Jag är lite besviken, antagligen på mig själv. Syns det inte vad som finns i den här bilden, eller är den bara en bild som borde stannat hemma?
Ingen har kommenterat det jag förväntade mig, ”the special feature” kanske syns för dåligt.
Jag är lite besviken, antagligen på mig själv. Syns det inte vad som finns i den här bilden, eller är den bara en bild som borde stannat hemma?
Ingen har kommenterat det jag förväntade mig, ”the special feature” kanske syns för dåligt.
Hur behandlar vi det som är viktigt för oss? Smyckar du hellre soptunnan än julgranen? Väljs gardinerna med större omsorg än dörrmattan? Får barnen hälsosammare mat än hunden?
Jag råkade passera två skolor idag och lade märke till att de var olika vackra, sedan letade jag fram en tredje bild på en skola och såg verkligen en skillnad. Det skiljer en hel del i ålder mellan de här skolorna och jag får på något sätt känslan av att man tyckte skolan var viktigare förr.
Kunskapsskolan i Fruängen är en gammal ombyggd industrilokal. Sedan länge övergiven av företaget Misomex, som tillverkade maskiner för tryckindustrin, köptes rucklet för att byggas om till privatdriven grundskola.
Inget ont om detta, jag vet inte om det ens byggs några kommunala skolor numera, och undervisningen sägs vara bra.
Men jämför skolorna. För mig tycks det som att man 1929 var mer stolt över sina skolor än man är idag, och att skolundervisningen var en viktig sak som var värd ett vackert yttre.
Nu finns det naturligtvis saker att invända mot resonemanget. Ett fult skal behöver inte betyda att undervisningen är sämre, och man har förmodligen kunnat satsa pengar på elever i stället för fasaden.
Men attityden dear Watson! Hur man än försöker undvika det så syns man alltid, och det man visar upp speglar attityden. Om jag var elev och fick välja efter utseendet bland de tre skolorna här skulle jag definitivt välja den från 1929.
Fast jag skulle bli lurad förstås, det finns ju ingen kvar från den tiden som har något att ge mig. Innanför de stolta väggarna finns bara attityder av idag, det är annat som har högre prioritet.
Tyvärr har det gått mig förbi vad som är viktigt idag. Jag kan inte riktigt se det på något av allt som visas upp. Kanske alla är blasé, inget är viktigt och därför är det ingen som bryr sig om att göra något fint?
Nu när jag skriver detta är jag så djupt nere i min tankefåra att jag inte ser upp över kanten, så jag bjuder in er läsare att hjälpa mig att se det jag inte ser.
Ha det gott! /Thomas
PS. Man ska alltid klicka på bilderna ett par gånger, en del av dem kommer då upp i större format.
Nu har jag gjort mig av med ett dåligt samvete, att fota syrenbuskar. Jag hade ju bestämt mig för det eftersom jag ”klagat” på EG:s försök att fånga vårprakten i Saltspring:-) Så idag blev det av att fånga vårprakten i Stockholm.
Det började med regn:
Ingen vidare start, sedan fick jag inte tid att försöka förrän framåt kvällen så resten av bilderna är tagna i skymningen med en gatlykta som extra ljus.
Det blev lite speciellt med sådant ljus, även enkla blad blir spännande:
Den sista bilden är jag mest nöjd med, och den blir så liten här. Men om man klickar på den några gånger så kommer den upp i större format.
Sådär, det var allt för idag. Ha det gott!
Jag snubblade över en dokumentär på SVT Play, den heter ”Mona Lisas förbannelse” och ligger kvar till den 28:e maj 2010. Synd att den försvinner så fort men jag misstänker att den kan hittas någon annan stans på nätet också, kanske på BBC eftersom det är en brittisk produktion.
Den handlar i vilket fall om konstens metamorfos från något av intresse enbart för nördar till investeringsobjekt för ignoranta miljonärer, suveränt berättat av en helcool gammal konstkritiker.
Min mening med att blogga idag var egentligen att skriva ett citat. Jag vet inte vem som är upphovsmannen men jag misstänker starkt min husgud Ernst Billgren:
-De flesta konstnärer vill inte nå ut till alla. De söker bara beröm av sina likar, de vill ha ”rätt” publik.
Och därmed har jag väl min vana trogen lyckats förvirra mina läsare med ytterligare ett flertydigt inlägg. Det är inte min avsikt, det bara blir så.
Ha det gott!
Det kommer lite rök ur boken när jag öppnar den, men röken är inte röd utan grå.
När jag bläddrar vidare fortsätter det att då och då komma små puffar av färgad rök. Blå, gul, brun, grön, men aldrig röd rök.
Färgerna betyder olika saker; briljans, monotoni, spänning med mera. Rött betyder visst kärlek.
Det tog bara två dagar att läsa den och det är jag lite sur över, för nu har jag inget att läsa i kväll. Men så är det med John Ajvide Lindqvist, han är lättläst och man fängslas så pass mycket att det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Det var likadant med ”Människohamn” men den var mycket bättre tycker jag.
Jag önskar inte heller att jag var honom men det händer att jag avundas honom för hans skarpsinne och hans förmåga att uttrycka sig.
Idag går han hårt åt miljöpartiet och Maria Wetterstrand med anledning av MP:s förslag om ”entreprenörsår”. Om jag vore miljöpartist skulle jag antagligen bli arg när jag läste artikeln men nu ler jag lite åt den i stället, Görans förslag om ”geniår” är roligt.
Mitt eget förslag blir att införa ett ”skytteår”, då man tryggt får testa om man är Göran Skytte, eller åtminstone om man har talang för att skriva. Fast mitt förslag går ut på att man gör det på egen tid, då slipper man ta ledigt från sitt vanliga jobb.
Give me women, wine and snuff Until I cry out ”hold, enough!” You may do so sans objection Till the day of resurrection; For bless my beard they aye shall be My beloved trinity. |
John Keats
”Women, wine and snuff”
Det här är utsikten från min balkong:
Om man tittar noga så kan man se en ljus prick alldeles under balkongräcket till vänster, det är en tulpan:
Jag har lovat Ernst Göran att försöka fånga gårdens vårprakt på bild, på ett bra sätt. Det är inte lätt och syrenerna har inte börjat blomma ännu, så det här är bara ”uppvärmning”. Jag har inget hopp om att åstadkomma några mästerverk men det är alltid kul att ge sig själv en fotouppgift.
Nå, nu har jag presenterat spelplanen. Jag återkommer med resultat senare.
Har ni hört talas om flow? Ett ord som är förrädiskt likt ”flummigt”, så kände jag i alla fall när jag läste det första gången.
Sen har jag inte stött på det fler gånger, så det kanske är flum och kvacksalveri, för annonsen jag läste ville att man skulle betala pengar för att få veta hur man ska leva sitt liv.
Men jag har ett eget flyt, ibland. Det som är så synd är att jag sällan får behålla det någon längre stund.
I en å sticker det upp stenar som stör flödet, och i mitt liv (säkert i era liv också) finns det massvis med stenar som stör. Om inget annat funkar så grabbar stendjävulen helt enkelt telefonen och ringer till mig, en säker tiopoängare.
Men ibland har man kontrollen själv, då är det bara jag som bestämmer, men det kan vara svårt. I måndags hade jag datorn i knät och en massa inspiration, samtidigt som TV:n för ovanlighetens skull var igång. En obegripligt bra film satte igång mitt framför ögonen på mig och jag kämpade med fokuseringen.
Filmen vann, men jag hann klottra ner några anteckningar och kunde ägna hela mig åt filmen, så det känns som att jag också vann 🙂
Men tusan vad svårt det är ibland, tänk om jag inte kunnat fokusera på något alls, så missnöjd jag skulle blivit då. Varför kan inte hela världen jobba åt mitt håll?
Ha det gott, alla ni som förlorar ibland.
Eagle vs Shark
Lägg titeln på minnet och se den om du kan, en riktig feelgood-historia, gjord i Nya Zeeland. Den sändes på SVT 1 för bara en kort stund sedan och jag hoppas att den hamnar på SVT play så att man kan se den igen.
Annars måste jag få tag på den på annat sätt,
!!