Jag fick hjälp av en ungdom häromdan, det handlade om att skruva isär en sak. Jag räckte över en skruvmejsel och sa ”lossa skruvarna på din sida”. Strax kom frågan ”åt vilket håll skruvar man?”
”Åt samma håll som man öppnar en vattenkran” sa jag.
?
Det var då jag insåg det, att en uråldrig kunskap gått förlorad. Man kan inte lära sig av vattenkranar längre, de öppnas med en spak eller något annat futuristiskt. Nu borde jag inse att framtiden redan är här, men jag har faktiskt använt vattenkranar som man skruvar på i detta nådens år 2010. Och de finns att köpa fortfarande:
Fotografen säger ”Det var inte meningen, vi skulle inte plåta något alls. Men så såg jag henne ligga i det där speciella ljuset. Våt, kurvig och läcker, så jag måste ta fram kameran och dra av några bilder.
När vi var klara åt jag frukost, och hela tiden låg hon där och kråmade sig. Till slut kunde jag inte hålla mig utan åt upp henne”
Undersökningsledaren säger att brott inte kan styrkas. ”Av offret finns inte ett spår, det enda vi har att gå på är en bild.”
Läcker
Händelsen anmäldes av en granne som ringt på för att låna socker men blivit nekad. Grannen såg vatten på skärbrädan och blev misstänksam.
[Jag vet, den här har blivit publicerad tidigare. Men jag tycker den förtjänar en repris.]
Därute ligger världen, härinne sitter vi. ”Kom ut och lek!” säger någon, törs vi det? Världen ser ofantligt stor ut, man kan komma bort. Hur ska vi nånsin hitta tillbaka om vi följer med?
Stoooort!
Men kanske man kan kika lite, inte gå för långt. Om det blir läskigt kan man vända tillbaka. Eller bara vända sig om och titta tillbaka, sedan blunda och känna efter att man är trygg ändå. Det är ju kul att leka, och man är ju inte ensam.
Hur vågar alla vara därute och leka? Kanske det inte är så farligt ändå? Men så många säger att det är farligt, de kan väl inte ljuga allihop.
Nej, de talar sanning. För de tycker så, men de vågar ändå komma ut och leka.
Kom ut lilla barn, kom ut och lek. Du blir inte ensam och vi hjälper dig om det blir svårt.
Det är kärleksfestival här i Stockholm just nu och våren har precis gjort färdigt sitt jobb, hägg och syren börjar dra sig tillbaka efter väl förrättat värv. Love is in the air!
Framför dig har du tio lådor. Medan du vänder ryggen till lägger din bäste vän ett ägg i en av lådorna. Sedan säger han ”Vänd dig om! Öppna lådorna en i taget från vänster till höger, jag garanterar att du kommer att hitta ett oväntat ägg i en av dem.”
Vad handlar det här om? Jo, om hur man knäcker logik! Tänk så här:
Om din vän talar sanning så har han inte lagt ägget i den sista lådan, för i så fall skulle du ju veta att ägget ligger där då du öppnat de tidigare nio (tomma) lådorna, och då skulle du inte hitta ett ”oväntat” ägg -du skulle ju förvänta dig att ägget ligger där.
Då finns det bara nio lådor kvar där ägget kan ligga, och det kan inte vara den nionde lådan enligt samma resonemang som ovan. Faktiskt kan man resonera likadant om den åttonde och den sjunde lådan, och så vidare ända till den första lådan.
Då blir man ganska säker på att vännen har fel och börjar öppna lådorna. Mycket riktigt är den första lådan tom, likaså den andra och den tredje…
Men gissa vad paff du blir då du hittar ett ägg i den fjärde lådan!
Jag citerar Tuvok: ”Your logic is flawed!” Man kan vara för smart ibland.
Jag startade Spotify, och blev överraskad. De har ändrat utseendet på programmet igen och man blir generöst överväldigad av en massa grafisk design från Christina Aguilera, hon släpper tydligen en ny skiva i morgon. Kudos till Spotify som låter mig lyssna redan idag!
Men så hon ser ut! Skivan heter ”Bionic” och det har man visualiserat med ett bedrövligt porträtt på den söta tjejen, så dåligt gjort att jag panikartat famlar efter mina bokmärkta länkar till deviantART och CGsociety. En hel del av designen är visserligen tilltalande, men porträttet…!
Jag gillar ju hennes musik, lyssnar just nu på ”Bionic” och tror att jag gillar den också, men jag har aldrig tänkt på utseendet förut. Så jag googlade lite och fick fram ett par av hennes andra skivkonvolut:
Google Aguilera
Klicka ett par gånger på bilden så ser ni lite bättre. Omslaget jag pratar om finns längst ner till vänster. Det finns fler bilder än dessa men min favorit bland de här är den längst ner till höger. Även den trixad men med finess, eller är det så att jag ser mer själ i den…vet inte.
Många av hennes omslag där hon själv figurerar på bild är starkt redigerade. Kanske ett sätt att distansera sig och sätta en gräns mellan artisten och personen. De bilder där hon ”bara är sexig” kan också vara redigerade men i så fall med avsikt att det ska vara omärkbart. Kanske det är äldre skivor, jag är inte tillräcklig fan för att ta reda på det.
Intressant är det i alla fall, och skön är hon att lyssna på. Men det är förbaskat synd att hon ser så bedrövlig ut på Bionic-konvolutet.
Nära midsommar, vid den tid på dagen då solen står som högst på himlen, kan man se dagsljusspöken på vår gård. De är hemska!
Likt tusenfotiga spindlar kravlar de sig sakta fram över gräsmattan, alltid i skydd av en buske eller ett träd. De ligger och väntar på att en borttappad boll eller leksak ska hamna under trädet, för då kommer strax ett oskyldigt barn för att hämta…
Ni kan inte ana vilka hemskheter jag har sett utspelas därnere. Av hänsyn till era känslor vill jag inte gå in på några detaljer. Men vilka tjut jag hört! De går genom märg och ben.
Ska sanningen fram så har jag inte sett något hända, jag har bara hört tjuten. Men det förstår ju vem som helst att det är dagsljusspökena som tagit ett barn. Ni ser ju själva hur hemska de är!
För att lyckas fotografera dem var jag tvungen att överexponera bilden ordentligt och sedan öka kontrasten rejält i bilden, då framträdde de. Pröva själva en solig sommardag, om ni törs!
Idag har det sprungits maraton i Stockholm. Med den här bilden vill jag hylla alla som slitit i timtal på gatorna. Men jag vill också hurra för att biltrafiken förhoppningsvis kommer att flyta bättre i morgon.
För det är trångt på gatorna nuförtiden, alldeles skitjobbigt trångt, och det märker man av vare sig man är bilist, fotgängare eller något annat. Jag har funderat på varför det är så och om det verkligen måste vara så, men jag har inte funnit något svar. Tycker folk verkligen om varandra så mycket att de måste samlas på samma fläck allihop? Varför är då så många arga när de måste trängas?
Nåja, i morgon ska jag glida fram på glesa gator. Och på måndag tar jag tunnelbanan!
Det är inte lätt att vara fotograf om man inte ser något. Jag kan använda mina ögon men jag vet faktiskt inte om jag ser något. Men jag kan läsa med dem i alla fall, och det är därför jag blivit tveksam på om jag ser något.
Jag läste nämligen några rader som Frederick Frank skrev 1973 och jag tar mig friheten att citera honom:
”We do a lot of looking: We look through lenses, telescopes, television tubes… Our looking is perfected every day- but we see less and less.
Never has it been more urgent to speak of SEEING.
Ever more gadgets, from cameras to computers, from art books to videotapes, conspire to take over our thinking, our feeling, our experiencing, our seeing.
Onlookers we are, spectators… ”Subjects” we are, that look at ”objects”. Quickly we stick labels on all that is, labels that stick once and for all. By these labels we recognize everything but no longer SEE anything. We know the labels on all the bottles, but never taste the wine.”
Frederick Frank är tecknare men det han skriver är allmängiltigt. Hans bok heter ”The zen of seeing” och har ISBN 978-0-394-71968-9
Jag har varken tittat eller sett på ett tag nu men en bild måste jag ha med i det här inlägget. Det får bli en bild från slutet av april, då jag tittade ut genom ett fönster med min mobiltelefon:
