Jag fick just en uppenbarelse. Lyssnade på en favoritlåt, en som inte alla faller för, men jag har gjort det. Ibrahim Electric är ett gäng vilda danskar som spelar jazz så att mitt skinn krullar sig. Jag har förstås försökt att få mina kompisar att också bli av med sitt skinn men inte lyckats alla gånger, så jag funderade över varför jag gillar dem så mycket.
Det är en komplex låt, disharmonisk rentav. Men trots det så finns där en gemenskap bland musikanterna. De är oerhört duktiga och flippar ut i egokaskader, så att skinnet krullar sig. Men trots denna kapacitet hos var och en, trots deras och publikens glädje, trots att de var och en skulle kunna köra kaoset till sammanbrott så har de en respekt för varandra. En respekt för publiken och en insikt i att helheten är större än summan av delarna.
Jag gillar det, en ordning i kaoset, en harmoni mellan musikanterna, en överenskommelse med publiken. Och det svänger, hör dem på Spotify här:
Tags: musik