Det kanske inte syns så ofta i min blogg men jag är faktiskt ett nedgånget hårdberoende SF-fan. Här i Sverige är man ganska ensam om sånt, det känns som att samerna är mångdubbelt fler.
Men det kan också vara så att vi är smygare, vi kanske är många fler än samerna men vi märks inte. Jag önskar i alla fall att det fanns lite mer snack om SF, som det är om de där millennieböckerna eller om TV-serier som Solsidan. Om inte annat så bara för att man ska kunna känna sig ”med” på fikarasterna:-)
Jag har i alla fall hittat ett glädjande inslag på Sveriges Radios hemsida, ett reportage från Eurocon 2011: Här är länken. När jag lyssnade på Ian McDonald’s föredrag ”What’s wrong with science fiction?” slogs jag av en tanke: ”Mind the gap” och eftersom det inte finns något bra forum där man kan delge sina tankar till alla så får det bli här i bloggen.
Mycket av det jag läst och sett är bra, en del är fantastiskt bra. Men om jag kliver ut ur min nerdkostym ett tag och tittar på allt det där så upptäcker jag att avståndet mellan vår värld och det som beskrivs i alla dessa böcker och filmer är för stort!
Space Opera, Steampunk, Cyberpunk, … Allt det där ligger låååååångt bort, utan minsta beröring med dagens jordeliv. Att anamma och älska sådana berättelser är inget man gör från en Kajsa Ingemarsson.
Jag tror att SF behöver fler berättelser som tar vår kända värld ett myrsteg ut i det okända, för att sedan kliva vidare med fler och större steg tills vi i sinnet har befolkat galaxen och kan ta oss an gåtor och bekymmer av den sort som idag misslyckas att nå en större publik.
Några böcker jag läst och som tar dessa steg är Elizabeth Moon’s ”Speed of dark” och Nancy Kress’ trilogi som börjar med ”Beggars in Spain” Berättelser som utgår från människor vi kan identifiera oss med men som, åtminstone i Nancy Kress’ fall, tar oss vidare till nerdexamen.
Tags: litteratur, science fiction
Jag har aldrig sett Kajsa Ingemarsson, och inget läst av henne. Kanske synd. Men om man kollar hennes bakgrund så är den ju fantastisk nog. Garvad spion, ryskspråkig och jag vet inte vad. Tror du inte att hon läst bröderna Strugatskij i original? Det skulle förvåna mig om hon inte har det. Fast du kanske menar att om man gillar Kajsa Ingemarssons författarskap så är man främmande för SF? Sedan kan man fråga sig vad det är man söker i en roman. Skomakarrealism? Romantik? Verklighetsflykt? SF stimulerar ju (tycker jag) bildfantasin mer än det mesta. Kanske krävs det lite barnasinne för att vara road av den.
Redan som tonåring läste min äldsta dotter flitigt Ursula K Leguins böcker. När hon skulle göra ett arbete om litteratur på gymnasiet valde hon därför denna författarinna att utgå från. Men hennes idiot till svensklärare satt tummen ned: Det var ingen riktig litteratur! Hur enfaldig får man vara som lärare? Svar: Hur enfaldig som helst!
Nu har jag lyssnat på Ian Mcdonalds föredrag. Det var skojigt (han är en riktig clown) och innehöll en hel del tänkvärda idéer. Av och till ser man SF-genren analyserad, men inte så ofta. Och det är inte så ofta de som gör det kommer med så mycket tänkvärda idéer. Eller om det är jag som inte sett så mycket av de analyser som gjorts? Men här är i alla fall en som gjort ett väldigt tungt diskussionsinlägg: Donald Wollheim i boken ”The Universe Makers” (på svenska: Framtidens kartläggare). För mig var det en stor aha-upplevelse att läsa den boken.
När jag nu tänker på detta, så slår det mig att SF numer i grund och botten inte är politiskt korrekt. SF leker med idéer kring människans gränslösa kreativitet. Men det är inte politiskt korrekt att se människan så. Den politiskt korrekta uppfattningen är att människan är en själlös konsumist som håller på att såga av grenen hon sitter på. Den inställningen möter jag överallt numer. Den står mig upp i halsen. Jag börjar uppfatta hela klimatkrisfrågan som ett cyniskt apspel, vars egentliga syfte är att ge jobb och inkomster åt en massa politiker och professionella tyckare. Alarmisternas dolda huvudbudskap är: ”Tänk inte själv, vi tänker åt dig medan du sover”. Sådan var kärnan i Hitlers nazism också.
Så om SF befinner sig i kris, så är det en liten avdelning av en mer allmän kulturkris. Det är korrekt att vara pessimist. Det är korrekt att säga att vi måste ändra vårt sätt att leva, inte till något mer grandiost utan till något torftigare. Det är vad dessa gröngölingar och miljömuppar predikar. Vi har för roligt, det ska bli slut på det. Vi måste klä oss i (syntetisk?) vadmal och börja leva på kokta grönsaker. Annars dör jorden, och de som predikar detta budskap är de moraliskt överlägsna, de som vet best, och som helst skulle vilja ingå i en självutnämnd världsregering med makt att störta oss alla ned i deras gråa saltgruvor. Om du ställer dig skeptisk till denna uppblåsthet är du ”förnekare”. Så det är klart att i ett sådant kulturklimat är SF egentligen underground.
Oj, du gick igång på ämnet, roligt! Jag håller med dig, SF/Fantasy användes ju som samhällskritik i det gamla Sovjet och i Kina vill de förbjuda filmer som handlar om tidsresor. SF är farligt och som alltid är det en minoritet av befolkningen som håller på med farliga saker, så min förhoppning om en större publik blir nog aldrig infriad.
Tack EG, ha det gott!
Hej E-G!
SF vet jag inte så värst mycket om, mer än de Star Warsfilmer etc som följer med tonårssöner. En endaste SF bok har jag blivit pålurad att läsa i mitt liv (av herr Engström)…och det var iofs en positiv upplevelse.
Däremot kan jag absolut hålla med om att dagens politiska klimat på sätt och vis fastnat i domedagstänk. Som inte gör någon glad… Kanske politikerna borde läsa mer SF? 🙂
Samtidigt tycker jag att öppenhet och kreativitet på ett helt annat sätt gror och sprids nu för tiden, bland vanligt folk med dagens resande och erfarenheter från andra kulturer…och förstås genom internets möjligheter.
Skickar också med en hälsning till Thomas! 🙂
/ Lena
Tack för kommentaren Lena, roligt med lite diskussion med SF som grund.
Ha det gott!