Snart är det Valborg, en av de sista okristna högtiderna, dock inte erkänd med röd färg i almanackan.
De senaste dagarna när jag varit ute och åkt har jag passerat åtskilliga trädgårdsbrasor. Jag har dragit mig till minnes eldar som jag sett genom åren, främst de man upplevde som barn. Vilken fascination man upplevde inför lågorna! En del vildsinta som förtärde hus och hem, en del trygga i nattens mörker.
Att bemästra elden måste vara en av människans allra största segrar. Men trots vårt mästarskap har elden aldrig vikit sig, den är fortfarande lika farlig som för tiotusen år sedan. Den blir aldrig vår kuvade tjänare, endast ett kontrollerat vilddjur.
Så det är inte konstigt att vi betraktar elden med skräckblandad förtjusning, även i vårt moderna årtusende. Eld blir aldrig gammalmodigt.
Lämna ett svar