Det är ju inte riktigt det här budskapet de vill att vi ska uppfatta men det är ju faktiskt sant:
Jag har Medmera-kort och tycker det är bra med återbäring, fast jag tycker att just kostnadsdelen kommer fram dåligt i reklamen.
Coop, ni får ursäkta mig för det här inlägget men jag meddelar inget osant tycker jag. Dessutom länkar jag till er.
Bilarnas signalsystem är: Blinkers, tuta och bromsljus.
Bromsljuset är automatiskt, blinkers är det inte fast många verkar tro det. Tutan ska användas vid fara men används oftast vid ilska.
Idag var det många söndagsbilister ute i det fina vårvädret. Säkert var det en hel del som plockat fram bilen efter vintern eftersom man inte behöver ha dubbdäck längre och så var det fint väder som sagt. Det märktes faktiskt att det var många ovana förare i farten, ibland var de inte i farten utan i långsamheten 🙂
Då tutades det i ilska. Jag kom på att bilar skulle behöva en signaltyp till: Förlåt-signalen. Det finns inget sätt för en bilist att be om ursäkt för sitt beteende. Och det skulle man ju vilja göra ibland, så skulle det kanske inte behöva tutas så mycket och folk skulle vara gladare i trafiken.
Hur förlåt-signalen skulle fungera har jag ingen aning om, kanske det skulle dyka upp en smiley i fönstren eller kanske det skulle släppas ut blå rök från en lucka i taket. Oavsett hur man löser det tror jag att det skulle vara en succé.
Som ni förstår har jag kört bil idag men jag har fotograferat också. För första gången i mitt liv gjorde jag ett experiment med lång slutartid på Drottningholm.
Idag tog jag av mig alla föreställningar och gick till Moderna Museet för att se på fotografier. Jag tänkte att jag går dit med öppet sinne och gör förberedelserna efteråt, som en turist lixom. Det enda jag visste var att Moderna gör en satsning på fotografi just nu.
Mååånga bilder har de och ännu är inte alla på plats. Den utställning jag såg ska strax kompletteras och här upptäcker jag den första nackdelen med att inte förbereda sig. Det är nämligen svårt att i efterhand ta reda på vad den nuvarande utställningen heter. Jag tror att jag såg ”Moderna museets samling” och att den kommande heter ”En annan historia” men jag är inte säker.
Det är mycket människor på bilderna, eller spår av människor. Naturälskare hittar inte mycket här. Fotografen Eva Klasson visar människan bit för bit, konstiga bilder men ändå de mest begripliga av mängden ”konstiga bilder.” För konstiga bilder finns det, som tur är så är de inte så många.
Jag är ändå ganska van vid och kan uppskatta ovanliga bilder, trots att jag idag ”lekte turist”, men ibland undrar jag väldigt mycket över någon bild och då skulle jag vilja ha lite vägledning av Moderna för att förstå. Men det får jag inte. Många bilder heter ”utan titel” och har bara fotografens namn och ett årtal som vägledning, plus en notering om tekniken. Underligt nog informerar museet noga på sin hemsida vad t.ex. ”Färgfoto typ C” innebär men jag skulle mycket hellre vilja förstå bildens innehåll.
De flesta bilder ryms dock inom min fattningsförmåga och de är tillräckligt många för att jag ska bli lite trött. Återigen hade jag önskat lite hjälp från museet att få ett grepp om alltihop. Ett tjugotal bilder av en tjej som försöker svälja ett modellflygplan skummar jag snabbt igenom och finner i slutet av raden en text som jag misstänker försöker rättfärdiga beslutet att visa bilderna.
Ett hundratal bilder av förardörren på röda lastbilar, varje bild i albumformat. När man tittat på fem inser man att man aldrig kommer att snappa budskapet, här hade en historia om fotograf och/eller bilder varit guld värt. Över huvud taget finns det många naiva bilder utställda, kan det vara så att man vill visa inte bara fotografins förändring genom åren utan även förändringen av museets syn på bilder?
Jag tog några bilder i det rum som påminde mest om de utställningar man kan se i konkurrentens(?) Fotografiska galleri. Den första visar hur utställningslokalerna i sig själva blir en estetisk del i allting, riktigt läckert tycker jag och jag gillar bilden på benen under bordet också:
Väggen mittemot visade en hel del kända bilder, de flesta på människor men jag hittade en riktig favorit där och det var inte på en människa.
Det jag hittade var en bild på en säl, tredje från vänster i översta raden. Per Maning från Norge har tagit bilden och den ingår i en serie bilder av sälar men den här är den bästa tycker jag, Moderna har gjort ett bra val.
Här är sälen i ett utsnitt:
Den är så sorglig där den svävar. Ensam bland alla bilder på människor, till skillnad från dem fri att röra sig i alla led men ändå fängslad inom betongens gränser. Dessutom påminner den om en människa med ansikte, armar och ben.
Det kostar 100:- att gå in på Moderna och effektiv (snål) som jag är så tittade jag in på ”The Whirling Box or from Foot to Toe” av Eva Löfdahl, en konstnär helt okänd för mig men tydligen en av Sveriges mest betydelsefulla. Enligt museet är hon det för att hon skapar ”Paradoxala metaforer” som är gåtfulla men samtidigt fullständigt självklara. Låt mig bara säga så här; jag förstår inte ett skvatt men jag fick ett bra uppslag till ett nytt blogginlägg.
Gratis glass till alla som måste vänta på sin tur. Jag kände inte för att ställa mig i kö ändå, det var ju en underbar dag.
När man fotograferar landskap har man inte så stora möjligheter att ”sätta ljuset” själv. Det man kan påverka är väl i princip hur man står i förhållande till solen. Inte som att plåta porträtt alltså, där man kan flytta lampor, bakgrund och modell hur man vill.
När man fotograferar landskap befinner man sig ju faktiskt i det man plåtar, i ”modellen”, och ”lampan” flyttar sig väldigt sakta. Men en dag som idag var det perfekta förhållanden med fläckvisa moln som flög fram över himlen. Ljuset ändrade sig varje minut och man fick faktiskt vara snabb för att hinna med.
Digitalbilder är nästan alltid bleka och tråkiga när de kommer ur kameran, om man inte låter kameran göra sin egen bildbehandling förstås. Så några minuter i bildbehandlingsprogrammet är alltid nödvändigt tycker jag. För skoj skull visar jag två före-och-efter-bilder ur dagens skörd.
Gatorna sopas, påskrisen börjar titta fram hos gatuförsäljarna. Snön är borta! Omisskännliga vårtecken och med dem vet man att påsken är i antågande. Det är min favorithögtid, inte för det religiösa utan för att den är som en julhelg utan stress och krav. Dessutom infaller den på våren som sagt.
Ett annat vårtecken är att gatufotograferna vågar sig fram. Jag såg flera stycken idag under en tjugominuterspromenad, det är nästan så att det blir konkurrens om gathörnen. På Söders smågator kan man dock vara ensam om motiven.
In fact, it has never been alive. It’s just software, but if you want to feel that you have killed it, do like this:
Put the DVD in the dishwasher and select the maximum temperature. Press START and wait. You cannot expect to hear any agony since the DVD is mute, but it will sure be ”dead” when finished.
For more tips, visit this link.
Jag fastnar återigen i nyhetssiternas artiklar, borde nog sluta med den vanan. Men den här gången är jag lite mer positiv. SvD skriver att forskare hittat en ny gen som kan påverka vår alkoholkonsumtion.
I det stora hela har ju alkohol enbart negativa effekter men den håller forskarna igång. Jag menar inte att de super på labbet 🙂 utan att de drivs framåt av sin jakt på kunskap. Om inte alkohol hade funnits hade de inte letat och vem vet vilka upptäckter de skulle missa då?
Det tycks vara med information som med ljushastigheten, det går inte att öka den. Åtminstone inte om det ska vara korrekt information. Jag läser idag i en artikel i SvD att två av Gadaffis söner vill att han ska lämna över makten, medan DN skriver att en rådgivare samt en av Khaddafis söner föreslagit en kompromiss till London. Slutligen påstår Ekot att sönerna kan ta över efter Kadaffi.
Internet har alltså inte hjälpt mig ett dugg. För trettio år sedan hade jag fått vänta någon dag extra men kanske nyheterna då hade rapporterat om samme —affi, eniga om vad han ska kallas. Kanske hade jag dessutom fått veta vilka de egentligen är, de som har försökt prata förstånd med honom. Hur många söner har han förresten? Det får jag inte veta något om i artiklarna.
Sådär, slut på dagens gnäll, nu måste jag öva lite på att le.
Den här katten gillar inte att man har händerna någon annanstans än på hennes päls.
Speciellt mycket ogillar hon om man försöker skriva något, vare sig det är på tangentbord eller med penna. Om man skriver på tangentbordet slickar hon oavbrutet på händerna och det är omöjligt att koncentrera sig. Och skriver man med penna så gnider hon sig mot pennan så att det man skriver blir helt oläsligt.
Tricket man får ta till är att vara fler som skriver samtidigt, då hinner hon inte med.