Jag är intresserad av bilder, inte bara fotografier utan alla sorts bilder. Därför blev jag glad när jag hittade en tecknares blogg. En tecknare som har mycket att berätta för fotografer, tror jag.
Inlägget handlar om hur vi uppfattar saker kontra hur de egentligen ser ut, specifikt hur ansikten ser ut. Vi fotograferar ju ansikten ibland och med dagens datoriserade möjligheter anpassar vi ofta bilden till hur vi tror eller tycker att ansiktet ser ut, som om kameran skulle avbilda fel på något sätt…
Nåja, det tror väl ingen. Det är väl våra drömmar vi använder när vi modifierar porträtten. Som tecknare har man ju alla möjligheter att från första pennstrecket skapa det ansikte man drömmer om. Då är det uppfriskande att läsa om någons försök att göra varje pennstreck autentiskt.
Det här bildspelet har legat länge och mognat. Så länge att det enda som är kvar av originalidén är det svartvita, allt annat är nytt. Nej förresten, att visa närbilder som inte är som alla andra var också en del av originalidén.
Jag kan berätta lite om hur jag gjort. Bilderna är tagna med en Olympus mju Tough. Dessa har jag sedan justerat och gjort svartvita i Photoshop, sedan krympt dem till 1920×1080 pixlar.
Därefter har jag satt ihop dem till en film i After Effects. Eftersom jag är ovan tog det många timmar att experimentera fram ett resultat som jag var nöjd med. Sedan skulle det renderas till en fil, vilket tog 25 minuter varje gång jag ville kolla de senaste ändringarna.
Ja, så gick det till, och det var ganska kul att göra det. Klicka gärna upp filmen i helskärmsläge, detaljerna syns bättre då.
Vid nyår funderas det om tid lite mer än annars, åtminstone skrivs det mer om det i medierna vad jag kan se. Så jag tänkte passa på att göra det jag med eftersom några platser på jorden fortfarande befinner sig i 2010.
Honolulu är en av dem, just i skrivande stund är deras klocka 23.40. Hej hej Honolulu! Här kommer en hälsning från framtiden. Visst är det konstigt att när jag klickar på ”publicera” så kan de läsa detta som är skrivet 2011?
På Chathamöarna har de redan tänkt klart på det här, om c:a 40 minuter vandrar de in i den 2:a januari. Så jag hälsar inget till dem, de tycker nog att jag är en antikvitet.
När Honolulu bränt av sina fyrverkerier har jorden genomgått en transformation. Det borde se ut så om man tittar på den utifrån rymden: Ett band av smällar och brak och ljusfenomen som sträcker sig från pol till pol. Hela tiden bortvänt från solen, på planetens skuggsida och det upphör inte förrän klotet snurrat ett helt varv under bandet.
Nu har det gått tio minuter till och jordens nyår är snart till ända. Ett gigantiskt lagarbete har genomförts med perfekt synkronisering.
Till sist visade sig solen, efter en evighet kändes det som. Det var faktiskt på tiden, bara ett par timmar tillgodo innan den tvingades ned under horisonten för sista gången detta år. Den gamla vägen mellan Stockholm och Södertälje bjuder på vackra vyer en sån här dag. Tyvärr får man avnjuta dem från vägkanten om man inte har skidor med sig, naturen är mer otillgänglig på vintern, men det passar en soffpotatis bra 🙂
Strävan mot en ljusare framtid
Jag gör ingen återblick på året som gick utan hoppas i stället på att det nya året ska bli bättre. För mig, för dig och för alla som behöver få det bättre.
Bildkritik är en delikat sysselsättning; ett påstående som kanske förvånar någon, ”svårt är det nog men delikat, hurdå?” Helt enkelt därför att felaktigt utförd kan bildkritik orsaka svåra skador, både hos givare och mottagare. Skadorna uppstår ofta som en röta hos mottagaren och rötan sprider sig efter ett snabbt meningsutbyte även till givaren, därefter är förtroendet dem emellan allvarligt skadat -kanske bortom all räddning.
Därför har jag utvecklat en kodex som kan användas vid givande av bildkritik. Den bygger på samma idé som arbetsgivare använder sig av när de lämnar vitsord om folk som slutar sin anställning. Principen är att säga vad man tycker utan att det syns. Låt mig visa några exempel:
Fin bild: Jag begriper inte varför du visar den här bilden.
Bra exponerad: Det här är den enda bilden du borde visa, de övriga 75 kan du slänga.
Skarpt och bra: Nu ser jag att du äger en motorcykel/bil/annan pryl, men jag blir inte
gladare av det.
Perfekt komposition: Alla älskar sin flickvän/pojkvän men alla älskar inte just din
flickvän/pojkvän. Var glad för det och behåll bilden för dig själv.
Spännande utsnitt: Misslyckade bilder ska sorteras bort av fotografen, inte av mig.
Proffsigt fångat: Jo, kameran kan frysa tiden men du själv borde gå framåt och plåta
något nytt.
Jag gillar bilden: Jag gillar bilden, helt ärligt!
Nackdelen med en sådan här kodex är att den bara hjälper till med att förhindra rötspridning. Den hjälper inte vare sig givare eller mottagare till ett bättre bildseende. Egentligen ska man helt undvika att ge bildkritik eftersom det är svårt, jättesvårt. Men om fotografen propsar på att få ett utlåtande kan kodexen komma till användning.
Kalla det inte bildkritik, kalla det bildanalys i stället och behåll den för dig själv. Endast om du, eller ännu hellre en tredje part, tycker att analysen blev bra ska du lämna den vidare till fotografen. Att göra bildanalyser är oerhört utvecklande för bildseendet men som de flesta utvecklande aktiviteter är det arbetsamt och kantat av mindre lyckade försök.
Om man till slut gjort en analys man är nöjd med kan man visa upp den. Givetvis blir den bedömd och kritiserad, av fotografen man lämnar den till. Förhoppningsvis ger den något för fotografen och i bästa fall blir den uppskattad, att den gett dig själv något är dock garanterat.
Jag måste påpeka en sak angående min kodex; jag har ännu inte använt den. Så om någon fått sin bild kommenterad av mig med någon fras ur exemplen ovan så gäller inte förklaringen. 🙂 Jag kommer för den delen aldrig att använda kodexen, den är bara en knäpp idé som jag måste få ut ur huvudet.
Det är den kallaste december på över hundra år och kallare ska det bli. Jag klippte nyss det här från SVT:s väderprognos, läs vad de skriver och ta på dubbla långkalsonger:
Jag har en smått hemlig kärlek till balett. Sitter just nu och tittar på Nötknäpparen i en inspelning från Kungliga Operan från 1997. Tjajkovskis musik är underbar men just den här föreställningen är inte den bästa jag sett. Dansarnas prestation är klanderfri, det är otroligt vad man kan uttrycka med sin kropp, men berättandet är lite fisjummet. Nu läser jag att man blandat in influenser av Elsa Beskow i det här uppförandet, så det kanske är därför jag inte gillar det.
Men tanken slår mig att man skulle kunna göra så mycket mer. Hur många moderna historier finns det inte att tolka på en balettscen? Hur mycket mer publikintresse finns det inte att fånga om man ger sig på att testa lite mer än ett kryddmått Elsa Beskow?
Ett drastiskt exempel: De i vissa kretsar avskydda dataspelen, till exempel ”Fall Out” bjuder på både story och musik som uppskattas av mångfalt fler än de som känner till Nötknäpparen. Jag tror att en balett grundad i något populärkulturellt fenomen skulle göra succé. Det är faktiskt inte bara spelandet (om vi pratar dataspel) som griper tag och ett udda grepp som att göra balett av detta tror jag skulle locka intresse.
Jag har många idéer om hur varför det skulle slå och hur man skulle göra men det behöver inte skrivas här. I stället vill jag slå på trumman för en film som gör åtminstone lite för att föra ut balettkonsten till dagens samhälle. Premisserna är goda, det är Darren Aronofsky som regisserat och han har i mina ögon aldrig gjort något skräp. Huvudrollen är det Nathalie Portman som har och jag känner mig säker på att hon gör den bra. En annan huvudroll har musiken, det är återigen Tjajkovski men den här gången handlar det om Svansjön -musik som är så vacker att man kan dö av den. Till sist utspelar sig filmen i Venedig, en gedigen kuliss för ett klassiskt drama.
Så, här kommer en trailer för ”Black Swan”:
httpv://www.youtube.com/watch?v=5jaI1XOB-bs
Det enda tråkiga är väl att det fortfarande är en gammal story. Jag väntar ivrigt på att Daronofsky ska göra en balettfilm av ”Avatar” !!! 🙂
Jag var på Fotografiska (museet) idag, en perfekt dag att gå dit när de flesta är upptagna med julbestyr.
Dragplåstret för dagen heter Lady Warhol men den traskade jag snabbt igenom. En radda likartade bilder på Andy Warhol tagna när han var som hetast, det känns som att man bara velat exploatera kändisskapet.
Utställningen Fashion är kanske den som lockar mest folk, mode och modebilder drabbar ju oss dagligen och alla har väl någon gång stannat upp inför en modebild som fångat intresset. Vackert kan det vara, och konstigt. Jag hittade tre riktigt bra bilder som jag fullständigt älskade.
Men vad som är bra beror ju på vilket perspektiv man har när man tittar. Jag gick länge och försökte begripa vad fotograferna haft för idéer när de gjort bilderna. Att sälja kläder har helt klart inte varit målet alla gånger, i så fall skulle väl åtminstone ett klädesplagg vara med i bild?
Jag korsade väg med en guidad grupp ett par gånger och fick höra vad guiden berättade om bilderna. Förstås måste de promota sin egen utställning, men maken till fjäsk har jag sällan hört. Minus för detta.
Bilderna skriker attityder, men man måste ofta gissa vilken attityd det rör sig om och man kan gissa hej vilt med samma chans att ha rätt. Dekadens skiner igenom här och där och jag ser hur skickligt modeindustrin har skapat sin egen värld där de lever. Och det är väl inte bara i bilderna de lever ut fantasin, om man ska döma av vecko- och kvällspressen så jobbar de heltid med sin image.
Så vi har vår bild av ”Fashion” och det tror jag de flesta är nöjda med. Om tre år kan vi kanske se en ny utställning på samma tema. Nya bilder, men troligtvis förvillande lika.
Till sist kommer jag till orsaken att jag gick på Fotografiska idag. Lokaltidningen ”Mitt i” har haft en fototävling i höst. Alla som får tidningen i brevlådan (det är en gratistidning) fick delta och temat var ”Mitt Stockholm”. En kamera som förstapris men framför allt skulle 300 utvalda bilder ställas ut på Fotografiska.
Under några veckor publicerades inskickade bidrag i tidningen och den sjunde december var det dags att tillkännage en vinnare och 299 utställare. Jag hade skickat in ett bidrag men inte kommit med i utställningen så nu var jag mycket nyfiken på hur min konkurrens såg ut.
Döm om min besvikelse när jag såg ”utställningen.” Tio bilder printade i 30×40 satt på väggen, resten av bilderna gick som bildspel på tio skärmar runt om i lokalen. Det var många bra bilder, det verkar finnas en enorm mängd duktiga fotografer och en ännu större mängd bra bilder. Jag fick veta att det skickats in c:a 4500 bilder till tävlingen.
Så min tanke blev att här utvärderar jag egentligen juryns urval. Jag håller med denna (okända) jury till ungefär 50% Jag gillade alltså (mycket) ungefär hälften av bilderna. Men varje bild visades bara femton sekunder, en bedrövlig presentation och en skymf mot fotograferna. Det tog mig drygt en timme att titta igenom alla bilder, jag var tvungen att titta på varje skärm eftersom de hade delat upp dem i grupper. Det går rykten om att bilderna ska sammanställas någonstans men överhuvud taget är det tystnaden som härskar kring denna tävling.
Nu är jag inte alls lika besviken över att min bild inte blev utvald av juryn, jag tror att jag skulle blivit ännu mer besviken om den blivit utvald, när jag ser vad det blev av det hela. Jag tyckte att min bild var riktigt bra men nu när jag sett de 50% som jag gillade så har jag fått kontakt med marken igen 🙂
Här är min bild:
T-banestation, Gamla Stan
Jag har nu än en gång bestämt mig för att aldrig mer skicka in en bild för godtycklig hantering, vi får se hur länge den föresatsen håller…
