Jag är ju lite iFånig sedan en tid tillbaka och jag njuter verkligen av det. Efter julhelgen fick jag tag på en ljudbok, ”Stiftelsen” av Isaac Asimov, och har nu haft troget sällskap på väg till och från jobbet sedan dess.
Det var när jag var i trettonårsåldern jag läste hans stiftelsetrilogi första gången, jag minns att jag var trollbunden. Men mer än själva huvudfåran i berättelsen minns jag inte, så det var spännande att uppleva dem igen. Med öronen dessutom, en helt annan dimension liksom.
Nu närmar jag mig slutet på den tredje boken i hans trilogi, den heter ”Den segrande stiftelsen” och jag kan summera mina intryck.
En smula gammaldags kan man känna att det är. Kärnkraft i alla tänkbara och otänkbara former är vetenskapens krona i Asimovs berättelser. Någon enstaka uppfinning av annat slag förekommer i små biroller men kärnkraften är det han verkligen framhåller.
Men som i all bra SF är det inte tekniken som avgör läsvärdet. Persongallerierna är färgrika och medryckande, man oroar sig verkligen för hur det ska gå för de man fattat tycke för.
De kämpar och de sliter men sällan våldsamt. Kamperna utförs med logik, list och slutledningsförmåga som främsta vapen och jag minns att det var en av de saker jag tyckte så mycket om som trettonåring; hur han med utförliga förklaringar och detaljer målade upp handlingen för läsaren -men lämnade åt mig att fundera på vad som kunde hända innan man till sist fick upplösningen. R-i-k-t-i-g-t bra!
Någon enstaka gång under lyssningen kunde jag tycka att även personerna i berättelsen kunde vara lite gammaldags, ungefär som att man dumpat framtidens alla fantastiska möjligheter i 1950-talet. Men det är mest bara charmigt, den som gillar steampunk kanske rentav känner sig hemma i resonemangen.
Jag kan utan tvekan rekommendera trilogin till vem som helst som inte läst den.
Förutom att lyssna på böcker kan man också ta bilder med sin telefon, de här två tog jag idag:
Tags: foto, litteratur, science fiction
Stiftelsen tycker jag är det bästa skönlitterära Asimov skrivit. Med reservation för att jag inte läst allt förstås. En annan Asimov-höjdare är ”Själva gudarna”. Vanligen är ju Asimov intressant som författare mest för idéerna. Annars är det ingen stor skönlitteratur. En del är rent ut sagt skräp.
Kul bilder, ifånen verkar ha en rätt skaplig kamera. Går det att ringa med den också? Kanske inte så viktigt. 🙂
Tack EG. Det går att ringa till den, det vet jag och det gillar min arbetsgivare…
Gillar skuggadbilden! Mycket! / L
Roligt Lena, tack!
Jag gillar den också men är lite kluven, bilden har ju en berättelse. Jag sitter och funderar på ett blogginlägg om bilders berättelser, det kommer något framöver.
Ser fram mot det blogginlägget…