde stationen byter jag tåg. Blir stående vid kanten och väntar, en annan man står bredvid och tittar intensivt ned på spåret. Jag följer hans blick och får syn på en liten mus därnere, alldeles intill rälsen, den gnager på en glasspinne.
Nu blir det lite spännande. Musen är så liten att två skulle få plats i ett cigarrettpaket, det stora tåget närmar sig, mannen och jag står och tittar på musen.
Musen sitter kvar, sitter kvar, sitter kvar, sedan är tåget över den. Naturligtvis är den oskadd, skyddad av sin litenhet. Mannen och jag tittar på varandra och ler, vi behöver inget säga, delar samma tanke ”musen är cool”.
Så kommer jag fram till min destination. Jag har placerat mig i första vagnen för att vara bland de första att nå rulltrappan. Den är lång och jag kliver uppför trappstegen för att komma upp fortare, passerar tre personer och är sedan först upp av alla som klev av tåget. Genom spärrarna och ut i en gång som också är lång, bakom mig ekar trampet av en armé, det känns stressigt. Innan jag når dörrarna har fyra elitresenärer passerat mig, det blev ingen medaljplats idag heller…
Ute är det kallt och bullrigt. Det blir stökigt vid övergångsstället när hundra personer ska över och bilisterna har bråttom men jag har redan hunnit över och vandrar lugnt uppför gångstigen mot jobbet. Lärkträden står som vilsekomna turister bredvid stigen och har fällt sina gula barr till en tät matta, det är som att gå på guld. Men strax byts underlaget ut mot lera från bygget bredvid min arbetsplats. Jag kliver in och stampar av mig leran, sedan kan arbetsdagen börja.
Bilden tagen av Brian Hauge (http://fenstalker.wordpress.com)
Ett vitt papper, en målarlåda och en pensel. Det brukar sluta i något färggrannt, för det är ju kul att sätta färg på det vita papperet!
Men ett färgfoto har ju en massa färger på plats redan från början. Då kan man leka bort färger i stället, det är nästan lika roligt.
Snart kommer höstkvällarna
Ibland hittar jag gamla bortglömda bilder, det här är en sådan. Men var inte ledsen lilla bild, nu är du inte bortglömd längre!
Kungsgatan
Det är bara två gånger om året man kan ta en sån här bild, på våren och på hösten. Då solen står i precis den där höjden runt klockan fyra på eftermiddagen. Om det är soligt vill säga, annars kan man få vänta ett halvår till. Just den här kombinationen av bilar och människor uppträder aldrig någonsin mer, så det här är egentligen en ganska unik bild.
Som så många andra bilder, unika allihop! Häftigt, eller hur?