Det mesta går i perioder. Årstider, arbetslust, sorg och glädje, förälskelser, hockeymatcher, börskurser, flygmyrsdagen, riksdagsval.
Musik.
Musik
När man uppnått en viss ålder blir man varse att musikstilar går igen. För mig hände det någonstans runt nitton. Då hörde jag Beatles, fast det var inte Beatles. Det var någon som gjort en cover på en Beatleslåt, jag tror det var ”She loves you”. Jag och mina kompisar hade sjungit ”Tji lattjo jä, jä, jä” när vi var nio ungefär.
Period: 10 år. Sedan dess har jag hört, eller försökt höra, att musikstilar -alltså inte rena covers- kommer igen med tioårsmellanrum. Eller multipler av tio, så det kan vara tjugo eller trettio också, eller förtio. Beroende på hur gammal man vill inse att man är kan man säkert expandera skalan.
Jag hade roligast på åttitalet och älskar naturligtvis musiken från det årtiondet. Åttitalsmusiken har förstås återkommit med lagoma tioårsperioder sedan nittitalet började och sedan har det fortsatt i perioder, till min stora glädje.
Just nu finns en ny låt på listorna, ”Moves like Jagger” (Spotify-länk här) Det är inte någon cover såvitt jag vet utan en nyskapelse men den framkallar hela den sköna soulkänslan som jag kunde uppleva någon gång på åttitalet.
Och den soulkänslan har naturligtvis föregångare, från en period på sextitalet med Marvin Gaye et al. Att Mick Jagger förärats med en del i låttiteln är bara extra krydda, han och Rolling Stones manifesterades under samma sextital. Fast de var ju inga solullirare förstås.
I nuet existerar fler musikstilar än någonsin, retrofits oräknade. Så jag undrar om den här periodiciteten kan fortsätta. Med den kakafoniska mix vi har idag är det svårt att särskilja en karaktäristisk musikstil, så mycket vill vara speciellt och samtidigt hämtar man inspiration från alla dessa årtionden som gått.
Kanske jag är bland de sista att uppleva musiknostalgi?