Här kommer det skannade, gamla bilder. De är båda från 1982, det år då jag började plugga på universitetet. När jag tittar bland mina negativ ser jag en trend, som jag i efterhand tolkar som att jag fick mycket fritid när jag började plugga, men med facit i hand var det bara en chimär. Fast det var kul att fotografera:-)
Olika intressen
Bilden ovan har jag nog tagit genom fönstret från mitt studentrum på Rackarberget, med tanke på de konstiga sidorna -det kan vara fönsterkarmar. Mitt rum hade en väldigt lockande utsikt mot en enorm gräsmatta. Roligt i den här bilden är att boken som grabben försöker läsa heter ”Civilrätt” (Det syns i originalbilden,) kan det vara så att han praktiserar det han läser?
Stadsteatern 1982
Jag praktiserade tydligen gatufoto redan på den tiden. Det här tror jag är taget på Bangårdsgatan, jag tar hjälp av pizzerian bakom cykelstället och blir ganska säker på att det är så.
En ganska trist bild men ett tidsdokument. Jag gillar dödskallen. Det verkar som att jag använt ett ganska billigt objektiv med mycket distorsion, trottoarkanten är säkert rak i verkligheten.
Ibland är man hjälplös som enskild, drabbad människa. Är det inte då staten ska hjälpa till?
Under mig bor en nybliven änka, det är riktigt synd om henne. Hon är 90 år och jobbar säkert med sitt livs svåraste uppgift nu när hon blev ensam. Det finns omständigheter som gör hennes liv extra jävligt men jag vill inte nämna dem här. Att hon i somras blev rånad på sina guldsmycken mitt på ljusa dagen, på väg hem från konsum, dristar jag mig till att tala om så att ni ska få lite perspektiv på saken.
Damen i fråga är ganska lomhörd så man måste använda en speciell teknik om man kommer ifatt henne i trapphuset, annars blir hon jätterädd och allt blir jättejobbigt. Så oavsett vilken årstid det är och oavsett hur frisk man är så stampar man av sig snön ordentligt och hostar så det står härliga till, då blir hon inte rädd när man går förbi. Alternativet att i smyg hålla hennes takt uppför trapporna skulle examinera mig till Buddhas klass av tålamod.
Naturligtvis hjälper jag henne om det behövs men även då måste man ju undvika att skrämma henne. Jag tror inte att rånet i somras gjorde henne öppnare mot okända människor (jag är efter elva år fortfarande en okänd människa för henne.)
Men nu till problemet, kan inte staten göra något? Det är nämligen så att hon inte har samma dygnsrytm som jag. Hon tittar på TV och börjar titta klockan 23.00
Ni minns väl att hon är lomhörd? Hon bor under mig. -Behöver jag förklara problemet? Kan inte staten göra något?
Min granne på samma våningsplan är en riktigt duktig hantverkare. Han har renoverat sin lägenhet oavbrutet sedan de flyttade in (de är en hel familj förstås men jag refererar till mannen eftersom det är han som sköter renoveringen) Skillnaden är att han renoverar på vettiga tider och om det blir jättejobbigt kan jag alltid gå in och fråga om jag får låna hans maskiner:-)
Såklart kan jag köpa ett par hörlurar till damen under mig. Men jag är en sån som fått socialdemokratin via fostervattnet. Kan inte staten göra något?
Min vana trogen håller jag mig till många ämnen i taget. Jag har ju börjat skanna in mina gamla negativ och diabilder. Med undantag för bilden i det förra inlägget så har jag lagt tiden på de mest personliga bilderna, man tar hand om det värdefullaste först naturligtvis.
Jag har några fina bilder som tillhör ”de personliga” som jag nog vill visa här men det får dröja ett tag. I stället vill jag visa en bild som är tagen av en okänd fotograf men som jag tycker är intressant:
Jag visste vem som syns på bilden men när jag såg den blev jag förvånad. Är det någon som kan gissa när bilden är tagen?
Själv tycker jag att den kan vara tagen när som helst från c:a 1980 och framåt, men jag har fel med femtio år. Bilden på Mervyn Peake är tagen 1930! Jag är smått förvånad över hur tidsandan i bilder kan bedra och blir oerhört intresserad av att utforska mer om detta. Vad i bilden är det som vilselett mig?
Men det får vänta till senare. Först måste jag klargöra att jag inte är helt säker på att jag är felfri när jag lägger in den här bilden i min blogg, om man tittar på wikipedia under länken som står under bilden så kan man läsa varför.
Så varför visar jag en bild på Mervyn Peake? Jo, för att jag nyss upptäckt honom. Jag prenumererar på magasinet ”SciFi Now” och de hade en flersidig artikel om denne författare, som bland annat skrivit en trilogi som heter ”Gormenghast”
Det ordet finns någonstans långt bak i mitt minne, jag vet inte när eller hur det hamnade där men det är tillräckligt lockande för att jag vill veta mer. Just nu är jag nånstans mitt i min forskning, som troligtvis slutar i att jag beställer böckerna på Amazon:-) men jag stötte alltså på det här fotografiet och blev förbluffad. Hoppas nu också att författarskapet blir en lika spännande upptäckt.
När omständigheterna gör det svårt att flänga runt med kameran i tid och otid är det tur att man har en massa gamla bilder som man kan sätta sig ned och ha roligt med. Jag har anskaffat en filmskanner och kan nu sitta vid skrivbordet och hitta en mängd nya motiv.
De är ju urgamla förstås men jag har glömt bort många av dem så det är en ren njutning att hitta dem igen. Motiven är redan fångade, jag behöver bara sitta och välja och se på dem med nya (snarare äldre och erfarnare) ögon. Räkna med att det kommer att dyka upp bilder från 70-talet och framåt den närmaste tiden…
Den första bilden är humoristisk tycker jag. Jag har ingen aning om var den är tagen, eller vilka som syns på bilden. Det enda jag vet är att den är tagen 1991.
La de svinge!
Klicka på den så blir den lite större.
Här vill jag passa på att påminna den som eventuellt vill använda mina bilder till något att det inte är tillåtet utan att ha kommit överens med mig först.
In english: You need my permission before using any of my pictures.
Välkomna till min vildmark. På den här gården har jag med stor omsorg och möda lärt känna ett par av de mer exotiska djuren som vi har här. Jag har tidigare visat bilder på själva terrängen och någon enstaka fågel men nu kan jag visa porträtt på specifika individer av den mer svårfångade sorten.
GårdhundKlodjur
För säkerhets skull måste jag säga att bilderna är behandlade i photoshop. Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.
Det är
förstås inte så snällt att ha roligt på någon annans bekostnad men när man får öppet mål kan det vara svårt att hålla sig… (Den som läser det här tio år senare kommer säkert inte att ha en aning om vad jag svamlar om men så kan det få vara tycker jag)
En tanke
slog mig när jag började fundera över gården. För det mesta passerar jag bara över den på väg någonstans. Det är bara ibland jag stannar till, tillfälligt upptagen av något, kanske för att prata med en granne. Väldigt sällan är jag på gården för dess egen skull.
Ändå
har det blivit många timmar sammanlagt under alla år, så jag känner den bra. Det är bara så att jag inte visste det förrän jag började skriva det här inlägget. Vissa saker förbiser man helt enkelt och det kan dröja länge innan man upptäcker dem, om man någonsin gör det.
Jag minns uttrycket ”dumburken” från min barndom/ungdom men nu känns det som att det var längesedan jag träffade på det. Antagligen var det många som ansåg att TV-tittande inte bidrog till att höja befolkningens kunskaper.
Det är konstigt att ett sådant uttryck fick detta genomslag, på den tiden fanns bara tidningarnas insändarsidor tillgängliga för den som ville göra sig hörd, i jämförelse med dagens kommunikationsklimat känns det som att en högvinst på lotto vore mer sannolik än att en insändare skulle skapa en opinion.
Men förstås, i brist på internet och tusentals TV- och radiokanaler luslästes väl insändarsidorna av så många fler än idag. Så kvoten av informationsöverföring kanske rentav var högre på den tiden, förutsatt att inget censurerades.
Dagens dumburk är ibland lika dumburkig, det är vad jag ville komma fram till här. Jag hittade en TT-nyhet återgiven på Svenska Dagbladets hemsida och jag är säker på att den finns att hitta identiskt på många andra ställen. Så här ser den ut:
Om en rutten gris
Jag tycker och tror att den här nyheten flirtar med läsarens känslor utan att ha någon ambition att höja kunskapen. Den som skrivit texten antar troligtvis att läsaren tycker illa om hur djuren behandlats och det är säkert korrekt.
Men vad får man egentligen veta? Att det finns människor som är grymma mot djur och att det finns anledning att vara arg på diverse människor i sin omgivning? En sådan här förkortning av verkligheten bidrar till den stora opinionsvågen. Kanske inte när det gäller djurhållning men man kan hitta den i andra sammanhang och debatter, exempelvis när det gäller könsroller och etnicitet.
Dumburkar.
Jag kan inte tänka mig att mannen, som grovt räknat behandlas i en sjundedel av artikeln, mår speciellt bra. Jag tror inte att han funnit tillfredsställelse av att ha det som han haft det omkring sig, utan snarare har mått dåligt av det och framförallt har han mått dåligt av någon större orsak. Men det är kunskap som är oåtkomlig för oss läsare, av någon anledning är det inte lika viktigt. Beror det på att vi inte vill förstöra dumburkens rykte? Jag förstår ärligt talat inte varför man föder mediekonsumenterna med sådan halvmager kost.
Eller är det dumskallar som ger oss vår omvärldsbild?
Det förra inlägget var kanske inte så genomtänkt och färdigarbetat men det orsakade i alla fall ett inlägg till, det här. Jag blev tvungen att fundera över vad jag ville och vad jag vill med bloggen, förutom det jag skrivit i presentationen. Måste inläggen vara genomtänkta och färdigarbetade? Nej, det är ju ingen bok jag skriver. Måste inläggen engagera så många som möjligt? Nej, jag startade bloggen för min egen skull. Måste inläggen vara begripliga? Nej, en del saker bloggar jag om för att förstå dem själv.
Att ha en liten publik har sina nackdelar. Med tiden lär man känna den och det är lätt att ha den i bakhuvudet när man skriver (eller fotograferar, eller över huvud taget uttrycker sig offentligt.) Det är lätt hänt att man försöker anpassa sig till sin publik, fast det kanske inte är något dåligt med det. Nu måste jag tänka efter igen, vill jag vara oberoende?
Jag jämför med rockband (ha ha, det kanske är rockstjärna jag verkligen vill vara.) Det finns små rockband med lokal publik, som ”ger publiken vad de vill ha” och håller fast vid det. Så finns det stora band med stor publik, som ….också ger publiken vad de vill ha. De kanske har lite större riskkapital när det gäller att pröva något nytt men opåverkad av publiken är ingen, möjligtvis är David Bowie ett undantag.
Det här inlägget blev också ogenomtänkt och hoprafsat men så får det ju vara konstaterade jag nyss. Det är inte skrivet helt för min egen skull, EG efterlyste ett nytt inlägg efter att han läst det förra. Tyvärr blev det ingen uppföljare på det jag skrev om där, det kanske kommer framöver. Men jag vill tacka dig EG för att du sätter lite press på mig och tvingar mig att tänka mer!
Därmed har jag konstaterat att jag inte är oberoende, en enda röst kan påverka. Publiken ställer krav och frågan är hur mycket man som rockband eller skribent eller fotograf ska tillmötesgå sin publik. Eller kanske snarare, hur mycket man kan stå emot kraven. Kan man förresten göra tvärtom, ställa krav på sin publik?
Det finns de som ondgör sig över alla tekniska framsteg som görs inom fotovärlden. Sedan digitalkameran blev var mans egendom har utvecklingen skenat, det är inte konstigt att man blir lite rädd.
För vad ska det bli av det hela? Snart har vi väl kameror som går omkring och gör allt åt oss, vi behöver bara sitta hemma i soffan och titta på bilderna. Efter hundra år till kanske det finns maskiner som gör det också:-)
Jag läste en betraktelse över dagens biofilmer, den skulle kunna vara en klagovisa över hur mycket bättre det var förr, när allt var ”äkta.” Numera är det datorerna som fixar mer och mer av det vi ser på duken. Men i stället ser artikelförfattaren teknikutvecklingen som något positivt. Den avancerade teknik som idag används för att skapa aporna i den senaste filmen ”Apornas planet” blir så småningom ekonomiskt tillgänglig för amatörfilmaren.
För tio år sedan skulle jag aldrig haft möjlighet att göra en sån här bild:
Ur filmen Flodhästarnas planet
Idag klickade jag ihop den på sju minuter med datorns hjälp, de resurser jag har till mitt förfogande är långt bättre än vad Hollywood hade för tio år sedan.
Men på vilket sätt är det här bättre då? Jo, allteftersom alla tekniska förstärkningar av film och foto blir vardagsmat så förlorar de sin tjusning och publiken börjar se sig om efter något mer fängslande.
Tadaaa!! -Vad är mer fängslande än den fria fantasin och kreativitet?
Svaret är: Inget. Ända sedan vi satt runt elden i grottor har vi lyssnat på den bäste berättaren, den som kan trollbinda oss med sina historier.
Fantasi och kreativitet har tillhört teknikutvecklarna en lång tid nu. De har haft fria händer och generösa investerare och har skapat fantastiska verktyg för att kittla våra sinnen. Men de har inte gjort något som talar till våra känslor och såvida de inte kan uppfinna fler sinnen åt oss så blir de vi har mättade. Då är min förhoppning att publiken kommer att söka efter annat innehåll i fotografier och filmer, innehåll som kittlar känslor och intellekt.
Catarina Hurtig:
-Hovets läkare sköter allt. De går inte till någon vanlig mottagning, utan istället kommer läkaren eller barnmorskan hem till dem.
Just det här decenniet är jag fantastiskt avundsjuk på kungafamiljen. Om jag bara hade vetat att jag hade sådant stöd tillgängligt så hade livet varit många grader bättre, jag hade säkert inte behövt utnyttja möjligheten. Men Stockholms läns landsting ger mig inte ens bevis för att de existerar. Ett telefonsamtal för att bekräfta att de vill hjälpa till skulle vara mycket värt,
