Blogg

  • Fotografera, för vem?

    Canon är bättre för att…
    -Nej, Nikon är bättre för att…

    PC fungerar bra för att…
    -Men Mac fungerar bättre för att…

    Hur kan man rösta på Moderaterna, de vill ju…
    -Socialdemokarterna har ju i flera decennier…

    Budskap, argument, som inte accepteras, som inte förstås. Kommer någon av de påhittade personerna ovan någonsin att tycka och tänka som sin meningsmotståndare? Kommer någon av dem att erkänna att ett motargument är bra?

    Kanske, men om man vill ha medhåll så ska man nog prata med likatyckande. Visst kan det vara trevligt att munhuggas ibland men håll med om att det är skönast hos de som uppskattar vad man tycker.

    In på scenen kommer fotografiet, en budbärare av rang. Sin styrka visar det främst i media och propaganda men även i konstnärskretsar. Det är fantastiskt vilka budskap det kan bära: Månlandningar, krig, katastrofer, bröllop, solnedgångar, husdjur, blommor.

    Någon klagar på husdjursbilder, ”Det är inte riktig fotografi, sådant ska mediet inte användas till.” Andra får floder av beröm för sina blombilder. Någon försöker provocera med konstiga bilder och blir avskydd av majoriteten.

    Så, hur ska man göra? Ska man envisas med att försöka få andra att tycka om ens bilder, eller ska man hålla sig till sin flock och trivas i berömmet? Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är meningslöst att fotografera. Var finns meningen med det?

    Ska jag fortsätta ta bilder som blir omtyckta av de redan frälsta, och strunta i att försöka övertyga de som inte gillar mina bilder? Då kommer jag att fortsätta med samma sak i evigheter. Det finns ett ordspråk: ”Där alla tänker lika tänks det inte mycket.”

    Ska jag ta bilder som sällan får beröm och som jag inte kan räkna med att omvända någon med? En otacksam uppgift, speciellt om man behöver ryggdunkar för att hålla farten uppe. Men ett annat visdomsord säger ”Man blir starkare av motstånd.”

    Nä, det är verkligen hopplöst att vara fotograf. Precis lika hopplöst som att vara Canon-ägare, PC-annvändare eller Moderat. Det är ju inte lättare att vara Nikon-ägare, Mac-användare eller Socialdemokrat heller.

    Morgondis
    SMS och en cigg

    Min ”utmaning” med knähöjdsbilder fick en oanad respons -en person med ett halvt löfte. Ingen hit med andra ord:-) Jag kanske har fått det här med dogmabilder om bakfoten, eller bakom knäna 🙂 Är det alltså bara tekniska begränsningar som räknas till dogma, är det inget roligt annars?

    Nåja, jag har inte presterat några knähöjdsbilder själv ännu men det kommer. Sedan kommer en utmaning med lite mer teknisk karaktär, kanske det slår lite bättre.

  • Knädogma

    Här är en idé jag fick för länge sedan. Nu tänker jag ta min blogg till hjälp för att få med mig några fler på idén.

    Det är ju ibland kul att ha ett bestämt tema när man fotograferar. Inte bara ett tema som man upptäcker i efterhand utan ett förutbestämt. Man begränsar sig lite, ungefär som dogmafotografer, för att fokusera kreativiteten i någon riktning.

    Så för er som vill vara med, reglera är enkla: Ta tre bilder där kameran inte får befinna sig ovanför knähöjd. Räkna från det ni står på när ni tar bilden, står ni på ett hustak så kan det bli en fin vy men går ni på gatan så blir det till att fånga det som syns från knähöjd eller därunder.

    Är ni med? Skriv det i en kommentar till det här inlägget. Sedan presenterar vi våra bilder den sista februari, på någon plats på nätet som passar oss. Sprid gärna till fler så att vi blir några stycken!

    Jag har en idé till men den får vänta tills den här är genomförd.

  • Sarah Moon på Fotografiska

    Det ska sägas direkt: Hälften av bilderna är suddiga! Men det är inte för att se skarpa bilder man går och ser den här utställningen. Det kanske inte ens är för bildernas skull man går dit, jag misstänker att det är en utställning om Sarah Moon man ser.

    För så kan det vara med suddiga bilder. De är fotografens förtvivlade ord, ett försök att berätta om sig själv eller kanske ett försök att förstå sig själv. Att det som betraktare blir svårt att greppa är inte konstigt, till på köpet är många av bildernas texter på franska och där står jag mig slätt.

    Två språk som jag har svårt att förstå alltså, bildspråk och franska. Trots det tycker jag att det är en sevärd utställning. Jag fick insikten att det jag såg inte var en utställning av fotografier, det var en fotografiutställning. En helhet alltså, inte en samling foton som man tittar på ett och ett.

    På vägen ut stannar jag i bildskärmsrummet eller vad det kallas. Där rullar bilder från ett antal svenska fotografer. Jag tänker på det jag nyligen bloggade om, att man måste ha ett intresse för det man fotograferar. Det syns verkligen i några fotografers bilder; ett intresse för andra människors livssituation och en vilja att visa upp det för oss.

    Samtidigt visar de en bild av sig själva som fotografer, sådant går ju inte att undvika. Men det har inte varit huvudsyftet med bilderna utan är en bieffekt. När jag jämför detta med Sarah Moon blir jag ännu mer övertygad om att man någonstans i utställningen kan se henne, att det är det som är meningen.

    Tyvärr såg jag henne inte så tydligt men jag såg en bild av en Maraboustork. En ensam, underlig varelse avbildad i något som ser ut som en cirkusmanege. Det blev min absoluta favorit av alla bilderna. Var det Sarah jag såg?

  • Dagens pratbubbla

    Statsministern demonstrerar
    © Thomas Engström 2009
  • Vad vet du om dina bilder?

    Jag såg den här videon på TED och det fick mig att tänka en hel del på varför man egentligen fotograferar. Taryn Simon, som vi kan höra i videon, är en oerhört engagerad person som fotograferar. Men hon gör mycket mer än så, hon sätter sig in i vad det är hon fotograferar och hon berättar om vad det är vi ser på bilderna. Fascinerande och fängslande, videons sjutton minuter rinner iväg på nolltid.

    Det blir många saker att fundera på när man har sett henne. Personligen tänker jag mest på om jag vet något om det jag fotograferar och om jag i så fall berättar det. Om inte, så är chansen stor att mina bilder är ganska ointressanta. Om jag gör det -berättar alltså- så är det en viktig krydda i receptet för en intressant bild.

    Kan man skapa en intressant bild om man själv som fotograf inte är intresserad av det man plåtar?
    Jag tvivlar på det. Jag menar inte att man måste ha expertkunskaper om sitt motiv, man behöver faktiskt inte veta någonting om det. Men man måste ha en vilja att berätta om det man fångat på bild och en önskan att själv få veta mer om det.

    Det behöver inte vara text eller tal, man kan berätta med sina bilder. Men det är svårt, många av Taryn Simons bilder skulle vara helt obegripliga om hon inte talade om för oss vad vi ser på hennes bilder.

    I mina två tidigare inlägg ville jag laborera med det här genom att först ge berättelsen och därefter själva bilden. Att det är just den bilden som jag valt beror på att jag har mycket att berätta om den men också för att det är en bild som lätt förbigås som ”tråkig” av de flesta utomstående.

    Jag vet inte om den blev så mycket intressantare för att jag berättade något om den, det får ni gärna skriva en kommentar om. Men den fyller i alla fall mina snabbt uppfunna kriterier; en bild som jag kan berätta om och som jag ändå vill veta mer om.

    Nu är det inte alltid så att bilden står i centrum, många bilder finns bara som illustrationer till något viktigare. Som en mer eller mindre lyckad dekoration. Men i det här blogginlägget är det bilden som står i centrum, paradoxalt nog saknas det bilder i just detta inlägg…

  • 16/7 2005

    Här är bilden till förra inlägget.

    Kvällskaffe
  • Historien om ett fotografi

    Det är den sextonde juli tjugohundrafem, sommaren är tryckande het. Klockan är sju på kvällen och det är dags för kvällskaffe.

    Mannen till höger i bild är fotografens pappa. Han häller precis upp kaffe ur kaffepannan som funnits i familjen i över förtio år, det är kokkaffe naturligtvis. Till vänster i bild ser vi fotografens mamma. Hon ser överraskad ut, kanske hon inte visste att det fanns en kamera i rummet men hon har inget emot att bli fotograferad.

    Ingen av dem bär glasögon, trots sin höga ålder. Kanske de ser bättre än sina jämngamla kamrater, eller så behövs det inte glasögon när man ska dricka kaffe.

    Längre bort vid bordet, på vänster sida i bild, sitter fotografens son. Han ska fylla tio år och tycker fortfarande om att hälsa på hos farmor och farfar. Det ska ändra sig med åren, men sådant hör åldern till. Hans favorit på bordet är de nyvärmda kanelbullarna som farmor har bakat speciellt för honom.

    Mitt på bordet står en sockerskål, med strösocker i. De gamla vid bordet är gamla nog att dricka på bit men har ändå valt att ställa fram strösocker. Det är ovanligt. Skålen är en gåva från fotografen till sina föräldrar sedan många år tillbaka, kan det vara därför den står framme?

    Fotografens lite större kopp står framför sockerskålen och väntar på att fyllas på.


    -Jag har stulit konceptet från Hans Villius och Olle Häger men ändrat det lite i ett speciellt syfte. Själva bilden får ni vänta på, och strax därefter kommer slutklämmen.

  • Asimov revisited

    Jag är ju lite iFånig sedan en tid tillbaka och jag njuter verkligen av det. Efter julhelgen fick jag tag på en ljudbok, ”Stiftelsen” av Isaac Asimov, och har nu haft troget sällskap på väg till och från jobbet sedan dess.

    Det var när jag var i trettonårsåldern jag läste hans stiftelsetrilogi första gången, jag minns att jag var trollbunden. Men mer än själva huvudfåran i berättelsen minns jag inte, så det var spännande att uppleva dem igen. Med öronen dessutom, en helt annan dimension liksom.
    Nu närmar jag mig slutet på den tredje boken i hans trilogi, den heter ”Den segrande stiftelsen” och jag kan summera mina intryck.

    En smula gammaldags kan man känna att det är. Kärnkraft i alla tänkbara och otänkbara former är vetenskapens krona i Asimovs berättelser. Någon enstaka uppfinning av annat slag förekommer i små biroller men kärnkraften är det han verkligen framhåller.

    Men som i all bra SF är det inte tekniken som avgör läsvärdet. Persongallerierna är färgrika och medryckande, man oroar sig verkligen för hur det ska gå för de man fattat tycke för.
    De kämpar och de sliter men sällan våldsamt. Kamperna utförs med logik, list och slutledningsförmåga som främsta vapen och jag minns att det var en av de saker jag tyckte så mycket om som trettonåring; hur han med utförliga förklaringar och detaljer målade upp handlingen för läsaren -men lämnade åt mig att fundera på vad som kunde hända innan man till sist fick upplösningen. R-i-k-t-i-g-t bra!

    Någon enstaka gång under lyssningen kunde jag tycka att även personerna i berättelsen kunde vara lite gammaldags, ungefär som att man dumpat framtidens alla fantastiska möjligheter i 1950-talet. Men det är mest bara charmigt, den som gillar steampunk kanske rentav känner sig hemma i resonemangen.
    Jag kan utan tvekan rekommendera trilogin till vem som helst som inte läst den.

    Förutom att lyssna på böcker kan man också ta bilder med  sin telefon, de här två tog jag idag:

    Globuppgång
    Skuggad