Posts Tagged ‘musik’

Gauging the centuries

måndag, augusti 3rd, 2015

Listen to the beat of: Ultravox, Soft Cell, Duran Duran, Spandau Ballet, Yazoo, The Human League, Eurythmics and Dead or Alive. Or any of their contemporary scene colleagues.

Listen to the texts if you want, but there is no surprise there. With few excuses you can as well read the lyrics of Elvis Presley -Who was a great artist and without doubt would have thrived in any of the bands mentioned above.

But prior to writing this I have been listening to these stars of the 1980’s and also to what is gripping today, in the 2010’s. That is 30 years give or take, well enough time for a new generation to evolve and beginning to take the rudder for all ours future.

So it occurred to me that one might guess in what direction our world is going, based on what I’m hearing.

The beat in the eighties is pushing forward, you hardly had time to breath before the next band was on cue at MTV. This was the time when it became more possible for unknown artists to be known. It was also the golden days of the pioneers in music television. Any new hot artist presented would add to the channels karma. Thus can some of the pushing beats be explained, as a positive feedback.

But it also mirrors the society at a mass. The atmosphere surrounding our sphere seemed to be filled with positive, and rushed, pheromones. We did not know it yet but we stood before a great relieve, in less than 15 years the iron curtain would fall. Could we hear the rush already, there in the beat of the eighties?

Fifteen years later the internet also arrived at large and from there we see a huge change in almost everything. Not falling to numerology here, but fifteen is an age when you start to give a shit about what you’ve been taught and try to go your own way.
So we have 1980+15=1995 or in another way: Children of the parents who were pushed forward by the music of the eighties were about to come adult in 1995, when the wall fell and the internet was officially born.

Fast forward another fifteen years, it’s 2010. And that is where I have started to collect the winds of todays streams (no pun intended) in music.

It might take another fifteen years for me to concoct my recent impressions into another gauging. And it won’t ever be a century but I felt it would be a good headline 🙂

However! The feeling I get from what I’ve heard so far is that the pushing tempo has turned down in favour of highly emotional or ironical tunes and texts. If I try to interpret what’s behind this it could be some kind of despair, especially if I compare it to the just as popular ”angry music” in the form of rap.

So, what will come in the next fifteen years? Can we make a forecast based on the trends of the previous century? I think that music of the youths can tell us much. Maybe I’ll be able to get the answer from an intelligent computer in 2030, but such a thing I haven’t heard of from spotify just yet.

The times are interesting, as always!

Remastered

onsdag, juli 15th, 2015

Jag gillar Spotify.

Men jag gillar inte Spotify, eller något annat av alla företag som låter mig lyssna på musik på nätet mot betalning. För att:

Det jag kan lyssna på är inte samma som jag hörde när jag skapade min musikhistoria! Nyss hörde jag ”Ziggy Stardust” med David Bowie. Men det var långt ifrån den Ziggy jag hade rumlat runt med på vinyltiden. Spotify har bara ”remastered” versioner av låten!

Det var så stor skillnad att jag slaknade! Helt plötsligt kommer det in ett gitarrplink i tystnaden där man tidigare tog sats mot Bowies fenomenala nästa vers! Och när jag väl har hört detta fel första gången så letar örat efter mer, och finner dem! Låten är förstörd och min känsla med det.

Remastered sucks!

Ny teknik, nya avgifter. Copyswede!

torsdag, oktober 17th, 2013

Sverigesweden år 2137. Copyswede lever och frodas fortfarande, ingen vet hur det går till men rubrikerna är fortfarande i fetstil och därunder kokar debatten. Alla undrar hur denna verksamhet kan tillåtas fortgå.

Det handlar om lagringsmedia, fortfarande. Ett snille har upptäckt att folk går och nynnar på den senaste eurovisionsschlagervinnaren, utan synliga hjälpmedel !  Snillet har googlat och upptäckt att människor har förmåga att lagra melodier i hjärnan, dessutom har snillet upptäckt att det finns mediciner mot altzheimers sjukdom som har en minnesförstärkande effekt.

Så egentligen handlar inte debatten om huruvida folk ska betala för att de minns en melodi, den handlar om hur betalningen ska gå till.

Ska avgiften tas ut via läkemedelstillverkaren eller ska man ta ut den direkt av individen? Rättviseaspekten är i centrum, ska de sjuka behöva betala mer än de friska, som inte behöver medicinen? Många tycker att man kan ta ut det via den allmänna skatten men de tondövas förening protesterar med hänvisning till att frågan om TV-licens visavi skatteuttag ännu inte fått någon lösning.

En debattör som står på Copyswedes sida påtalar att det sjunger i ledningarna när diskmaskinen på hans jobb fyller på vatten och menar att det är viktigt att utreda om det är fastighetsägaren eller arbetsgivaren som ska betala avgiften, han hör nämligen tydligt hur finlands nationalsång ljuder i rören när diskmaskinen går.

Det är snart val och alla hoppas att nästa regering ska göra något åt eländet.

Lagringsmedia

Copyswede next target

Perioder

tisdag, september 27th, 2011

Det mesta går i perioder. Årstider, arbetslust, sorg och glädje, förälskelser, hockeymatcher, börskurser, flygmyrsdagen, riksdagsval.

Musik.

Musik

När man uppnått en viss ålder blir man varse att musikstilar går igen. För mig hände det någonstans runt nitton. Då hörde jag Beatles, fast det var inte Beatles. Det var någon som gjort en cover på en Beatleslåt, jag tror det var ”She loves you”. Jag och mina kompisar hade sjungit ”Tji lattjo jä, jä, jä” när vi var nio ungefär.

Period: 10 år. Sedan dess har jag hört, eller försökt höra, att musikstilar -alltså inte rena covers- kommer igen med tioårsmellanrum. Eller multipler av tio, så det kan vara tjugo eller trettio också, eller förtio. Beroende på hur gammal man vill inse att man är kan man säkert expandera skalan.

Jag hade roligast på åttitalet och älskar naturligtvis musiken från det årtiondet. Åttitalsmusiken har förstås återkommit med lagoma tioårsperioder sedan nittitalet började och sedan har det fortsatt i perioder, till min stora glädje.

Just nu finns en ny låt på listorna, ”Moves like Jagger” (Spotify-länk här) Det är inte någon cover såvitt jag vet utan en nyskapelse men den framkallar hela den sköna soulkänslan som jag kunde uppleva någon gång på åttitalet.

Och den soulkänslan har naturligtvis föregångare, från en period på sextitalet med Marvin Gaye et al. Att Mick Jagger förärats med en del i låttiteln är bara extra krydda, han och Rolling Stones manifesterades under samma sextital. Fast de var ju inga solullirare förstås.

I nuet existerar fler musikstilar än någonsin, retrofits oräknade. Så jag undrar om den här periodiciteten kan fortsätta. Med den kakafoniska mix vi har idag är det svårt att särskilja en karaktäristisk musikstil, så mycket vill vara speciellt och samtidigt hämtar man inspiration från alla dessa årtionden som gått.

Kanske jag är bland de sista att uppleva musiknostalgi?

Harmoni

söndag, september 18th, 2011

Jag fick just en uppenbarelse. Lyssnade på en favoritlåt, en som inte alla faller för, men jag har gjort det. Ibrahim Electric är ett gäng vilda danskar som spelar jazz så att mitt skinn krullar sig. Jag har förstås försökt att få mina kompisar att också bli av med sitt skinn men inte lyckats alla gånger, så jag funderade över varför jag gillar dem så mycket.

Det är en komplex låt, disharmonisk rentav. Men trots det så finns där en gemenskap bland musikanterna. De är oerhört duktiga och flippar ut i egokaskader, så att skinnet krullar sig. Men trots denna kapacitet hos var och en, trots deras och publikens glädje, trots att de var och en skulle kunna köra kaoset till sammanbrott så har de en respekt för varandra. En respekt för publiken och en insikt i att helheten är större än summan av delarna.

Jag gillar det, en ordning i kaoset, en harmoni mellan musikanterna, en överenskommelse med publiken. Och det svänger, hör dem på Spotify här:

Ibrahim Electric – Funkorific

Oberoende

söndag, augusti 21st, 2011

Det förra inlägget var kanske inte så genomtänkt och färdigarbetat men det orsakade i alla fall ett inlägg till, det här. Jag blev tvungen att fundera över vad jag ville och vad jag vill med bloggen, förutom det jag skrivit i presentationen. Måste inläggen vara genomtänkta och färdigarbetade? Nej, det är ju ingen bok jag skriver. Måste inläggen engagera så många som möjligt? Nej, jag startade bloggen för min egen skull. Måste inläggen vara begripliga? Nej, en del saker bloggar jag om för att förstå dem själv.

Att ha en liten publik har sina nackdelar. Med tiden lär man känna den och det är lätt att ha den i bakhuvudet när man skriver (eller fotograferar, eller över huvud taget uttrycker sig offentligt.) Det är lätt hänt att man försöker anpassa sig till sin publik, fast det kanske inte är något dåligt med det. Nu måste jag tänka efter igen, vill jag vara oberoende?

Jag jämför med rockband (ha ha, det kanske är rockstjärna jag verkligen vill vara.) Det finns små rockband med lokal publik, som ”ger publiken vad de vill ha” och håller fast vid det. Så finns det stora band med stor publik, som ….också ger publiken vad de vill ha. De kanske har lite större riskkapital när det gäller att pröva något nytt men opåverkad av publiken är ingen, möjligtvis är David Bowie ett undantag.

Det här inlägget blev också ogenomtänkt och hoprafsat men så får det ju vara konstaterade jag nyss. Det är inte skrivet helt för min egen skull, EG efterlyste ett nytt inlägg efter att han läst det förra. Tyvärr blev det ingen uppföljare på det jag skrev om där, det kanske kommer framöver. Men jag vill tacka dig EG för att du sätter lite press på mig och tvingar mig att tänka mer!

Därmed har jag konstaterat att jag inte är oberoende, en enda röst kan påverka. Publiken ställer krav och frågan är hur mycket man som rockband eller skribent eller fotograf ska tillmötesgå sin publik. Eller kanske snarare, hur mycket man kan stå emot kraven. Kan man förresten göra tvärtom, ställa krav på sin publik?

Intellectual property

söndag, juli 17th, 2011

Hej och välkomna till premiären av 2027 års Allsång på Skansen® Nytt för i år är att vi löst alla licensfrågor genom att licensavtalet är tryckt på baksidan av er biljett och ingår i biljettpriset. Läs noga igenom avtalet innan ni bestämmer er för att stanna kvar (jag kan berätta att det är ett fördelaktigt avtal så ni vill nog stanna hela kvällen.)

Ni därhemma vid TV-apparaterna har genom er TV-licens fått rätt att titta på programmet och sjunga med. Dock är det lite annorlunda för er, ni får bara sjunga med under programmets gång. De som köpt biljetter och är här på plats får nynna på låtarna hemma vid köksbordet under ett år, sedan kan de komma tillbaka hit och köpa en ny biljett.

Vi har också löst problemet med att orkestermedlemmarna fick höra så mycket musik™ och dessutom flera gånger eftersom de måste repetera. Licenkostnaderna blev oöverstigliga på grund av detta så vi har ersatt orkestern med en storbildsskärm som visar förra årets orkester utan ljud och vi strömmar Spotify® ut i högtalarna när det behövs.

Så klämmer vi i nu då! Stockholm® i mitt hjärta…

Nationalsånger

tisdag, februari 22nd, 2011

Spotify är en kanontjänst på nätet! Man kan lyssna på musik med Spotify men det vet ni såklart. Jag är imponerad av att de har så mycket klassisk musik, eftersom jag är ganska okunnig om sådan musik men gillar låtarna så är Spotify en guldklimp när det gäller att hitta ny (ja, egentligen väldigt gammal) musik.

Men på en punkt brister det, nationalsånger. Efter mycket letande hittade jag ett album med Herbert von Karajan och en handfull av de europeiska nationalsångerna men det var ganska kortfattat.
Fast jag fick ett litet smakprov i alla fall, och ett infall att undersöka en av dem lite mer.

Så här kommer en liten gissningslek: Ur vilket lands nationalsång är denna vers hämtad?

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Texten är förvisso på svenska men ni vet att det inte är ”Du gamla du fria” hoppas jag, alltså är det en översättning. Den som googlar blir diskad!

PS Jag skulle inte fråga om jag inte trodde att det fanns en chans att någon kan gissa rätt, jag tror alltså att det finns folk som känner igen låten.

Skriva musik?

torsdag, september 16th, 2010

Elvis Costello lär ha sagt ”Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”, ett roligt och träffande uttryck. Men att skriva musik då, är det möjligt?

Nu menar jag inte att skriva låttexter eller att plita ner noter, jag menar att skriva en text som får läsaren att uppleva musik. Jag har upptäckt att det är möjligt! Författaren Richard Powers roman ”The times of our singing” handlar mycket om musik, och är musik i vissa delar. Hör här:

”There is a sound like the burning sun. A sound like the surf of blood pumping through my ears. The women starts by themselves, their note as spreading and dimensionless as my father says the present is. ’Keee’, the letter-box slots of their mouths release – just the syllable of glee little Ruth made before we persuaded her to talk. The sound of a simple creature, startling itself with praise before settling in to the night. They sing together, bound at the core for one last moment before everything breaks open and is born.
Then
’reee’. The note splits into its own accompaniment. The taller woman seems to descend, just by holding her pitch while the smaller woman next to her rises. Rises a major third, that first interval any child any color anywhere learns to sing. Four lips curve upon the vowel, a pocket of air older than the author who set it there.”

Det är lite lösryckt ur sitt sammanhang, pappans uppfattning om nuet, och vem lilla Ruth är går inte att förstå av detta. Men musiken finns där, tycker jag.

Boken handlar om mycket mer än musik, huvudtemat handlar om rasdiskriminering i USA. Vi får följa en ”blandrasfamilj” från att den bildas under andra världskriget fram till (nutid? -jag har inte läst klart boken ännu.) Powers är en fenomenal författare som ibland ger sina karaktärer smått galna egenskaper, men han beskriver dem med sådan värme att man upptäcker att vi alla faktiskt är lite knäppa. Den här boken kan jag utan tvekan rekommendera till vem som helst!

Fotograferad musik

Den här bilden är från 80-talet. Skannad från en papperskopia, äkta analog teknik alltså.
Those were the days…

Inside Christina Aguilera

måndag, juni 7th, 2010

Jag startade Spotify, och blev överraskad. De har ändrat utseendet på programmet igen och man blir generöst överväldigad av en massa grafisk design från Christina Aguilera, hon släpper tydligen en ny skiva i morgon. Kudos till Spotify som låter mig lyssna redan idag!

Men så hon ser ut! Skivan heter ”Bionic” och det har man visualiserat med ett bedrövligt porträtt på den söta tjejen, så dåligt gjort att jag panikartat famlar efter mina bokmärkta länkar till deviantART och CGsociety. En hel del av designen är visserligen tilltalande, men porträttet…!

Jag gillar ju hennes musik, lyssnar just nu på ”Bionic” och tror att jag gillar den också, men jag har aldrig tänkt på utseendet förut. Så jag googlade lite och fick fram ett par av hennes andra skivkonvolut:

Google Aguilera

Klicka ett par gånger på bilden så ser ni lite bättre. Omslaget jag pratar om finns längst ner till vänster. Det finns fler bilder än dessa men min favorit bland de här är den längst ner till höger. Även den trixad men med finess, eller är det så att jag ser mer själ i den…vet inte.

Många av hennes omslag där hon själv figurerar på bild är starkt redigerade. Kanske ett sätt att distansera sig och sätta en gräns mellan artisten och personen. De bilder där hon ”bara är sexig” kan också vara redigerade men i så fall med avsikt att det ska vara omärkbart. Kanske det är äldre skivor, jag är inte tillräcklig fan för att ta reda på det.

Intressant är det i alla fall, och skön är hon att lyssna på. Men det är förbaskat synd att hon ser så bedrövlig ut på Bionic-konvolutet.