Om man inte har hund så går det lika bra med kamera, den är faktiskt utmärkt sällskap på en promenad. Det är som att den pekar ut saker åt mig, så att jag tar mig tid att titta noggrannare i stället för att bara traska på.
Till exempel fick jag se att Matextra försöker ta över all synlig skyltplats i centrum, jag som knappt visste vad butiken hette.
Inga a-lagare på bänken den här årstiden
Det här är säkert en sån där bild som får sitt värde med åren, eller kanske snarare med decennierna.
Det är svårt att gå någonstans i tätorten utan att något företag hoppar in i ögonen på mig, Matextra är bara en i mängden.
JCDecaux är ett jätteföretag men ändå ganska anonyma, deras jobb är att visa upp andras reklam men för ovanlighetens skull verkar de inte ha något att visa just här.
We have no bananas today
Min kamera ledsnade på civilisation och kommers, den ville se något annat så jag letade mig bort till parken. Där var det fullt av pulkor och barnvagnar, den nya tidens förbudsmärken för en fotograf. Eller är det egentligen bara den uråldriga visheten hos en jägare, ”hamna aldrig mellan en hona och hennes ungar.”
-Men titta därborta, sa kameran, där kan du fotografera! Och visst, en skön solreflex i ankdammen. Den hade jag aldrig sett om jag inte haft kameran med mig. Synd bara att jag inte hade lite bröd också, jag vågade inte stå kvar länge, de såg nästan hotfulla ut när de skyndade mot mig.
De övermannar dig och drar ned dig i vattnet!
Sedan sa det plopp så var solen nere och min kamera ville gå hem, den ser så dåligt i mörkret och jag hade blivit ganska frusen,
Tags: foto, fotografering
Ohh…ditt inlägg riktigt skriker av gemytlighet, där du navigerar dig fram mellan brutala reklamskyltar och hotande mammor och ankor… 🙂
Nästan så man får lust att åka till Sthlm…
Fruängen i våra hjärtan 🙂
Eller i ändtarmen… Nä, det var elakt. Jag har bott här i ett antal år och börjar väl sakta vänja mig men det krävs en förkärlek av speciellt slag för att ta det ända till hjärtat. Kulturantropologer kan säkert älska detta femtiotalsbygge men jag tycker endast om den gamla skylten ovanför centrumgången.
Jag vet att du bott i sthlm men jag kan inte minnas att du nämnt något om Fruängen. Finns det någon hemlig story månntro? 🙂
Nej, jag har inte bott just i Fruängen. Ärligt talat, min kommentar var — om inte direkt ironisk,så nästan 🙂 Jag växte upp på Gärdet, som jag alltid bevarat en klockarkärlek till, har senare bott i Gamla Enskede, i Vårberg, i Nya Norsborg, i Abrahamsberg, i Vällingby, i innerstan och i Duvnäs Utskog samt Finntorp i Nacka. Jag har mycket blandade känslor för Stockholmsförorterna. Ofta finns det både bra och dåliga saker med dem, både de äldre och de nyare. Rent allmänt känner jag mig ganska nöjd med att ha lämnat Stockholm; där fanns ingen plats jag kände att jag verkligen skulle vilja slå mig ned för gott. Med andra ord, det som fick mig att överleva de olika ställena var känslan att jag så småningom skulle flytta därifrån. Från Nacka flyttade vi till Nyköping, där vi bodde i sju år och trivdes rätt bra. Men inte tillräckligt bra. En plats jämförlig med Saltspring Island har jag aldrig sett i Sverige, men den kan väl finnas, vad vet jag? Här är vi i alla fall lyckligare än vi varit någon annanstans. Så här lär vi bli kvar.
Jag sitter och plöjer gamla blogginlägg och hittade det här. Vet inte om du någonsin ser det här svaret EG men det värmde i hjärtat när jag läste de sista meningarna. Jag hoppas att jag någon gång hittar en sådan plats för mig.
Ha det gott!
Om du bara vet vad du önskar dig för plats, så kommer du säkert att hitta den. Det är i alla fall den erfarenhet jag själv gjort. Om man inte vet vad man verkligen vill, hur ska man då kunna göra det man verkligen vill?