Solens ljus är fascinerande för en fotograf. Solen är en opålitlig men väldigt nödvändig medhjälpare, egentligen den som bestämmer hur bilderna blir -så man kan ju undra vem som är medhjälpare.
Eftersom jag gjort om lite här hemma har jag fått in ett nytt solljus, och det visar sig bara vid midsommartid. Vore det molnfritt skulle jag ha tillgång till det knappt en vecka, så jag tackar min medhjälpare för att jag kunde ta den här bilden:
Vad är dröm och vad är verkligt?
Klicka på den så blir den större.
Hur blir midsommar år 2137? -Det kan man fantisera om men rubriken har inget med det att göra, bilden är tagen 21.37 den tjugonde juni 2012.
Debatten om internet, upphovsrätt, det fria ordet och informationens frihetslängtan har pågått i några år nu. Alltid lika spännande att läsa om tycker jag, det är en gordisk knut att lösa och jag har inga svar.
Men jag har fantasi. Teknikutvecklingen är att jämföra med en ständigt accelererande bil, för att hålla koll på den måste man hänga med -annars ser man bara spåren efter den. Den här debatten som jag snackar om har väl hållit på en smula för länge nu för att man ska kunna tycka att den hänger med?
När debattörerna väl har hittat sin balans i dagens frågor sysslar mina barnbarn med telepati, hur ska myndigheterna hantera det månntro?
Nanoo, nanoo. Mork calling Orson, wishing a nice weekend!
Mangamålet är avgjort, serievetaren har friats från åtalet för barnpornografibrott. I Svenska Dagbladet kan man dock läsa:
”I tingsrätten dömdes Lundström för 52 bilder, i hovrättten för 39 bilder och HD bedömer en enda bild som straffbar. Men Lundström frikänns ändå eftersom han är serieforskare. Hade han inte varit serieexpert hade han blivit dömd, enligt HD:s resonemang.”
Luddigt värre tycker jag. Det kan alltså finnas förbjudna bilder, dessutom beroende på vem man är. Och vi ojar oss över muslimernas förbud att avbilda profeten…
På tunnelbanan i morse hörde jag ett främmande språk. Strax bakom mig satt fyra grabbar i 13-årsåldern och diskuterade högröstat, nästan störande. Men det är ju så ”utlänningar” låter, min privata statistiska centralbyrå har konstaterat att ”utlänningar” låter väldigt mycket. Och inte begriper man vad de säger!
De här nyblivna tonåringarna hörde inte till de värsta men visst lade man märke till dem. En tanke kom för mig, kan det vara just för att det är något främmande som man hör det extra tydligt?
Jag har gått några veckor och funderat på det här med främlingsfientlighet och högerextremism. Begreppet högerextremism vill jag helst undvika eftersom det är skapligt luddigt och kan debatteras till tidens ände men att det otvivelaktigt kan kopplas ihop med främlingsfientlighet borde väl ingen sätta sig emot?
När jag hörde grabbarna prata tänkte jag just på ordet ”främling.” Ett starkt kriterie för en främling är att man inte förstår det språk han pratar. I ett vidare begrepp förstår man inte heller den kultur han kommer från. Varför är man egentligen fientlig mot sådant?
Sverige berömmer sig ibland, och benämns ibland, som en innovatörsnation. Ett av kännetecknen för en innovatör -uppfinnare- är nyfikenhet, en annan viljan att lära sig något nytt, något man inte förstår. Som ingenjör skulle jag vara stolt över att vara medborgare i en sådan innovatörsnation.
Men icke. Det som inte kan förstås ska avvisas. Vi har klarat oss med häst och vagn utan problem, vad ska vi med något nytt till? Den där Otto går ju inte att förstå och hans jäkla grejor är säkert ett sätt att förslava oss och få oss att äta hästar.
Likaså Edison, cirkusartisten som skapar ljus utan ved, han är också utlänning.
Hur många främmande saker är det inte som invaderat vårt vackra land? Och här i tunnelbanan satt fyra snorungar och talade franska med varandra! -Det är inget skämt, de talade faktiskt flytande franska. Ett språk som jag väldigt sällan hör på tunnelbanan. Och döm om min häpnad när de helt plötsligt växlade över till flytande svenska! Sedan fortsatte samtalet på blandat franska/svenska. Ja dessa främlingar….
Jag hann med att besöka NK på vägen hem, parfymavdelningen. (Varför jag besökte den är hemligt:-) Där fick jag höra en expedit fråga en annan ”kan du komma och hjälpa till, du som kan serbiska.” Två främlingar alltså, en turist och en expedit som hade serbiska som modersmål. Så himla obekvämt, om de inte kommit till Sverige hade vi sluppit sälja den parfymflaskan.
Det är jobbigt med främlingfientlighet tycker jag. Det tar tid och kraft från saker som skulle kunna ge mycket mer för oss alla, så mycket att det räcker även till dem som bara har lite att bidra med. Men det kommer väl alltid att finnas. Jag tror dock att de som aktivt jobbar för att isolera Sverige kämpar förgäves.
Personen på bilden är ingen främling, inte heller fientlig.
Medan jag står där och blir pinknödig ringer telefoner runt omkring mig och framme vid kassan blir en stammis sur då han inte får handla, kassörskan har listat ut att han ska handla åt en stupfull polare utanför. Kön öppnar sig regelbundet för nya kunder som försöker leta sig fram till rätt hylla och jag grips av idén att låta någon ta plats framför mig i kön.
Jag gör det inte men funderar lite: Att låta någon ställa sig framför mig i kön är inte upp till mig enbart, alla som står bakom mig blir ju påverkade av det. Det känns nästan som att jag borde kliva ur kön bara för att jag tänkte tanken, sådan ansvarsnoja har jag. Har andra något liknande?
Säkert finns det de som helt enkelt skiter i vad andra tycker och släpper in en kompis framför sig, jag är lite avis på dem för deras egoism men blir skitförbannad för vad de gör -om jag står längre bak i kön.
Men hur är det om någon försöker tränga sig i en kö? Personen bakom blir troligtvis arg eller åtminstone upprörd, fast antagligen å sina egna vägnar. Tänker man på att man ensam ska kämpa för alla bakomvarandes rätt? Hur tungt är ansvaret att hålla ordning på kön? Får man någon hjälp, finns det någon bakom mig som hjälper till?
Det borde ju finnas studier av det här, liksom tvättstugor är ju köer enormt konfliktframkallande miljöer. Men att en kö är tung kan man väl utan tvekan hålla med om?
Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….
Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.
Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?
När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?
Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂
Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:
Först vill jag backa lite på det jag skrev om Maciej Zarembas artiklar tidigare, hans avslutande artikel tycker jag nämligen är precis så bra som man förväntar sig av honom.
Men nu till alkoholförbudet. Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning informerar idag så här:
”Polisen kommer de närmsta veckorna att patrullera extra i Liljeholmen och om personer med alkohol påträffas inom förbudsområdet kommer alkoholen att hällas ut, vare sig förpackningen är öppnad eller inte.”
Förbudsområdet omfattar Liljeholmens centrum, som har ett systembolag. Nu undrar jag om man törs handla på det systemet de närmsta veckorna, eller kommer polisen att stå utanför systembutiken och hälla ut det jag handlat?
Skogen vi ärvde, visst finns det en strof från någon klassisk text som lyder så?
Jag har följt Maciej Zaremba:s artikelserie i DN, den som handlar om skogsskövlingen i dagens Sverige.
Måste säga att jag tycker att det är hans sämsta artikelserie jag läst och jag är lite besviken. Det jag tidigare läst av honom har varit knivskarpt, fyllt med dödliga fakta. Men den här gången är det tunnare med sådant och i stället låter han sin stilistiska förmåga fylla ut artiklarna med ren prosa. Skönt att läsa så klart men trots att jag är naturvän och skogsbarn grips jag inte av något patos.
Jag författade en text som reflektion på det Maciej skrivit:
Människa, du har nu klivit ned från träden och lever i stället mellan väggar gjorda av trä. Du har gjort stora saker och små saker, allt för att förbättra förutsättningarna för dig och din avkomma.
Du har funderat mycket och skaffat ett språk, i språket har du infört ett begrepp för vad du gör i din strävan. Det kan sammanfattas i ordet ”terraforming.” Du formar världen omkring dig så att den ska gynna din vidare färd mot framtiden.
Det är gott så. Jag vill bara påminna dig om att du inte är det största som finns. Det största som finns är livet och det har nu valt dig som bärare mot framtiden. Om du misslyckas så finns det andra som väntar på sin chans: Träd, mossa, hundar och oräkneliga fler.
Jag lämnar dig nu i förvissning om att du gör ditt bästa och går själv vidare till att öppna mitt orange kuvert. Ha det gott!
/Gud, 65+
För att anknyta till inläggets titel måste jag bara ställa frågan ”vad är arvet värt?” Ska allt vi ärvt från svunna tider bevaras i oändlighet till varje pris? I så fall till vilken nytta? Själv har jag två ärvda saker i min ägo: En bajonett som min morbror använt i finska vinterkriget, den behåller jag av känslomässiga skäl. Så har jag en obegriplig sak från min farmors skafferi som jag inte kan benämna. Hennes åkrar och skog är inget jag har resurser att konservera och mina barndomsminnen från de trakterna försvinner med mig så de gör nog bättre nytta på annat håll.
En bild från ett terraformat kalhygge strax söder om Gävle:
Enkelt att skapa vackra kalhyggen med lite kreativitet.
Jag har bläddrat lite bakåt i min blogg och funderat på vad det är för hashtomte som skrivit i den. Alltså, jag tycker att jag lite för ofta är en surgubbe och nu tänker jag göra räfst och rättarting med detta.
Varför är man sur [missnöjd] ? -Det är nog den första frågan man bör ställa sig. Ty det är nog egentligen inte för att det bor så många människor i Stockholm, eller för att Erik Paulsson blev frikänd i mutmålet om nationalarenan. Svaren på denna fråga är nog lika många som antalet sura människor och jag har väl mina egna svar. Fast jag tänker inte berätta om dem här.
Istället tänker jag berätta om något jag tänker på för att balansera surheten, lite sötma i såsen liksom. En sak som verkligen gjorde gott för mig är denna TED-presentation av Peter Diamandis. Jag såg den för två veckor sedan och har sedan dess sett med lite överlägsen attityd på de säljrubriker som dagstidningarna matar oss med. Jag har äntligen förstått att det finns mer än bara elände i världen vi lever i, det är bara så att elände säljer bättre och därför får det synas mer.
Det är lite synd tycker jag, för visst borde det gå bra att sälja positiva saker? Eller är det bara löften om positiva saker som går att sälja? Löften om rikedom, snyggare utseende eller garanterade stryktipssystem. -Nä, nu förfaller jag till surgubbe igen. Och inga bilder har jag heller, jag lovar att återkomma med bättre inlägg från och med nu.
