Tom Hanks har en nästan övernaturlig karisma, älskad av så gott som alla. -Det är en komprimerad sammanfattning av något jag läste i en recension av filmen ”Larry Crowne.” Filmen i sig fick medelmåttligt beröm men Tom Hanks gick därifrån med ytterligare lite mer stjärnglans.
Så, tänk om Tom Hanks verkligen är övernaturlig? Tänk om han inte är en vanlig människa men i stället en utomjording som kommit hit i något lugubert syfte? Maskerad till människa med en förmåga att väcka vår sympati på ett magiskt sätt. Vore inte det en film värd att se? Med Tom Hanks i huvudrollen naturligtvis.
Det liknar förstås lite ”I huvudet på John Malkovich” och även karaktären Mulan i Asimovs ”Stiftelsen och imperiet” men jag skulle ändå väldigt gärna vilja se en sådan film om den gjordes. Det görs alldeles för få underfundiga filmer.
I samma tidning läste jag även en recension av filmen ”The tree of life” som jag själv inte sett ännu. Tydligen är det en film utöver det vanliga; recensenten verkade ha blivit yr i mössan av att se den och jag kunde inte riktigt förstå vad filmen handlar om. I slutet av texten får dock recensenten till en bra poäng:
”A film awestruck by life: Why are we here? What are we for? Where did it all go wrong? And where could it yet go right? -Malick [regissören] doesn’t pretend to have actual answers. But then neither, one suspects, does Transformers 3 ”
Hur många trösklar tar man sig inte över i livet? Det är tur att man inte fått för sig att räkna dem. Bara här hemma finns det åtta stycken och jag har passerat dem åtskilliga gånger.
Varför finns det trösklar egentligen? Jag fick för mig att de sitter där för att skydda något, att det under tröskeln finns något ömtåligt som inte tål att trampas på. Eller kanske hustomten bor under tröskeln och att han någon gång då han är sur höjer den lite då det kommer en fot susande, ”Yes! Där fick stortån vad den förtjänade.”
Så finns det trösklar i sinnevärlden förstås, de slår man sig inte på men de är tusan så jobbiga ändå. Man måste över tröskeln för att komma vidare, brukar det heta. Men om man vill stanna där man är då? Det kanske mest är omgivningen som vill att man ska fortsätta framåt och då över den där tröskeln som de själva har klarat någon gång.
Det kan ju också tänkas att man är den nyfikna typen och letar efter andra vägar att gå, varför utmana samma hinder som andra svettats med?
Det är ungefär samma sak varje år men kommer ändå som en överraskning för de flesta: Semesterfirarna återvänder till stan.
Jag har inte varit ute i trafiken så mycket så där har jag inte märkt av det men i den lokala konsumaffären syns det, speciellt en söndagkväll. Det ser ut som att Egyptens Gräshoppor dragit fram, det enda som finns kvar på hyllorna är udda varor eller saker med gammalt datum.
Hela sommaren har jag kunnat handla i lugn och ro precis före stängningsdags men i kväll fick jag vända tomhänt och i stället ta bilen till stormarknaden -som också haft besök av gräshopporna men som hade lite större lager.
Handlaren kanske är nöjd men han kunde ju fått sälja lite mer om han varit beredd på invasionen.
Före invasionen
Tyvärr hade jag inte kameran med mig den här gången men å andra sidan är väl tomma hyllor inget att plåta.
Tomas Ledin kan ta sig i …, sommaren är inte kort. Just nu känns den alltför lång för mig men det är egentligen inte sant, det är bara tiden som går lite för sakta just nu.
För de som oroar sig kan jag meddela att det fortfarande är sommar, beviset finns några meter från min balkong. Det är tornseglare, eller svalor för den som klumpar ihop alla liknande sommarfåglar i ett begrepp. Oavsett vad de egentligen är för några så är de sommarens budbärare för mig, varje år kommer de och bygger bo under tak-vad-det-nu-heter och håller skådespel så att jag har första parkett.
Att fånga dem på bild är skitsvårt, man får försöka när de vänder vid boet. Fast det vore underbart att kunna fånga dem i fri flykt när morgonsolen lyser genom vingarna -det är vackert. Här har jag haft en slutartid på 1/1000 sekund och jag undrade hela tiden hur de egentligen matar ungarna, spottar de in maten i boet? De landar aldrig utan vänder blixtsnabbt vid boöppningen. Intressant är också att de verkar mata kollektivt, det var säkert sju-åtta stycken som fokuserade på ett bo i taget.
Närmaste boet vid åttatiden på morgonenStilstudie
Jag hade ett 70mm objektiv men de här bilderna är beskurna för att centrera på fåglarna.
Eftersom ungarna fortfarande inte lämnat boet skulle jag tro att det är ganska mycket kvar av sommaren, jag brukar märka på en vecka när då de flygande fantomerna lämnar mig ensam på balkongen.
En rolig sak som man kan göra på sommaren är att besöka en skidort. Dagen efter att jag plåtat fåglarna klättrade jag upp på Stockholms centralaste skidbacke, Hammarbykullen. Där var det också sommar, och en härlig utsikt. Jag hade aldrig varit här tidigare så det var en upplevelse. Inte bara en visuell upplevelse, jag försökte gena mellan de slingrande stigarna och klarade mig med nöd och näppe från att rasa ned i branten, hela kullen verkar vara uppbyggs av rullgrus.
Det blåser på toppen
(Klicka på bilderna för att se dem i större format) Stockholmsvyer har man ju sett hundratals av så jag kunde lika gärna köpa några vykort i stället för att ta egna bilder. Men den här ovanför är lite pedagogisk för mig. Jag gillar hur vinden griper tag i växtligheten, det ger dynamik i bilden. Så gillar jag ljuset bakifrån som ger ett fint skimmer i förgrunden och även på trädtopparna där bakom. Att Globen skymtar vid horisonten ger bilden lokal anknytning. Det är min egen analys av bilden och därmed har den varit pedagogisk för mig. Jag måste tillägga att den är ganska kraftigt photoshoppad, så mycket växtlighet gör bilden väldigt ”stickig” och ”vass”, som jag ville ta bort. Dessutom har jag förstärkt färger och ljus i förgrunden.
Skugga och ljus
På andra sidan kullen, tjugo steg bort, hittade jag en domedagsvy. Den här är också kraftigt photoshoppad för att förstärka kullens skugga över landskapet samt förgrundens ljusa växtlighet.
Om man tittar noga kan man se skuggan av mina ben alleles ovanför ordet ”och” i bildtiteln, resten av mig borde kasta sin skugga en kilometer längre bort. Det kan man inte se men däremot kan man se ett fenomen: Skogen ser ljusare ut där i mitten av bilden. Det är en effekt som jag inte hittar namnet på just nu men som beror på avståndet och att jag har solen i ryggen. Från det ställe jag står kan man inte se några skuggor just där, på det avståndet. Därför ser alla träd där ljusare ut än de omgivande träden, man kan uppleva liknande fenomen, fast starkare, om man åker bil vid ett sädesfält och tittar ut genom sidorutan.
Bilden är svartvit för att det var lögn i h-e att få till den där kontrasten jag önskade
-domedagskänslan- när jag behöll den i färg. Man kan se några vägar/stigar därnere i skuggan, det är ett kolonilottsområde.
Och med detta inlägg har jag bevisat att det fortfarande är sommar:-)
Fyll i önskat värde för X. En kristen församling i USA fyllde i ”Norge” och tyckte att de får skylla sig själva för att Norge tillåter homosexuella rättigheter i samhället.
Vad kallar man sådan retorik? Logisk? Kristen? Effektiv? Korkad? Jag blir så trött av att läsa det att jag inte orkar formulera något argument. Konstigt nog rycker det i nävarna på mig, jag är arg. Om den som tyckte att Norge får skylla sig själv stod framför mig skulle jag nog orka slå denne hårt och länge trots min trötthet. Det är konstigt att man orkar ta till våld fastän man inte orkar tänka.
Fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga (snudd på lagstadgade) löner, diskrimineringsskydd (dock ineffektivt), föräldraledigt, pension; listan över hur bra vi har det kan göras lång. Många vill debattera om allt detta verkligen är bra men jag tänkte inte göra det.
I stället funderade jag på hur det skulle vara om vi aldrig hade haft ett par av de här sakerna. Semester till exempel, den blev lagstadgad 1938 och då fick alla med en anställning rätt till två veckors betald semester. Hur hade vi haft det idag om det aldrig skrivits in i lagen? Det borde ju vara så att arbetsgivarna hade tjänat mer pengar då. Likaså om alla hade jobbat sex dagar i veckan eller om fackföreningar inte tillåtits.
Om man inte kunnat få föräldraledigt kanske det inte hade fötts så många barn, hur hade det påverkat samhället som vi lever i idag? Vi kanske hade haft ett smalare generationsspann, eller kanske helt enkelt inte varit så många. Färre att ta hand om på ålderns höst men också färre som kan göra det. 1913 var medellivslängden 60 år, då var det kanske inte så svårt att ta hand om de ”gamla”. Samma år infördes folkpension i Sverige, det kunde man få när man fyllde 67. Troligtvis var det ingen större kostnad för staten på den tiden. Det var nämligen våra (deras) skattepengar som användes till pensionerna på den tiden.
Tänk er att inget av allt det här hade hänt, hur hade vårt samhälle eller vår värld sett ut idag? Arbetsgivarna/företagen hade kanske tjänat massvis med pengar. Vad hade de gjort med dem? Staten (som inte alltid varit samma sak som medborgarna) kanske hade dragit in massvis med pengar i företagsskatter, vad hade den gjort med dem? I början av 1700-talet använde ”staten”” pengarna till att kriga och sådant gör man oftast för att nå nya landvinningar och därmed makt och rikedom. Hade man gjort likadant på 1900-talet?
Ett land, en stat, är inte alls olikt ett företag, staten är större -det är den påtagligaste skillnaden . Vad hade företagen gjort med sina förmodade rikedomar? Troligtvis något liknande, man kan bara hoppas att företag inte kunnat använda vapenmakt. Men företagen måste göra något vettigt för sina pengar kan jag tänka mig, det är väl bara Joakim von Anka som vill bada i dem?
Pengar är bara universiella behållare för resurser, hur du än tillagar en sedelbunt blir det varken njutbart eller nyttigt. Det är resurserna: Vatten, mat, parfym och juveler som har det riktiga värdet. Så den som har pengar kan köpa resurser, om man har mycket pengar kan man köpa mycket resurser -mer än man behöver. Vad gör man med det man inte behöver? Man kan sälja det för att få pengar, som man kan köpa resurser för… Om jag fortsätter den här loopen så hamnar man i en frågeställning som man kan läsa mer om här: http://svt.se/2.108068/1.2432051/tillvaxtens_dilemma
Men min fundering var hur det skulle blivit om några få parametrar i vår historia hade blivit kvar på noll? I den upplevda välfärd jag lever i är jag glad att jag kan ägna några tankar åt en sådan hypotetisk fråga. Om jag i stället fått leva med svaret på frågan hade jag kanske haft fullt upp med att fortsätta leva med just det svaret. Eller så hade jag suckat över någon idiot som bloggar om hur det kunde ha blivit om vi hade haft fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga löner, … rena science ficton alltså.
Väggarna berättar
Reservation: Alla faktauppgifter är hämtade från Wikipedia vid samma tidpunkt som inlägget skrevs.
Jag vurmar för det här med att skriva och läsa, samtidigt som jag gillar bilder och att fotografera. Det handlar om berättande helt enkelt, jag gillar berättelser. Inte alla berättelser förstås, det finns så mycket blabla och säkert har jag inte hört mer än en bråkdel av det.
Men skickligt berättande, det är jag såld på. Det spelar nästan ingen roll vad berättelsen handlar om när den framförs med sinne för xxx -sätt in vad ni önskar här, det finns så många olika preferenser. Men när berättelsen träffar mina preferenser kan jag bli trollbunden. Mest trollbunden blir jag nog av bilder, för de låter mig oftast göra en egen berättelse av det jag ser. Det här inlägget handlar dock i huvudsak om berättelser av ord.
Det finns metoder att piffa upp sin berättelse för att den ska bli mer effektiv, de behöver man egentligen bara ta till om man vill uppnå ett syfte med sina ord. Vaggviseknepet är uråldrigt och funkar fortfarande på många fler än småbarn: Rytm och repetition, det trollbinder och bedövar oroliga sinnen. Många poplåtar, som tvärtemot vill egga upp och öppna plånböcker, drar nytta av detta men lägger in ett populärt budskap och vildare rytmer för att i stället tala till hjärtat eller andra organ. Rytm och repetition, men det finns de som är slugare än så; fast de kanske biter sig själva i svansen.
Jag talar om poeterna, de som rimmar och tror att alla hänger med i deras resonemang. Rim och rytm och repetition, egentligen inte olikt poplåtskrivare men poeter är en annan sort -ett fåtal undantagna- de verkar vilja nå djupare in i oss med sina ord. De är många som har mycket att berätta men jag tror att de ganska ofta har missat målet med alltför höga förväntningar på sin publik. Eller snarare sin potentiella publik, eftersom det mest är de som redan ”förstår” som är den reella publiken.
Vi har också rena budskapsproducenter, politiker och wannabees. De har naturligtvis hjälp av folk som förstår dessa knep och de har tillgång till oss mediakonsumenter genom etablerade och vältrampade vägar. Några vill rentav trampa nya vägar, ibland över lik men det är sorgliga budskap framförda med andra medel än ord.
Nå, nu ska jag sluta orera innan jag driver iväg över horisonten och i stället komma till en tanke jag hade när det gäller berättande.
Avvikelser i berättelsen kan väcka den som somnat
Bloggande, inte berättande. Det är vad jag tänkte på. Den sorts berättelser jag skrivit om här ovanför är ju sådana som har ett mål, den som satt sig ned för att skriva har haft ett mål och ett budskap, sedan kommer en punkt och sedan håller avsändaren tummarna för att det går hem. Men en blogg kan inte ha samma mål. Möjligtvis finns det ett genomgående budskap men någon punkt finns inte att skönja någonstans.
De allra flesta bloggare har nog något budskap men det är säkert inte så många av dem som vet vad sitt budskap är. I stället blir det mer en dagbok även om det inte ser ut som en sådan när man bara skummar berättelserna.
Jag tittar tillbaka på min egen blogg och ser lite av varje men mest av allt ser jag min formkurva. Så klart är jag den bäste att se den, eftersom jag kan minnas ganska bra hur läget var när jag skrev det ena eller det andra. Men kanske den är synlig för andra än mig och när jag någon gång, kanske utan att veta det, verkligen sätter punkt så blir bloggen en berättelse. En spretig och orytmisk sådan, med diffusa mål, precis som ett liv kan vara. Troligtvis inte det minsta trollbindande, men ändå en sorts berättelse.
Eftersom jag är lite nördig så kom naturligtvis en tanke över mig när jag trodde att jag var färdig. Rekursion: Jag skriver om det jag skriver om och därmed blir det mer att skriva om…
Eftersom jag är lite noga, ibland, så läste jag igenom vad jag skrivit innan jag postar och tycker att det är lite högtravande. Men jag skyller det på att jag har Tolkien som sängkamrat just nu, om en liten stund får jag veta vad som händer på Weathertop -för tredje gången 🙂
Det har blivit en del tankar genom åren, om fotografi alltså. Mest har det nog blivit andras tankar; som jag tagit del av i internetforum, bloggar och vid möten i verkligheten. Parallellt med detta har mina egna tankar uppstått, ibland som automatiska protester mot vad andra säger, ibland som modifierade idéer eller kopierade rakt av från någon som jag hållit med. Ibland helt egna tankar som jag känner mig ensam om.
Allt kan förstås inte återges i ett futtigt blogginlägg men någonstans måste man börja. Debatten om digitalt versus analogt till exempel, eller den snarlika debatten om hur mycket man får arbeta med sin bild när den väl kommit ut ur kameran.
På något sätt tycker jag att de här två debatterna hänger ihop lite. Den digitala tekniken gör det så lätt att fullständigt förändra en bild efter exponeringsögonblicket och det tror jag att många har svårt att acceptera. Just att det är så lätt att förändra -nu bortser jag från hur resultatet blir- verkar negativt på en del personers självförtroende och självkänsla. Deras gedigna och arbetsamt förvärvade kunskaper om den analoga processen fram till färdig bild upplevs plötsligt som mindre värd, något som i jämförelse skulle kunna utpekas som ”dåligt” om man inte tänker så noga. Den vars aktiviteter eller prestationer utpekas som dåliga ställer sig gärna i försvarsställning, sedan är debatten igång.
Jag tycker att fotografi, till skillnad från t.ex. dans, är resultatinriktad. För mig är det bilden som i slutänden ska ge betraktaren något. Dans däremot ger betraktaren något medan det utförs. Det är en stor skillnad; jag har aldrig kunnat njuta av vare sig den analoge eller den digitale bildkonstnärens vedermödor att framställa sin bild. Jag tvivlar på att jag skulle göra det om jag någon gång fick tillfälle. Att komma efter en föreställning av Svansjön för att sitta och titta på en tom scen är inte heller något jag längtar efter.
Hur mycket får man förändra en exponerad bild då? Det kan man ju göra oavsett vilken teknik man använder och det har gjorts många gånger redan innan det fanns digitalkameror. Svaret på det beror mycket på vem man är. Vissa personer måste kunna lita på en bild eftersom deras yrkesutövande beror så mycket på det; röntgenläkare, kriminaltekniker, astronomer osv. Som den genomsnittlige bildbrukare jag är har jag själv aldrig behövt bry mig så mycket om den saken. De nyhetsbilder jag konsumerar kan vara osanna men det kan för all del också gälla texten som omger bilden, man måste vara lite tvivlande helt enkelt. Någon gång händer det att jag fått veta att jag blivit lurad av en bild, då har jag oftast blivit glatt överraskad.
Så om jag ska vara riktigt principfast är det enbart bilden som har betydelse för mig. Om den kan ge mig en positiv upplevelse så gillar jag den, oavsett hur den blivit till.
Något som diskuteras väldigt lite bland fotointresserade är vad som är bästa sättet att uppleva en godtycklig bild. Hur får man ut den optimala upplevelsen när man betraktar bilden? Jag kan t.ex. fråga mig vad jag önskar att fotografen skulle gjort för att förbättra min upplevelse, då menar jag inte tekniska ändringar av bilden eller motivet utan min upplevelse i stunden då jag står med bilden framför mig. Ofta brukar jag sakna ett sammanhang för bilden, en text som förklarar något om det så bara är fotografens egna tankar om bilden.
Men man behöver inte lasta allt ansvar på fotografen, jag saknar som sagt betraktarnas diskussion om hur man kan uppleva bilder. Är det t.ex. bra att ha ett par dyra Ray-Ban på sig när man tittar på färgbilder? Eller man kanske ska åka några turer i bläckfisken på grönan innan man går på vernissage på Fotografiska?
Skämt åsido, jag tror att det mer handlar om att ha mentala verktyg, olika synsätt och perspektiv att ta till när man tittar på bilder. En sak som jag håller på att prova sedan en tid tillbaka är att betrakta en bild, eller vilket konstverk som helst för den delen; kanske en skulptur, som ett litet tittskåp som konstnären ger mig. I det tittskåpet kan jag ta paus från den verklighet som jag lever i och uppleva en alternativ verklighet, falsk eller sann eller något däremellan. En verklighet som konstnären skapat åt mig utifrån sina förutsättningar och erfarenheter som människa och som han delar med sig av.
Eftersom det finns så många konstiga människor så är det inte underligt att det finns så mycket konstig konst. Men det behöver jag ju inte bli irriterad på, jag kan se det som en utmaning och så småningom kanske förstå något, eller så kan jag vara för trött för att bry mig och i stället leta efter något som passar mig bättre för stunden.
Här får ni en bit verklighet från mig, något som nästan bara jag har sett fastän det finns på riktigt, så jag kan nästan lova att ni kan använda den som tittskåp en stund. Jag fantiserade naturligtvis om den här eftersom jag just då inte hade något annat än verkligheten runtomkring mig, för mig var det en stäpp i Sibirien på sommaren.
