Magnesium

november 19th, 2020

Ojojoj, vad mycket magnesium det finns! Vi har lite grann i våra kroppar, men det mesta finns i jordskorpan.

Om man inte räknar internet… Där finns hur mycket magnesium som helst, i form av tips och råd och framförallt skrämskott om hur farligt det är att ha för lite magnesium!

För så är det ju på internet nuförtiden. Det är där vi får veta om allt vi saknar, och som vi måste ha för att överleva. Jag gissar att minst 30% av de som har råd med internet inte har råd med även magnesium. Så de kommer att försvinna med tiden.

Jag tänkte här hjälpa de som inte har råd med det magnesium som internet säger att man måste ha. Det är faktiskt ett råd som är mycket bättre än alla andra, för det kan faktiskt rädda dig från en dramatisk och plågsam död.

För: Enligt wikipedia är magnesium irriterande för ögon och andningsvägar och kan orsaka metallfeber. Det är dock inte något man dör av, för det mesta.
Det riktigt läskiga är att när magnesium brinner -för det kan det göra- så brinner det med en temperatur av över tusen grader! Det är tillräckligt för att göra din kropp till aska, jämför med ett krematorium.

Så var försiktig med magnesium!

Brave new quantum world

juli 17th, 2020

Alright, this is far from most of every convoluted thoughts about “quantum science” but I have been watching too many (even more convoluted) TV-series about that buzzword.
So I might just throw in another use for it, just a wish for my own convenience:

I want a quantum desk! It should support everything I have on my current desk, but it should NOT obstruct my bodily movements. I don’t want to bang my knees into anything when I turn around and I want to stretch out in my chair and still have everything within finger reach.

And while I’m at it, why don’t make it multidimensional (or is that by default maybe?) So that I can load all my current stuff, and everything I will buy, and everything I have thrown away (It’s still there in the quantum world, isn’t it?) And then I can just quantumscroll for anything I need.

Please, scientists! Wouldn’t that be a rocket?

Att tänka på när det blir för jobbigt

juni 11th, 2020

När det blir för jobbigt att fundera över hur våra [min och alla andras] hjärnor tänker brukar jag undra över andra saker.
Missförstå mig inte, jag har inte aspbergers eller något sådant, men ibland blir det bara för mycket med allt tyckande hit och dit -och det mesta är så urbota korkat så jag blir trött i huvudet.

Alltså, en sak jag började fundera över nyligen är evolutionen. Eller närmare bestämt hur våra kroppar är byggda. Och inte bara våra utan hur de flesta varelser på vår sfär är byggda.
Det är ju antaget att det är evolutionen som fått oss dit vi är nu och man kan rent logiskt förklara mycket av det. Till exempel att vi är symmetriska; Två ben, två armar. Det blir enklare att förflytta sig när man är symmetrisk. Ögon och öron följer med på något sätt men jag tänker att det mest är bra för redundansen.

Men fingrar och tår? Varför har vi fem av dem i varje ände av extremiteterna? Ett ojämnt antal, och ett primtal dessutom. Vad är det som evolutionen kommit fram till som funnit att fem är det bästa? (Hittills, vem vet hur det ser ut om några miljoner år…)

Paddor

april 29th, 2020

En “padda”, eller Ipad (iBufo iBufo på latin?) är en handikappad apparat att skriva på om man jämför med något som har ett riktigt tangentbord. Till och med en skrivmaskin med taskigt färgband är roligare att använda när man skriver texter som är lika långa som den här eller längre.

Jag kan ana att den vänder sig till sina likar, dvs. handikappade. Den hjälper till med orden så att det stänker om det! Kanske är det för att den har ett så risigt “tangentbord?” -Som egentligen är en radda ikoner på skärmen och som med illröda kinder borde be mänskligheten om ursäkt för att någon namngett det “tangentbord.”

Men om denna iBufo anses vara ett hjälpmedel för den som vill skriva, oavsett förutsättningar och kapacitet, så börjar jag förstå de som väljer att i stället uttrycka sig på youtube, jag skulle kunna fylla tio minuter eller mer där, när jag försöker skriva på min padda. Kanske jag blir en “Influensare” då? -Eller vänta, det där låter kanske inte så bra just nu?

(Ovanstående skrivet på ett Riktigt Tangentbord, utan svordomar.)

The Impossible Bucket List

april 16th, 2020

Gjort allt, sett allt, hört allt!
Nåja, det har jag inte. Men jag har blivit såpass gammal att jag har saker i bagaget som jag aldrig kunde drömma om för 40 år sedan. Och redan då hade jag upplevt och gjort saker som tio år tidigare bara fanns i drömmarnas värld. (Men jag antar att de sakerna inte skulle vara speciellt märkvärdiga för en tjugoplussare idag.)
Men vad vill man då efter alla år? -Förutom att leva och dö i lugn och ro.
Först och främst vill jag ställa villkoret att allt ska ske utan umbäranden, den här listan är ju av typen ”impossible.”
  • Jag skulle vilja bo ett år vid nordpolen, för att få uppleva årstiderna där.
  • Sedan ett år vid sypolen, av samma orsak.
  • Och såklart ett år vid lämpligt ställe på ekvatorn, återigen av samma orsak.
Jag vill nog inte leva ett år i någon framtid, är rädd för att bli rädd eller bedrövad. Möjligtvis ett år i historien, men svårt att välja när och var. Fast det här är ju en önskelista så jag kan ju välja fler år och platser, vi kör på det!
  • Frikort på resor till historien.
Skrev jag att jag gjort allt? Men jag skrev inte att jag blivit allt. Jag skulle nog vilja
  • Bli så förälskad som någonsin är möjligt.
Men det får inte vara olycklig kärlek (inga umbäranden skrev jag ju.)

Hmmm… Det är en smått egoistisk lista ser jag, men det kanske är oundvikligt. Jag har ju skänkt pengar till UNICEF i många år, och det är ju lite egoistiskt; Det får mig att känna mig duktig och bra.
Jag behöver inte lägga till något i listan för att kompensera egoism tänker jag, en bucket list kan väl egentligen inte vara något annat än egoistisk?
Men, jag kan lägga till
  • Leva ett år som en tioåring i ett bedrövligt land, och genom någon hjälporganisation ändå få en lycklig barndom.

-Så var det året klart och jag har haft det bra, men det känns ändå inte bra ”efteråt” alltså när jag nu fantiserar om det här. Men OK, ”inga umbäranden” gäller bara listan, inte själva upprättandet av listan så det får stå kvar.

Jag tror att jag är klar med listan nu. Det finns en sak jag skrev däruppe innan jag började lista saker, ”Förutom att leva i lugn och ro.” Att leva och dö i lugn och ro är inte omöjligt så därför hamnar det inte på The Impossible Bucket List, det får hamna på min önskelista i stället.

Gaia vs slavarna

juli 16th, 2019

Ett inbördeskrig mellan jordens element.

En bildidé som jag kom på när jag var ute på årets dittills härligaste skogspromenad.

Gaia (alltså jorden, vårt klot) representeras av flyttblocket, och stödtrupperna i form av grönskan. De står inför en omedelbar attack mot de ur jorden utvunna och förslavade mineralerna som i form av metallstaket tvingats i människans tjänst.

 

Inflation i mer än en bemärkelse?

februari 3rd, 2019

Jag köpte en kavaj. Den var nedsatt med 70% så den kostade en tusenlapp.
Det är en fin kavaj men själva “klippet” på 70% bidrog med mycket av upplevelsen, det var en “stor” grej så att säga.

Nu börjar jag tänka tillbaka, när var det senast “stort” att köpa något för 1000:- Var det när
jag sparat pengar till en cykel? Eller när jag fått julklappspengar och handlade något för dem?
Eller när jag pluggade och köpte kurslitteratur inför nästa termin? -Nä, det var bara surt!
Det blev ju säkert öl för tusen kronor under en termin förresten… men det var inte ett enskilt utlägg, så det var inte “stort” (Men roligt 🙂 ) Så finns det ju fortkörningsböter, kanske inte tusen kronor men inte speciellt stort heller…

Jag är ute efter den där känslan av att ha satt tusen kronor på spel och inte varit riktigt säker på om man skulle låtit bli, men sedan känt sig så oerhört rik bara för att man gjort ett bra köp.

Och så tänker jag också, är tusen kronor något att fundera över idag? Behövs det större summor för att uppnå den där känslan? När jag köpte kavajen behövdes inte mer, men det handlade ju inte om summan utan mest om rabatten. För många som inte har tusen kronor att “göra klipp” med kan det kanske vara ett ångestfyllt övervägande.

Så jag undrar, var går den genomsnittliga gränsen för när ett köp blir “stort” så som jag försöker beskriva det? Går det inflation i en sådan gräns också?

Too long; Didn’t read

april 28th, 2018

(English text at end)

TL;DR är en akronym för detta millennium. Kanske fenomenet funnits mycket längre än så men inte kunnat uttryckas förrän i internetåldern. Betydelsen är “Texten är för lång, jag orkade inte läsa.” Men akronymen används också på ett intelligent sätt som rubrik för en sammanfattning, så att man snabbt kan få veta vad en text handlar om.

Dock har jag under senare år besvärats av ett annat fenomen som ännu inte fått någon akronym. Det fenomenet yttrar sig ofta i kommentarer till någon text på internet, kommentarer som avslöjar att man inte läst det man kommenterar.

Så jag skulle vilja införa akronymen DR;HO med betydelsen “Orkade inte läsa, men har en åsikt” eller på engelska “Didn’t read; have opinion.” Men, vad skulle det göra för skillnad? -Jag orkar inte undersöka…

(English version:)

TL;DR is an acronym for this millennium. Perhaps the phenomenon has been around much longer than that but could not be expressed properly until the internet age. The meaning is “The text is too long, I did not read.” But the acronym is also used intelligently as a title for a summary, so that you quickly can find out what a text is about.

However, in recent years I have been bothered by another phenomenon that has not yet received an acronym. That phenomenon often appears in comments to any text on the internet, comments revealing that you did not read what you comment.

So I would like to introduce the acronym DR;HO with the meaning “Did not read, but have an opinion.” But would it make a difference? -I cannot bother to find out…

Berättande i film

december 27th, 2016

Ikväll har jag sett tre filmer. Jag var nyfiken på allihop men blev riktigt förvånad över hur fel jag hade i mina gissningar om hur de skulle vara!

Först såg jag “Finding Dory” eller “Hitta Doris” som den heter på svenska. Eftersom jag tyckte att föregångaren “Hitta Nemo” var riktigt bra hade jag förväntningar om att den här skulle vara ganska lika bra. Men det var den inte. Det var som att ett nytt gäng filmmakare som sett den första filmen bara antecknat vad de sett och sedan försökt efterapa det som de tyckte var bra.

Kanske är det en fråga om tycke och smak, men i så fall är jag inkompatibel med dem. Och jag kan tro att de inte fått tillåtelse att låta sin egen smak gå ut över en potentiell publikmagnet. Så de har helt enkelt gjort ett dåligt jobb i mitt tycke. En story som bara är till för att animerarna ska kunna fylla filmduken med sina alster. Roligast var bläckfisken men den räcker inte för att underhålla hela vägen.

Sedan såg jag “The magnificent seven”, en remake av 1960 års originalwestern. Jag har inte sett originalet så jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att göra något bra av storyn, men det var bra filmat. Annars bara förutsägbart hela vägen, om man har läst filmaffischens korta beskrivning så har man läst i princip hela storyn. Trailern behöver man bara se på om man vill bedöma vilken grad av våld som förekommer.

Såklart finns det många andra kvalitéer man kan bedöma eller gilla en film för. Skådespeleri till exempel. Men här tänker jag bara på berättandet, storyn och hur den presenteras för mig. Jag tycker om när man måste fokusera lite på en film för att hänga med. I de här två filmerna kunde jag göra mig en kopp kaffe och återvända till filmen utan att egentligen missa något.

Den tredje filmen var den jag hade minst förväntningar på: “Warcraft” som är en film gjord efter ett datorspel, kan det lukta mer kalkon än så? Jag har visserligen inte sett mer än två eller tre liknande filmer tidigare så jag är ingen expert, men min erfarenhet fram till nu sade att det inte var mycket att se fram emot.

Och gissa vad? Det var den film jag tyckte bäst om! Visserligen halvdana animeringar och miljöer lånade både från Sagan om Ringen och Game of Thrones. Men storyn var inte förutsägbar, trots att den egentligen är en klassisk konflikt mellan gott och ont. Framför allt var berättandet medryckande och några av karaktärerna nådde lite utanför filmduken, såpass att man brydde sig om hur det skulle gå för dem.

Så förutfattade meningar är inte till någon nytta när man ska se på film. Och duktiga berättare är en tillgång när man ska göra film.

Westworld, vinjetten

november 21st, 2016

Lite bra är HBO:s nya TV-serie Westworld tycker jag. Det har tagit många avsnitt innan jag fastnade, men i brist på annat så har jag fortsatt titta. Konstigt egentligen att en TV-serie vågar kosta på sig att testa tittarnas tålamod så här.

Men det var ju vinjetten det skulle handla om. Det är intressant med vinjetter och vilka förväntningar de ger oss tittare. Nu vet jag inte om vinjettskaparna över huvud taget har förväntningar i tankarna när de går till verket, eller om de bara löper amok med sina verktyg och sin skicklighet. I vilket fall har jag bildat mig en uppfattning, eller fått förväntningar, av vinjetten till Westworld.

Det är inte förväntningar förresten, kom jag på nu. Efter att ha sett sju avsnitt av serien så märker jag att några förväntningar inte funnits hos mig. Däremot ser jag, eller tror mig se, en annan sak: Det är robotarna som liknar det mänskliga. I vinjetten alltså. Kolla på hur ömt robotarmarna smeker fram silikon och annat material när de skapar de konstgjorda människorna och djuren. Jämför med det de skapar, som framställs stelt och nästan orörligt.

Vinjetten säger oss att det är robotarmarna som har de artistiska känslorna, de är mer känslomässiga än de mänskliga avbilder de skapar. Kanske det är vad vi ska förvänta oss av serien, eller kanske det är ett varsel om en kommande framtid i vår verkliga värld?