På efterkälken

Sommarstad, semesterstad. Vackert väder och glada människor. Några jobbar, några är lediga men är kvar i stan.

Vi samlas vid vattenhålen, där man också hittar öl och vin. Jag kom lite sent och satt med fullt glas när de andra hade nästan tomt. Lika trevligt ändå, det var länge sedan vi sågs och att träffas igen kändes skönt. Ett par snabba resuméer byts och vi är online med varandra på nytt.

Vid andra glaset är stämningen på topp. Men det är då jag upptäcker att jag kommit på efterkälken. Jag hänger inte med i skämten, tänker ”var det där verkligen så roligt”, har svårt att hitta passande repliker. Blicken börjar vandra runt bland övriga bord, man tappar fokus.

Men det varar bara en halvtimme, vid tredje glaset har jag hunnit ikapp, våglängderna hittar varandra igen och allt är återigen roligt. Konstigt hur ruset kan separera människor lika enkelt som det kan förena dem.

Solen går ned och de som ska jobba i morgon drar sig hemåt. Jag gör likadant, man ska sluta när det är som roligast, när man känner sig harmonisk. På väg hem i tunnelbanan tänker jag att det är bra skönt med vänner ändå.