Jag var på toaletten när det dunsade till som baara f-n någonstans! Man känner ju sitt hem med omgivningar inte bara med ögonen, man vet också hur det brukar låta och det här var inte någon annanstans, det var hemma hos mig.
Men jag kunde inte hitta orsaken till ljudet och glömde bort det ganska snart.
Lite senare på kvällen när jag satt i soffan kröp solen runt hörnet och avslöjade orsaken:
Jag öppnade fönstret och tittade ner, där låg en död duva.
Jag gillar det jag läst av Bruno, och Ingrid verkar också gilla det. Jag har inte läst den här senaste men jag tror att jag kan gilla den också.
Det finns nog fler än Ingrid och jag som gillar Bruno, men varför är det inte någon av oss i stället för Ingrid som berättar det? Det står där i bilden att hon är litteraturkritiker, betyder det att hennes gillande är mer värt än mitt? Eller om jag inte skulle gilla Bruno, trumfar hon mig då?
Jag sätter Bruno över Ingrid på min lista, har ju faktiskt läst mer från honom.
1 Lö: Den genomsnittliga tiden det tar att hälla upp en öl på krogen.
Den finns i två varianter: Metric och Imperial.
° Metric = 1 Stor stark
° Imperial = 1 Pint, från pumpkran
1 Imperial Lö är följaktligen längre än 1 Metric Lö.
(Personerna på bilden känner inte till detta.)
Mel: När temperaturen är hög uti kroppen
(Sjunges lämpligast innan fjärde snapsen intagits)
-När alkoholen har satt sig i kroppen
då är det dags för att dra en refräng.
-Nyss var det stillsamt däruppe i knoppen
men nu tamejtusan jag bjuder på däng!
Det rullar, det rullar, det rullar det, ojdå!
Nyss såg jag texten men vad hände sen?
Det rullar, det rullar, det rullar, var är vi?
Javisstja, vi sjunger, nu säger vi skål !
Det blåser mycket kring Elon Musk nuförtiden. Jag undrar om han kanske blir presidentkandidat så småningom?
(Jag skriver detta mest som en minnesanteckning, så att jag kan se tillbaka på tidpunkten om det visar sig att jag får rätt.)
Nu har vi fått en ny regering och som av en händelse kan jag fortsätta på temat löften. För det var många sådana de där veckorna innan elfte september. Är det förresten inte ett lite läskigt datum med tanke på vad som hände 21 år tidigare?
Nåväl, löften var det. Nu har det ju gått en tid sedan löftena gavs, så vad har det blivit av det?
Bensinen skulle bli billigare, 10 kronor per liter billigare. Eller nio, eller nåt annat. Mycket billigare skulle den i alla fall bli. Men den enda sänkning vi sett hittills beror på dollarkurs eller konkurrens. De utlovade tio kronorna har krympt till 14 öre och har ännu inte implementerats.
Elpriset har ingen lovat att göra något åt, men kompensationer skulle det bli senast i november. Låt mig kolla kalendern… Det står december där, några julklappspengar lär det inte bli. De som inte frusit ihjäl kanske får något i februari, det är fortfarande inte bestämt när -eller hur (det kan bli så att man får en utbetalningsavi, teknikens under!)
Det finns fler löften som fortfarande bara är löften men de här två är nog de som det snackas mest om, och nu har jag också nämnt dem.
Så, regeringen ger klartecken för Kallak-gruvan. På villkor att ”allt ska återställas” när de gruvat klart. -Och när är det? En gruva lever ganska länge har jag för mig, och de som lovar har nu redan levt en hel del av sitt liv. Så de behöver nog inte oroa sig för att behöva stå till svars när det blir dags att ”återställa.”
Missförstå mig inte, jag har ingen uppfattning om huruvida det är bra eller inte med den där gruvan. Det jag reagerar mot är är löftena som inte går att verifiera förrän alla dragit hädan. Sådant gillar jag inte!
Det är krig, i Europa! Samma år som vi ska ha val i Sverige, och samma år som pandemin verkar ta slut. Gissa vart allt fokus riktas, och vilka klick hos alla medier som noggrant räknas av alla partier!
Frågan om Sveriges eventuella NATO-medlemskap har plötsligt hamnat på topplistan och partiledarna turas om att svänga kapporna dit det blåser.
Jag funderar på hur det skulle vara om vi redan var med i NATO, nu när ryssgubben hotar med kärnvapen, och vi kanske skulle vara ett prioriterat mål för en ”First strike.” Skulle frågan då handla om att gå ur NATO snabbt som ögat, och skyffla ut alla missiler ur vårt land?
Jo, jag är gammal och har den gamles perspektiv. Men som det sagts ”Du kan väl inte föredra döden framför livet? Men det oundvikliga med döden förtar glädjen med livet ju äldre man blir.” Man blir cynisk helt enkelt, vilket är synd.
Västerås. Barndomshem för Svenska stoltheter som ASEA (numera ABB) och H&M, och säkert fler som jag inte känner till. Sveriges femte största stad.
Som intermittent besökare kan jag inte känna till ”andan” i staden. Inte på annat sätt än hur jag ser den med ögat. Naturligtvis är det E18 som de flesta ser. En genomfart som jag tror varit menad att kringgå staden på ett smidigt sätt som i andra städer som man knappt ser när man passerar dem. Men i Västerås har det blivit en genomfart, med de bekymmer som det medför: På- och avfarter hela vägen och köer i rusningstid. Precis som Essingeleden i Stockholm.
Jag svänger dock av för att besöka staden, tyvärr bara med ögat denna gång. Det jag ser är framför allt industriarvet, ASEA/ABB med det magnifika komplexet nästan mitt i staden. Numera befolkat av flera andra företag, små och stora.
Men jag hittar andra platser som förvånar mig. I ett av de som jag tycker finaste områdena, Stohagen, hittar jag ett område som kunde vara hämtat ur en film. En helt förfallen idrottsplats, där ingen verkat ha satt sin fot sedan Tjernobyl, och platsen påminner faktiskt lite om Pripyat.
Man kan undra varför denna fläck finns i detta område, finns det en historia bakom? Det är svårt att veta när man bara är besökare.
Och känn riktigt efter hur det känns. Ganska skönt, eller hur?
Tänkt nu efter, hur kändes det när du var yngre? Jag tänker mig att du är så pass gammal att du kan tänka tillbaka tio år eller mer. Men om du inte är så gammal så tänk tillbaka lite mindre, hur kändes det att gäspa då?
Vad tror du, kommer det att kännas likadant när det har gått lika lång tid som du tänkte tillbaka?
Det var när jag gäspade nyss som jag kom på att jag borde skriva något om det här att gäspa. För det kändes så skönt, och jag kände mig faktiskt tio år yngre just då. Vet inte varför, men det var skönt. Och jag undrade, och hoppades, att det skulle kännas lika skönt när jag gäspar om ytterligare tio år.
1990 jobbade jag på Linköpings Universitet och fick uppleva internets födelse.
Alla som ”hängde på nätet” då var fulla av optimism över vad detta skulle ge mänskligheten i framtiden: Demokrati, utbildning, möjligheter!
Nu kan vi konstatera att det åtminstone gav oss pionjärer upplysning. Vi visste inte, och kunde inte veta eftersom en liknande plattform för spridning av information aldrig tidigare funnits, hur mänskligheten var beskaffad.
Men nu vet vi.
Det finns fortfarande spår kvar av den där drömmen men de är nedgrävda under starkare intressen. Även universitet tar numera betalt för att ge tillgång till delar av deras material. Det enda som är ”gratis” är propaganda i tusentals former: Skalan spänner från reklam, konspirationsteorier, idioti och hela vägen till brottslighet.
Om 1990 års internetpionjärer haft en kristallkula och kunnat se TV-bilderna från dagens Washington hade de nog tänkt många extra varv innan de lanserade internets ”möjligheter.”
Jag har i alla fall använt en human del av internet idag och skänkt pengar tll UNICEF med förhoppningen att morgondagens vuxna blir klokare än vi. Skänk lite pengar du också, eller länka mig till någonstans där man fortfarande tror på att vi mestadels är vettiga människor.