Posts Tagged ‘tankar’

Recept för social framgång

fredag, februari 15th, 2013

Social framgång är nödvändigt för oss alla. Om man tänker sig en skala från 1-10 och att 5 är vad som behövs för att leva ett anständigt liv så kan vi börja fundera lite.

Jag tycker att mat och husrum varje dag är minimum för en femma. Lite högre upp på skalan kanske man hittar ”god mat”, ”bra husrum” och liknande -samma saker fast bättre.

Ännu högre upp på skalan kanske man vill ha ”närhet”, kärlek” och liknande. Ytterligare högre upp kanske man hittar ”Gratis nöjen”, ”Fri transport”, ”Fri från ansvar.”

Social framgång kan mätas på flera sätt och det jag beskrivit ovan är bara ett sätt men troligtvis ett ganska vanligt sätt. Vad många kanske inte tänker på är att det är just social framgång det handlar om. För hur skulle man kunna ånjuta något av allt ovanför 5 om man inte var accepterad av sin omgivning?

Hur når man då detta? Vad är receptet? -Jag tror att våra husdjur har kommit på knepet, men de vill inte dela med sig av hemligheten.

Du är chefen husse, såklart! ;)

Du är chefen husse, såklart! 😉

Om jag jämför mig själv med min katt så ser jag att hon har allt som jag räknat upp ovan, medan jag själv inte har det. Så jag har studerat henne i avsikt att bli mer socialt framgångsrik.

När hon träffar chefen (mig) så kommer hon och stryker sig intensivt mot mig. Jag tar av mig ytterkläderna och börjar sortera posten vid köksbordet. Samtidigt buffar hon ideligen sitt huvud mot mig och jamar förföriskt. Jag knuffar ner henne från bordet och fortsätter att sprätta kuvert men omedelbart är hon tillbaka.

Först när hon får det hon vill ha, smek under hakan och påfyllning i matskålen, lämnar hon mig ifred. Men bara så länge det passar henne, om jag ska försöka skicka ett SMS när hon är kelsugen så är det bara att lägga bort telefonen. -Jag känner mig inte riktigt som en chef….

Nu funderar jag på hur jag ska överföra de här kunskaperna till min egen framgångssaga. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska börja med att buffa med huvudet på min chef på måndag eller om jag ska satsa på den intensiva strykningen. Kanske jag ska vänta tills det blir dags för lönesamtal förresten…

En avslöjad hemlighet?

fredag, februari 1st, 2013

Jag läser i DN att vår överbefälhavare inte begått något brott när han sade att Sveriges försvar kan hålla stånd en vecka om vi blir angripna.

Min tanke när jag först hörde talas om hans ”avslöjande” var att det inte kan vara så värst mycket till hemlighet ändå.

Om ÖB skulle vara den ende som kände till fakta kan ingen veta om det han sade är sant, alltså kan han inte anklagas för att avslöja något. Och om någon fler som känner till fakta går till media och hojtar om att hemligheten är avslöjad så bekräftar ju i så fall denne person att det ÖB sagt är sant och bidrar därmed till avslöjandet.

”Three men can keep a secret, if two of them are dead” -Benjamin Franklin

Torchwood, dead or alive?

måndag, januari 21st, 2013

Jag gillar SciFi och om man gillar sådant kan man inte undgå att förr eller senare (troligtvis förr) fundera över det här med liv och död. Eller snarare levande vs död.

I alla SciFi-historier jag läst, hört och sett är det någon som dör, trots att många av historierna har löst detta med vår dödlighet. Man har föryngringskurer, långlivat DNA, minnesbackup, återupplivning, nedfrysning, … Men lik förbaskat är det alltid någon som dör i berättelserna. Det enda som tycks överleva i SciFi-sfären är författarnas tvång att döda någon karaktär i berättelsen.

En TV-serie jag följt är Torchwood, så här ser två av huvudpersonerna ut:

Gwen & Jack

Gwen & Jack

Gwen Cooper och (Captain) Jack Harkness, två väldigt charmiga karaktärer. Eve Myles som spelar Gwen kommer från Wales förresten, med dialekt och allt.

Det speciella med Jack är att han inte kan dö, eller kanske snarare att han alltid kommer tillbaka levande. I ett avsnitt är han inte mer än en starkt övergrillad entrecote men blir snart snygg o fin igen.

Men, i den senaste (sista?) säsongen vänder man på allting. Jack blir helt plötsligt sårbar och dödlig medan resten av mänskligheten blir odödlig. Det är bara det att alla verkligen blir odödliga, men inte oförstörbara.
Till skillnad från Jack, som alltid återuppstår i sin vanliga skepnad, så fortsätter människorna att leva i sin nya skepnad. Till exempel inuti en bil som pressats ihop på en bilskrot, för all evighet med bara ett öga rörligt….

En hemsk historia men det rättar till sig på slutet -ett ganska dåligt slut frånsett att det rättar till sig.

Tyvärr verkar det som att TV-serien Torchwood inte har Jacks egenskaper, nu börjar tiden för återuppståndelse ta slut och vi som tittat får ägna oss åt minnen i stället.

Dock, som all SciFi lämnar den efter sig funderingar. Funderingar om liv & död i det här fallet, är evigt liv verkligen något att ha? Jag tänker på något jag läst om anden i lampan, man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Den stulna mutan

fredag, januari 18th, 2013

Det här utspelar sig i en okänd stad i ett okänt land långt borta, i en för oss okänd tid. Därmed kan vi dra slutsatsen att den det kanske ännu inte har hänt, i vilket fall är de kända faktorerna så få att det för oss moderna människor lika gärna kan vara en fantasi. Men för de som inte är så moderna, eller för de som lever på den där okända platsen i en tideräkning skild från din och min, så är detta lika sant som att solen gick upp i morse.

Du behöver inte fundera över om du är modern eller var du lever, tänk inte ens på vilken tid du lever i -det är ändå bara din tid i oändligt många tider. Du behöver bara läsa och sätta in historien i din levnad, några korta meningar bland all den information du kommer att processa under din livstid. Sedan kan den glömmas bort eller sparas, hur det blir och varför det blir så är det bara du som vet.

-<*>-
Dödgrävaren i staden levde gott. Han var den ende stark nog att ta hand om alla döda, oavsett deras skick och det var på det viset att många som dog inte var speciellt presentabla när anden lämnat kroppen.
Många av hans företrädare hade ganska snart gladeligen lämnat företaget vidare till någon naiv stackare för att själva dra vidare till storstaden, där liken höll en mer normal standard.
Men dödgrävaren hade kommit för att stanna. Han rörde inte en min när han tog hand om de rester som anhöriga påstod var deras älskade broder/syster/mamma/pappa/… och så vidare. Han antog med det sunda förnuftets logik att ingen skulle komma till honom helt nedbruten med några köttbitar bara för att skämta med honom -och dessutom betala för det.

Till saken hör att staden var hemsökt, som man kallade det. Slumpmässigt försvann fullt friska människor utan förklaring och endast ett fåtal kunde senare identifieras genom någon tillhörighet som man fann bland kvarlevorna. Dödgrävaren tog emot allt utan att röra en min, men han gick inte att lura. När några tonåringar kom med resterna av ett lamm som fallit offer för ett rovdjur blev dödgrävarens ögon rödglödgade. Ingen av tonåringarna vet vad som hände sedan, de hade alla lagt benen på ryggen och ångrade sedan vad de gjort, de blev alla en smula vuxnare av händelsen.

Dödgrävaren avstod att anmäla saken till staden domare, hon var den ende i landet som kunde mäta sin personlighet med dödgrävaren. Han visste att ungdomarna tagit ett steg på vägen mot vuxenlivet och att de inte skulle få hjälp på vägen av domarens vrede. Han var dock glad att ha en bundsförvant i henne, tillsammans stod de för stabilitet och trygghet i staden. Han avundades henne inte, hon som måste stå lika stabil i hela landet med bara ett fåtal stadiga karaktärer till hjälp.

En dag kom en ung vacker kvinna till dödgrävaren. Till en början var hon väldigt blyg, men blygsamheten försvann bakom ett bländande ljus som lyste upp dödgrävarens kontor så att spindlarna i hörnen flydde in i de springor de kunde hitta. Dödgrävaren såg sitt liv passera revy och trodde att han höll på att dö, känslorna som attackerade honom var något som han aldrig upplevt förr. Efter trettio år i yrket förstod han för första gången vilka krafter som kan sättas igång av sinnesrörelse.

Alla dessa sörjande, de som begravt köttbitar som inte gick att skilja från det rivna fåret. Deras gråt och ångestkvidanden. Plötsligt förstod han! Om denna kvinna skulle försvinna från honom skulle han vilja dö, precis som de gråtande vid alla begravningar han bevistat. Om hon vände och gick ut genom dörren skulle inte bara mörkret och spindlarna återvända, de skulle fylla hans kontor så att han själv inte fick plats. Han skulle krossas av saknaden.

Kvinnan sade -Jag vill att du begraver min far.
Orden fick dödgrävaren att återvända till sitt kontor. -Ja, det kan jag göra. Räcker det med en kvarts kista som är vanligt?

-Nej, det är en hel kropp.

-Åh, då blir det lite dyrare är jag rädd.

Vid varje ord som sagts hade både kvinnan och dödgrävaren tagit ett steg närmare varandra. Och likt ett magnetfält hade attraktionen mellan dem stärkts ju närmare de kom så att de till sist nästan måste luta sig bakåt för att inte kollidera våldsamt.

-Min far…

Längre hann hon inte komma innan dödgrävaren gav efter för magnetismen och fann sig djupt begraven i en passionerad kyss, en stulen kyss. Kvinnan besvarade kyssen med brinnande iver men avbröt den tvärt med ett självsäkert uttryck. Hon sade:

-Min far lever fortfarande.

Dödgrävarens ben försvann och han föll ihop på golvet. Kvinnan tittade oroligt på honom, blev högröd i ansiktet och försökte vända sig mot dörren, men föll ihop även hon.

-Ni kysste mig! Sade hon anklagande.

-Ni…. ni begär det omöjliga. Sade dödgrävaren.

-Ni stal en kyss! (Kvinnan)

-Ni försökte muta mig med en kyss! (Dödgrävaren)

En vecka senare återupprepas argumenten inför domaren. Hon suckar, tvungen att döma och därmed göra sig av med en av sina stadiga stöttepelare. Dömd för stöld av en kyss. Tillika är hon tvungen att beröva en far sin dotter, dömt för mutbrott.
-<*>-

Vad är muta, vad är stöld? Har jag stulit din tid med den här historien? Har jag blivit mutad att skriva den? Beror inte allt på hur man värderar saker och företeelser? Jag hoppas att ingen domare läser det här.

In some parts they say that God has created the world. But the rest is made in China.

torsdag, december 27th, 2012

Årets citat! Hittat hos Ideprenörerna.

Hair

tisdag, december 11th, 2012

Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Give a home to the fleas, in my hair
A home for fleas, a hive for the buzzing bees
A nest for birds, there ain’t no words
For the beauty, splendor, the wonder of my hair…

Berger & co

Hår, så fullt av känslor, tro och attityder.
Enligt gamla testamentet satt Simsons styrka i håret. Håret var en symbol för revolution i västvärldens 60- och 70-tal. Och det har varit ett attribut för skönhet under hela den moderna historien.

Hair with girl attached

Men också något som kan väcka avsky om det sitter på fel ställen eller är ovårdat.

Bort stygga hår, bort!

Är detta verkligen lagligt?

Nice try, once again please

Och en ensam hårtuss, kan vara utmärkt rekvisita i en skräckfilm. Tänk att vi kan reagera med äckel när vi ser bara en del av en människa, en del som dessutom aldrig har varit levande.

Är hår egentligen värt så mycket energi?

Look, no hair!

Stridens hetta

tisdag, december 4th, 2012

Det är inte bara vi människor som fajtas. Det här är ett utsnitt av en väldigt tråkig bild, dessutom har jag kört utsnittet genom photoshop, i ett försök att urskilja de duellerande enterna (ni kan väl er Sagan om Ringen?) Kanske det bara är jag som ser striden i bilden men så är det ju med bilder och annat som inte följer en nomenklatur, de kan tolkas fritt.

Men om den här hamnar på Louvren kan ni ge er på att det finns riktlinjer för vad man ska se i den!

You bastard, ahroooummm!

12/12/12 är det dags för Tolkiens bästa på bio: The Hobbit!

Nu e’re jobbigt

tisdag, november 13th, 2012

Två familjemedlemmar som dött, en häromveckan, och en tredje som velat dö i flera år nu fast nästan en hel livstid återstår. På jobbet finns det tyskar som verkar döda fast de rör på sig, kanske zombies, de ger mig hjärtinfarkt eftersom mitt schema kraschar pga. deras försummelser. Till på köpet har jag belagts med ordförandeskap i en förening vars ledamöter ibland verkar frukta för sitt liv om inte jag svarar i telefon i tid och otid.

Låt se, det där blir bara tre men jag trodde nyss att jag hade fyra heltidsjobb. Kan det vara tvättkorgen som jag tänkte på? Den har kräkts ut över hela badrumsgolvet och vägrar ta emot fler plagg. Eller är det kanske bilen som står på parkeringen och gnäller och är rädd för den kommande besiktningen? Det kan förstås vara köket som gör sig påmint, där finns ett tomt kylskåp och en hög med disk som försöker charma den flottiga spisen.

Jag hoppas att det bara är en dröm, att alla saker finns på sin plats så att man kan hitta dem snabbt när man behöver. Att tunnelbanan och pendeltågen fungerar som någon ville när de uppfanns, att folk tittar åt samma håll som de går. Jag vill röra mig framåt i tiden och önskar att min närmaste omgivning vill samma sak, så att jag inte ständigt måste simma mot strömmen.

Framed

PS. Jag vet faktiskt inte om tyskarna rör på sig men jag får mail från dem, så jag antar att de trycker på tangenterna.

Fåglar

fredag, juli 6th, 2012

Jordens mest pratsamma djur, det måste väl vara fåglar? Jag tycker man hör dem jämt.

Som i morse när jag vaknade, skator och måsar kämpade om ordet. Men de förstår säkert inte varandra, så att det var en kamp är bara min inbillning, de är ju aldrig ensamma så de råkade väl bara hålla riksdag på samma gård.

Över allting hördes tornsvalornas svirrande och någon gång ibland stack en småmes fram med en kvidevitt. Och nu när jag skriver detta har duvorna slagit in i kören.

Har man forskat på det här? Varför för de ett sådant liv? Jag tänkte först att de har så små öron så de måste kompensera med rösten men krokodiler har också små öron och så vitt jag vet är de inte alls lika pratsamma.

Sedan tänkte jag på hur det är ute i skogen, där kan det minsann vara dödstyst trots att man tagit sig ut dit just för att få höra fågelsång. Kan det vara så att stadsfåglar låter mer, just för att de bor i staden? Det bullrar ju en hel del här så de har kanske anpassat sig till det?

Eller beror det på att de kan flyga? Måste man låta mycket då? -Det finns mycket att fundera på.

De e braaaaaa, nu tar vi i lite till. Kom igen!

Är det en trend att vara luddig?

torsdag, december 8th, 2011

– LUDDIG , förr äv. LUDDOT, adj. ( ng 1677 osv. -ot 1640) beklädd l. betäckt l. försedd med ludd.

[LUDDIG.avl 1]

1) till 1. Linc. Mmmm a 1640; bet. oviss. BROMAN Glys. 3: 26 (c. (1740). HÖGBERG JesuBr. 2: 127 (1915; i bild, om krutrök). jfr FILT-, FIN-, GRÅ-, GUL-LUDDIG. särsk. till 1 b. PALMFELT Ecl. 7 (1740). HALLER o. JULIUS 97 1908.

[LUDDIG.avl 2]

2) till 2; stundom närmande sig bet.:. trasig i. upptrasslad i kanterna. FKM 1: 200 (1806). En trädkäpp, sönderbultad i nerändan, så att den är luddig. STRÖM MinnB 7 (c. (1865). På kvällen var snöflingorna stora och luddiga. DN(A) 1934. nr 8, s. 14. särsk. till 2 a, om tyg: luggig, ruggig. BoupptSthm 10/6 (1677). Form 1934, s. 132.

Ovanstående kommer från SAOB, ja lägger till min egen definition:

3) Otydlig. Eventuellt yttrat utan närmare förståelse.

Orsaken till dehär inlägget e nåt som kom på posten -den mailen alltså- å som ja connectade med lite news som ja striimat in i skallen häromdan. Fast news vare ju inte, de va nån som snacka om vetenskap liksom å han tyckte att månen va i en trend: Den e på väg bort från oss å om trettitusen miljoner år eller nå sånt såha vi ingen måne!

De kan man kalla trend! Men vafsn håller dom påme här kan man tycka:

Trendpriset 2011

Ja lägger till SAOB:s text om ordet ”Trend”:

SAOB äger!

De verkar va nåra som inte bekänner sig till det sanna språket utan användere lite som dom vill, för egna syften liksom. Snacka on siense fikchon alltså! Inget e va man trore e, böj verkligheten såren passarej liksom!

Men mej lurarom inte! Nu ska jag gå me i ilskepartiet å vi ska fsn in i rikstan nästa val!