När jag pluggade jobbade jag på Arlanda på nätterna, lastade postflyget. Mitt starkaste minne av det är när jag första gången körde trucken ut mot ett av flygplanen.
Oändliga asfaltytor och inget att rätta sig efter, jag såg silhuetter av flygplan långt borta men visste inte vilket jag skulle till. Inga skyltar eller linjer som guidade mig. Jag hittade rätt utan några större fadäser men känslan av att inte ha något rättesnöre var så stark att jag fortfarande kan känna lite ångest när jag tänker tillbaka.
Riktlinjer, räta linjer, är bra att ha. De är en del av den verklighet vi uppfattar och de hjälper oss rätt i livet. De är inte alltid målade på asfalt men de finns där nästan överallt, utstakade av någon vänlig själ eller upptrampade av många som gått före. Hemma har man dragit upp sina egna linjer som funkar bra.
Räta linjens ekvation: y = kx +m Tack och lov för den!
Trilogin “Probability Space” av Nancy Kress inbegriper bland annat ett släkte utomjordingar som avskyr räta linjer och vinklar, allt de bygger är kurvigt och vackert, de gillar också blommor. De har något mycket smärtsammare som håller dem på plats, så jag är glad åt våra linjer.
Tags: filosofi, science fiction
Förr i tiden flög man inrikes från Bromma. Jag vet inte hur det är i dag. Man checkade in, och sedan gick man rätt ut på plattan, ingen tjusig terminalbyggnad med övertäckta bryggor. Man fick gå fram till sitt plan och borda det via en rullbar trappa. De brukade inte skylta med destination vid planet, vilket kunde förvirra om flera plan stod uppställda på plattan. Hade man tur så stod en flygvärdinna vid trappan, och man kunde fråga. Ibland gick det på tok. Som en gång när jag flög till Karlstad. När vi var väl uppe luften kom den typiska hälsningen: “Välkommen till Linjeflygs flight si och så till Karlstad!” eller något ditåt. En passagerare formligen flög ur sin stol. Han lyckades få fatt i flygvärdinnan och förklarade att han inte alls skulle till Karlstad. Han skulle till Luleå! Ett riktigt fiasko.