Posts Tagged ‘litteratur’

142 år

lördag, juli 11th, 2015

H.C. Andersen skrev inte bara sagor, han blickade även framåt i någon slags science fiction.

1852 skrev han “Om artusinder”, som på svenska blev “Om årtusenden.” Det är en delvis dyster betraktelse över framtiden från hans perspektiv, bland annat är Paris bara en krater och av Peterskyrkan i Rom finns bara ett murstycke kvar.

Man undrar hur han tänkte sig att det skulle bli så? Krig är den första tanken, men han nämner aldrig något om orsaken till förödelsen. Att det bara finns en krater där Paris en gång låg får mig att tänka på en kraftig bomb, hade Hans Christian en föraning om vilka vapen som skulle finnas knappt hundra år efter att han skrev sin berättelse?

Han skriver om luftskepp, illustrerade med ballonger naturligtvis men också som ångdrivna träfartyg försedda med vingar. Kanske inte helt rätt i sin spådom men förståeligt i den tid av ångans underverk som han befann sig i.

Mer träffsäker är han när han med sex ord berättar att det finns en tunnel under engelska kanalen. Och det dröjde inte årtusenden innan den blev byggd, blott 142 år efter publiceringen av “Om artusinder” invigdes kanaltunneln.

Så läs en SciFi-historia redan idag! Det du läser kanske blir verklighet redan inom din livstid!

Om årtusenden

Bild från projekt Runeberg 

Goda nyheter

tisdag, november 18th, 2014

Om detta är sant så blir jag glad. Det är dags att lyfta blicken från dussindeckarnas mord och elände.

http://www.dn.se/kultur-noje/popkultur-pa-troskeln-till-en-ny-rymdalder/

 

Död eller odöd, kvittar lika

lördag, juni 14th, 2014

Euforisk av att besöka en bokhandel, något som jag försummat länge i e-bokens tid, snappade jag åt mig en pocket: “Hanteringen av odöda” av  John Ajvide Lindqvist Den Rätte -som jag vill kalla honom efter hans framgångsbok som jag gillade.

“Hanteringen” visade sig vara en riktig sidvändare, det brukar visst kallas så. Men i mitt fall handlade vändandet om ett frenetiskt letande efter något läsvärt. Jag läste drygt hundra sidor utan att komma in i någon story, sedan började jag bläddra efter något som kunde hålla mig vaken.

Slutsatsen blev: Döda människor är tråkiga att läsa om, trots att de rör på sig. Eftersom jag inte har läst boken fullständigt kan jag inte fälla någon dom men jag kan säga att mitt kraftiga bläddrande inte gav mig något mer än att jag vet hur det slutade. Och dit var det alldeles för långt för mig. Herr Lindqvist lät mig inte komma in den här gången.

Ack så synd att vi inte har ett bättre utbud av svensk Fantasy/SciFi. Det kanske är alldeles för mycket döingar i bokställen, i form av deckare och polishistorier, för att de fantastiska historierna ska få plats.

Har du hört den förut?

måndag, februari 17th, 2014

-Så hette en TV-kortis från SvT där de berättade dåliga historier som man fick höra med inspelade skratt i TV:n för länge sedan.

Men faktum är nog att du har hört det mesta förut, inte bara när det gäller dåliga historier. Jag pratar om Fiction, den engelska termen för påhittade historier, som kan förekomma både som trettisekunders-dålisar på SvT eller som tusensidiga tegelstenar i bokhandeln.

Något som inte är påhittat utan taget ur verkligheten hittade jag på Google play, en frågestund med tre av Storbritanniens framstående Science-Fiction-författare. Alla tre snudd på gudomliga inom hittepålitteraturen, och jag älskar dem alla tre.

Du hittar videoklippet här, nästan en timme långt. Och vid 27 minuter ungefär kommer det som fick mig att skriva det här blogginlägget, en fråga om originalitet.

Sammanfattningen av svaren är lite slarvigt uttryckt att “Shakespeare har redan skrivit allt.” Med någon svag nick till Gilgamesh, Dumas och några till, tycks allt som någonsin kan hända vara samlat i dessa verk.

Så kanske det är, den värld vi lever i och som vi kan uppfatta och föreställa oss har redan beskrivits i ett fåtal verk, som sedan återupprepas i diverse variationer, även i SciFi-litteraturen -den som borde ge oss en bild av världar och tider som vi inte kunnat föreställa oss.

Därför antar jag att även du har läst Shakespeare, Dumas eller någon annan litterär grundbult även om du inte vet det. Du har antagligen läst något som fått sin inspiration, eller rentav erfarenhet, från någon av dessa. Men likväl är det någon av giganternas tankar som du tar del av.

Ska jag fortsätta älska de tre britterna nu då, trots att jag anar att de bara bygger på gamla berättartraditioner? Hur ska jag hitta nya idéer och tankar, sådana som får mig att blunda och hålla mig hårt i närmsta dörrkarm? Såklart ska jag fortsätta! Och jag tycker att du ska lyssna på de tre i länken här ovan innan du själv bestämmer dig, en enkel sak som livet kan trots allt beskrivas på många sätt.

H. G. Wells - War of the worlds

H. G. Wells – War of the worlds

Starship Troopers

tisdag, augusti 13th, 2013

Singapore.

-Singapore har inget med “Starship Troopers” att göra men ingår i en kedja som ledde fram till det här inlägget.

På väg till och från jobbet lyssnar jag just nu på Robert A. Heinleins bok “Starship Troopers.” Klassad som ungdomsbok på de flesta sajter men eftersom jag inledde min SciFi-bana som nioåring med “Egen rymddräkt finnes” så hade jag inga problem med att bortse från den klassningen. Jag har sett filmen om dessa troopers men tror inte att jag tog emot den riktigt bra….

myrkrig

myrkrig

SciFi blir sällan bra på film.             ….Men när jag läst (lyssnat) klart på boken ska jag se om filmen.

Just nu, när jag tror att boken håller på att ta slut, är det lite tradigt. Heinlein tjatar på om massvis av detaljer om hur det går till i det militära med “chain of commands” och hur värdelös huvudpersonen är när han försöker avancera i graderna och så vidare. Men det är i alla fall bättre än att lyssna på alla andras telefonsamtal i tunnelbanan, och när jag promenerar den sista biten till jobbet stänger jag av och lyssnar på fågelkvitter i stället.

Nåväl. Ett par kapitel i boken har engagerat mig mycket: Det första som gjorde mig upprörd är när han beskriver en avrättning och huvudpersonens tankar runt den. Jag har hört att boken är något av en satir, så jag måste ta reda på vad just det kapitlet verkligen handlar om. -Ifall det är “på riktigt” så ska jag nog aldrig mer ha kontakt med Mr. Heinleins verk!

Men oavsett detta så verkar han vara en kraftig filosof. Hans resonemang kring varför krig är nödvändigt, rentav inbyggt i vår DNA, är övertygande. Hans förklaring av begreppet moral var en riktig uppenbarelse för mig och jag blir verkligen sugen på att söka upp en politiker nästa år när det är val och ställa några enkla frågor till denne angående moral….

Över huvud taget blir jag lite sentimental av denna bok. Allt är så rättrådigt så man kan gråta ibland, troligtvis kommer jag att känna mig pinsam när jag tänker tillbaka på den här tiden när jag lyssnade på boken. Ändå kan jag inte låta bli att utvecklas lite i takt med huvudpersonen, och därmed tycka att dagens samhälle är ganska risigt jämfört med hur det kunde vara om man gjorde ganska enkla tankeförändringar.

Singapore då? Dit hittade jag via en artikel om energi. Ett litet land som Singapore måste väl vara ganska beroende av omvärlden för sin energiförsörjning tänkte jag. För att få veta mer om ett land är det väldigt bra att gå in på “World factbook” som underhålls av inte mindre än CIA, som borde vara välunderrättade om vi kan tro på rapporterna om “Prism.”

Väl innanför Singapores kalsonger kan man bland annat hitta de politiska partierna och deras ledare, som  listas så här:

National Solidarity Party or NSP [Hazel POA]
People’s Action Party or PAP [LEE Hsien Loong]
Reform Party [Kenneth JEYARETNAM]
Singapore Democratic Alliance or SDA [Desmond LIM]
Singapore Democratic Party [CHEE Soon Juan]
Singapore People’s Party or SPP [CHIAM See Tong]
Workers’ Party or WP [LOW Thia Khiang]

Jag tittar på partinamnen och tänker att de är ganska mesiga. Men de har det ju väldigt bra där i Singapore, de kanske inte behöver något omesigt. Kanske det är så här hemma också, för vi har ju inga direkt “häftiga” partinamn liksom.

Men när man lyssnar på “Starship Troopers” undrar man lite: Finns det i vårt samhälle några ledare eller partier över huvud taget som kan sätta sitt eget bästa i andra ledet, bakom en äkta moral?

(För de flesta av er som inte utantill fått lära sig definitionen av begreppet “moral” kommer den här:
Moral är överlevnadsinstinkt! Men det är inte din personliga överlevnad det handlar om, det är samhällets, släktets överlevnad som moral handlar om. När du bortser från dina egna fördelar i utbyte mot ditt samhälles bättre, då agerar du moraliskt, åtminstone enligt de regler som gäller för det samhälle du lever i för stunden.)

For the moment: Everybody stand at ease!

Dickens, Mieville och jag

måndag, april 15th, 2013

Jag har varit i Budapest och hittat ännu en stad att fascineras av. Efter en guidad busstur med en väldigt duktig guide har min skalle fyllts av tankar.

Charles Dickens skrev “A tale of two cities” (som jag fortfarande försöker hitta igenom som ljudbok, jag går vilse bland kapitlen.) Det var en tanke som tog mycket plats i mitt huvud, Budapest är ju egentligen två städer fick jag veta när jag var där, endast skilda åt av floden Donau men enade av några broar, ett språk och ett parlament.

Fast såvitt jag vet hittills skrev Dickens om London och Paris. Två städer skilda av vatten precis som Budapest men inte riktigt enade av någonting. Titeln på hans bok ropade i alla fall på uppmärksamhet när jag fick veta mer om Budapest.

China Mieville är en författare skild från Dickens med 160 år men geografisk närstående eftersom han också är engelsman. Därmed också förenad i språket, som dock har förändrats en del under åren…. Men mister Mieville verkar vara en författare som har vördnad för språket och använder det för att i stället visa hur fantasin kan utvecklas.

“The City and the City” av China Mieville utspelar sig i min fantasi i närheten av Budapest. Kanske man lika gärna tänker på Istanbul eller något liknande men efter mitt besök i de två ungerska städerna kan jag lätt dra liknelsen med Mievilles städer.

Mievilles städer är inte skilda åt av någonting, egentligen. De existerar på samma yta och separeras endast av regler som innevånare i respektive stad måste lyda. Om man oturligtvis råkar möta någon från den andra staden när man är på väg hem från jobbet måste man stålsätta sig för att ignorera denne, att interagera utan att ha passerat den enda gränskontrollen riskerar ett omhändertagande av specialpolisen”Breach.”

Som tur var drabbades jag inte av vare sig Dickens eller Mievilles scenarior under mitt besök och jag kunde utan oro fotografera åt båda håll från floden som delar staden.

Budapest at night

Click to enlarge

Bästa SciFi-antologin på länge!

fredag, december 23rd, 2011

Vi som tror på något mer än tomten hungrar ständigt efter mer input. Av en slump hittade jag idag ett TV-program på SVT:s K-special “Katastrofer, i Hollywood och IRL“, ett riktigt guldkorn för en SF-nörd. Programmet ligger kvar på SVT play till den 22:a januari men jag sparade ner det på min hårddisk utifall någon vill låna.

Jag är lite besviken på att de bara nämner filmen “I am legend” och inte boken som den är baserad på. Bokens slut är helt fantastiskt omvälvande medan filmen har ett Hollywoodslut som helt ignorerar Richard Mathesons utanför-lådan-tänk. Annars är allt helt OK så att säga.

God Jul förresten!

Om Science Fiction, “Mind the gap”

fredag, december 9th, 2011

Det kanske inte syns så ofta i min blogg men jag är faktiskt ett nedgånget hårdberoende SF-fan. Här i Sverige är man ganska ensam om sånt, det känns som att samerna är mångdubbelt fler.

Men det kan också vara så att vi är smygare, vi kanske är många fler än samerna men vi märks inte. Jag önskar i alla fall att det fanns lite mer snack om SF, som det är om de där millennieböckerna eller om TV-serier som Solsidan. Om inte annat så bara för att man ska kunna känna sig “med” på fikarasterna:-)

Jag har i alla fall hittat ett glädjande inslag på Sveriges Radios hemsida, ett reportage från Eurocon 2011: Här är länken. När jag lyssnade på Ian McDonald’s föredrag “What’s wrong with science fiction?” slogs jag av en tanke: “Mind the gap” och eftersom det inte finns något bra forum där man kan delge sina tankar till alla så får det bli här i bloggen.

Mycket av det jag läst och sett är bra, en del är fantastiskt bra. Men om jag kliver ut ur min nerdkostym ett tag och tittar på allt det där så upptäcker jag att avståndet mellan vår värld och det som beskrivs i alla dessa böcker och filmer är för stort!

Space Opera, Steampunk, Cyberpunk, … Allt det där ligger låååååångt bort, utan minsta beröring med dagens jordeliv. Att anamma och älska sådana berättelser är inget man gör från en Kajsa Ingemarsson.

Jag tror att SF behöver fler berättelser som tar vår kända värld ett myrsteg ut i det okända, för att sedan kliva vidare med fler och större steg tills vi i sinnet har befolkat galaxen och kan ta oss an gåtor och bekymmer av den sort som idag misslyckas att nå en större publik.

Några böcker jag läst och som tar dessa steg är Elizabeth Moon’s “Speed of dark” och Nancy Kress’ trilogi som börjar med “Beggars in Spain” Berättelser som utgår från människor vi kan identifiera oss med men som, åtminstone i Nancy Kress’ fall, tar oss vidare till nerdexamen.

Philip K Dick, Lucy in the sky with diamonds

tisdag, oktober 18th, 2011

Naiv som en femtonåring, det är jag. Ända till just nu har jag trott att “Lucy in the sky with diamonds” bara var en knäpp titel på en beatleslåt och inte nog med det, jag har aldrig haft en tanke på att mr Dick har brukat LSD. Sån är jag, lättlurad! Men nu har jag kollat wikipedia och vet bättre.

Men det är lite häftigt ändå. Jag har läst fyra av hans böcker, en bråkdel av allt han skrivit, och är nu inne på en femte: “Do androids dream of electric sheep”, den bok som är förlaga till filmen Bladerunner. Jag gillade filmen stenhårt; Den dystopiska filmografin, lagom våld och hyfsad spänning, plus förnimmelsen av ett budskap att ta med hem och fundera över.

Boken är hittills något helt annat men inte någon besvikelse för den skull, snarare tvärtom. Jag tycker att den ger ett gott tuggmotstånd som stärker skuggperspektivet på vår vedertagna tillvaro. Hittills uppfattar jag den som enkelt och raktframt skrivet, med lite futuristiska dekorationer (ur ett sextiotalsperspektiv, huvudpersonen Deckard använder fortfarande tjock-TV-skärmar.)

Men dekorationerna är sekundära, det är människans villkor i framtiden som är det intressanta. Jag är ännu bara inne på kapitel tre så här får det stanna.

Däremot kan jag fortsätta med vad som fick mig att skriva det här inlägget. Inne på en femte bok av Philip K Dick vill jag säga: Att läsa honom är som att ta en drog. Han har skrivit 36 noveller, 121 berättelser och 14 berättelsesamlingar. Det är förmätet av mig att säga att jag fått grepp om honom men nu när jag vet mer om honom och hans drogexperiment så förstår jag mer om varför jag ibland inte förstår något:-) Det känns som att jag förutom fantastiska historier också får en riskfri tjuvtitt in i drogruset.

Jag vet inte riktigt om jag gillar ruset men sett i det perspektivet får böckerna en dimension till. Det gör dem inte bättre, men som helhet lite intressantare. Hittills tycker jag att det är märkbar skillnad mellan författarskapet, stilen och stämningen i de böcker jag läst. Jag funderar över vad det är som fångat förläggarna som publicerat honom, det vore kul att få veta om han skulle blivit antagen bland dagens förläggare.

Nu ska jag kasta mig över nästa kapitel av Do androids dream …, jag tror att jag får anledning att återkomma till mr Dick.

Gormenghast

onsdag, september 14th, 2011

Min vana trogen håller jag mig till många ämnen i taget. Jag har ju börjat skanna in mina gamla negativ och diabilder. Med undantag för bilden i det förra inlägget så har jag lagt tiden på de mest personliga bilderna, man tar hand om det värdefullaste först naturligtvis.

Jag har några fina bilder som tillhör “de personliga” som jag nog vill visa här men det får dröja ett tag. I stället vill jag visa en bild som är tagen av en okänd fotograf men som jag tycker är intressant:

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Mervyn_Peake.jpg

Jag visste vem som syns på bilden men när jag såg den blev jag förvånad. Är det någon som kan gissa när bilden är tagen?

Själv tycker jag att den kan vara tagen när som helst från c:a 1980 och framåt, men jag har fel med femtio år. Bilden på Mervyn Peake är tagen 1930! Jag är smått förvånad över hur tidsandan i bilder kan bedra och blir oerhört intresserad av att utforska mer om detta. Vad i bilden är det som vilselett mig?

Men det får vänta till senare. Först måste jag klargöra att jag inte är helt säker på att jag är felfri när jag lägger in den här bilden i min blogg, om man tittar på wikipedia under länken som står under bilden så kan man läsa varför.

Så varför visar jag en bild på Mervyn Peake? Jo, för att jag nyss upptäckt honom. Jag prenumererar på magasinet “SciFi Now” och de hade en flersidig artikel om denne författare, som bland annat skrivit en trilogi som heter “Gormenghast”

Det ordet finns någonstans långt bak i mitt minne, jag vet inte när eller hur det hamnade där men det är tillräckligt lockande för att jag vill veta mer. Just nu är jag nånstans mitt i min forskning, som troligtvis slutar i att jag beställer böckerna på Amazon:-) men jag stötte alltså på det här fotografiet och blev förbluffad. Hoppas nu också att författarskapet blir en lika spännande upptäckt.