De har följt mig så länge jag kan minnas, kurskatalogerna från ABF, Medborgarskolan, Studiefrämjandet och allt vad de heter. En grundsten i modern svensk kultur.

Som all annan kultur är de föränderliga. Jag skulle väldigt gärna vilja titta i en gammal katalog från min barndom, för att se hur de har förändrats.
En förändring har jag dock upptäckt ändå, det handlar om språk.

De ”klassiska” (eng, fr, sp, ty, it) språken har man alltid kunnat läsa. Men allteftersom världen har krympt upptäcker vi nya språk, och får behov av nya språk.

Japanska, som har kommit till oss genom manga och anime. Det är främst ungdomar som lär sig detta har jag förstått.
Thailändska, troligtvis för att Thailand har blivit ett så populärt turistmål. Jag tror inte någon lär sig språket för att samtala med de bärplockare som årligen kommer hit för att jobba.

Polska, ryska, persiska, serbiska, kroatiska, det tror jag däremot att många vill lära sig för att kunna prata med alla som kommer hit för att arbeta och bo här. Säkert vill en och annan svensk speciellt lära sig hur man säger ”jag älskar dig”.

Och skulle man inte har någon att öva den frasen på så har studieförbunden lösningen på det också: Snigelkurser!

Förlåt, singelkurser ska det vara. När jag var barn fanns nog inte uttrycket ”singel”, om man inte pratade om någon sorts grus förstås. Tiderna förändras alltså, och kurskatalogerna med dem. Jag undrar ivrigt vilka kurser de kommer att erbjuda om trettio år.

Medborgarskolan ger en liten föraning om det, de erbjuder en kurs i Klingon. Star Trek-nörd som jag är kan jag inte låta bli att jubla över detta. Framtiden verkar lovande!

Nu över till bilder. Av en ren händelse har jag plåtat lyftkranar, en gång med mobilen och en gång med en bättre kamera. Jag håller hemligt vilken som är vilken, det får bli en gissningslek.
Samtidigt blir det ett nytt test på hur jag lyckats med lightbox-pluginen i bloggen, här kommer de:

Åååååhej!

Teamwork

Och gissa vad glad jag är nu! Det går att klicka på bilderna för att se dem i stort format, och allting skedde helt automatiskt!

Min pappa körde lyftkran när han jobbade. Kanske det inte är någon slump att jag lägger märke till sådana. Några gånger fick jag sitta med i maskinen, det var ett äventyr för en liten grabb.

Jag bläddrar i kurskatalogerna, men någon kurs för att lära sig köra lyftkran finns inte. Man ska väl gå på något gymnasium för det, fast det vet jag att min pappa inte gjorde. Hur det gick till när han lärde sig vet jag tyvärr inte, men jag antar att de formella kraven inte var så strikta på den tiden.

Jag brukar inte skriva om fotoprylar, det finns så många andra som gör det. Men idag använde jag en sak som jag tycker är fantastiskt bra, och förhållandevis billig också.
Eftersom jag dessutom tog några testbilder tänkte jag att det passar bra att dela med mig av erfarenheterna.

Först bilderna:

Utan tillbehör

Med tillbehör

Utan tillbehör

Med tillbehör

Tillbehöret är en reflexskärm/diffusor, den syns lite i överkant på den andra stenbilden. Ljuset blir fantastiskt mycket mjukare  när man sätter den mellan motivet och solen.

Bilderna är tagna i kvällssol, jag skulle tro att det är därför ljuset får en gulröd ton när det silas genom duken. Värt att veta är att jag i photoshop försökt minska kontrasten i bilderna utan diffusor, de andra är obearbetade. Ändå är skillnaden så stor.

Man kan nog få samma effekt med ett vitt lakan, lämpligen uppspänt på nån sorts ram. Oavsett vad man använder ska man veta att ljuset blir mycket svagare bakom diffusorn, ni ser hur nära stenen jag var tvungen att hålla den. Om jag hade den längre bort blev det helt enkelt en skugga, och den gulröda tonen försvann, man fick ingen belysningseffekt från duken.

Det är en Lastolite jag använt, fördelen med den är att det följer med reflekterande överdrag, så att man kan använda samma pryl för att reflektera ljus mot skuggsidan av motivet. Jag har inga testbilder på det, men det kanske kommer framöver.