(klicka några gånger för större bild)
Blogg
-
Byt ditt skarpa objektiv, du behöver ett stativ!
Parkinson mode
-
Skryt
Undertitel: Vad kan man blogga om?
Läste i DN om skrytet på facebook. Jag hade inte tänkt på det så, att det är skryt alltså. Massor av meningslös hurtighet och ironi, det var min bild av fejan. Men visst, det är ju skryt också.
Se där, jag svarade på min fråga direkt. Men egentligen undrade jag lite för mig själv vad man kan blogga om. Ibland har man massvis med idéer och när man kommer till tangentbordet har man glömt allihop. Nu har jag till och med suttit ett tag och bläddrat på DN så att jag tappat tråden som fick mig att börja det här inlägget.
Jag blev tvungen att skriva ett inlägg på fotosidan med anledning av att det inte längre går att köpa Kodachrome-film. Då fick jag samtidigt en nostalgikick och vips var tankarna iväg på nya rövarstråt.
Det blir nog till att återkomma i den här frågan. Jag vill bara visa en bild som jag tog i vintras, i Sundsvall. Den har passerat genom ett bildbehandlingsprogram så sundsvallare lär inte känna igen sig, men jag gillar bilden så jag visar den här.
Exotiskt land Förresten så funkar väl facebook både som en sorts blogg och fotoalbum, och mer därtill antagligen. En sorts light-variant av allt, det kanske även gäller innehållet. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Minnet slår mig, ett avsnitt av Pistvakt där någon säger ”jag lägger ut det på nätet” och sedan lyfter telefonen och ringer sin mamma. Resultatet blev lite som facebook, men i realtid, och utan bilder:-)
-
Ledig lördag
–(Jag har snott titeln av P.C. Jersild)Det ösregnar, jag har läst ut favoritboken och har ingen osedd film hemma. Låter som grundreceptet för en tråkig kväll. Jag letar i datorn efter saker jag sparat och hittar några barncitat:- Min mamma säger att jag går henne på nerverna, fast jag står alldeles stilla.
- Låt aldrig en hund vakta din mat när du går på toa.
- Om man gifter sig med någon man inte känner kan man få en svärmor.
- Låt inte din mamma borsta ditt hår om hon har bråkat med pappa.
Några bilder hittar jag också:
Den är lite elak. Min favoritserie Dilbert är oftast inte det:
Och ibland hittar man bra reklam också:
Och till sist en dikt jag hittat någonstans:
Vatten rinner under ett kärleksdrama
på bron. En het kyss går i spetsen
för en armé av onda ord.Ett plask i vattnet uteblir, ett pistolskott tar chansen.
Knallen rullar fram över vattenytan, hinns ifatt av en suck.
Kärleksblod droppar, blandar sig sakta med floden.
-
Hur mår du människa?
Jag fick en fråga, som verkligen fick mig att fundera ordentligt: ”Vad får dig att må riktigt gott?”
Det beror ju på, att ligga i soffan och tugga på en pizza till en bra film och en öl, det kan vara att må gott. Men det är inte vad jag skulle önska av en god fé, efter några dagar skulle jag nog inte må det minsta bra tror jag.
Ibland när jag är bekymrad eller upprörd brukar jag ta fram kvasten och börja städa, det är lugnande och gör att jag mår lite bättre. Men håller inte heller i längden. Tanken är inte helt fel dock, jag har ibland varit oerhört tillfredsställd när jag gjort ett bra arbete.
Det är nog inte så många som mår riktigt gott. Alla har väl sina svackor men jag tror att många vandrar nere i dikena alldeles för mycket, och använder fel knep för att komma upp. Man tröstäter, super eller är arbetsnarkoman, eller tusen andra tokiga saker.
Jag har fortfarande inte kommit på vad som får mig att må riktigt gott. Men jag tror att vetskapen om att jag kan må gott är till god hjälp. Det måste gå till på olika sätt från gång till gång, jag kan inte äta pizza jämt. Och ibland blir man överraskad, häromdagen fick jag syn på ett vackert hus:
Mågott-huset, klicka för stor bild Av någon anledning blev jag väldigt väl till mods när jag såg det, och jag blir det när jag tittar på bilden igen. Det känns som att den som konstruerat huset är en vänlig människa som bryr sig om oss som passerar. Det är som att huset säger ”titta på mig och må gott”, konstigt men så känns det.
Så nu är jag lite stärkt i vetskapen att det är möjligt, att må gott.
-
Dagens fototips
Jag brukar inte skriva om fotoprylar, det finns så många andra som gör det. Men idag använde jag en sak som jag tycker är fantastiskt bra, och förhållandevis billig också.
Eftersom jag dessutom tog några testbilder tänkte jag att det passar bra att dela med mig av erfarenheterna.Först bilderna:
Utan tillbehör 
Med tillbehör 
Utan tillbehör 
Med tillbehör Tillbehöret är en reflexskärm/diffusor, den syns lite i överkant på den andra stenbilden. Ljuset blir fantastiskt mycket mjukare när man sätter den mellan motivet och solen.
Bilderna är tagna i kvällssol, jag skulle tro att det är därför ljuset får en gulröd ton när det silas genom duken. Värt att veta är att jag i photoshop försökt minska kontrasten i bilderna utan diffusor, de andra är obearbetade. Ändå är skillnaden så stor.
Man kan nog få samma effekt med ett vitt lakan, lämpligen uppspänt på nån sorts ram. Oavsett vad man använder ska man veta att ljuset blir mycket svagare bakom diffusorn, ni ser hur nära stenen jag var tvungen att hålla den. Om jag hade den längre bort blev det helt enkelt en skugga, och den gulröda tonen försvann, man fick ingen belysningseffekt från duken.
Det är en Lastolite jag använt, fördelen med den är att det följer med reflekterande överdrag, så att man kan använda samma pryl för att reflektera ljus mot skuggsidan av motivet. Jag har inga testbilder på det, men det kanske kommer framöver.
-
Tillbaka på jobbet
Lokalen är fuktig, nästan kall. Flyttkartonger är på väg ut, det verkar som att vi ska byta arbetsplats igen.
Datormusen har ingått kemisk förening med underlaget, när jag fått loss den kastar jag den och letar i diverselådan efter en ersättare.
Någon har snott min nätverkskabel, jag letar i härvan under elementet i tjugo minuter men ger upp. Tar en kabel från grannplatsen och drar den över mittgången till närmaste fungerande stolpe.
Hur var Vingresors reklam nu igen? ”Behåll känslan” eller nåt sånt.
-
Erfarenheter
Så, nu fick jag till det med video och Youtube och blogginlägg på fotosidan. Några erfarenheter rikare blev jag.
Det där med hur man startar och stoppar inspelningen har jag redan skrivit om men nästa grej som konfunderade mig var när jag fört över filerna från kameran till datorn. På kamerans skärm stod det ”While the camcorder is connected to a PC, do not disconnect power or USB cable”
Huh? Hur ska man då göra för att koppla ur kameran? 🙂
Att konvertera filmen till ett format som youtube accepterar var också en prestation. De är generösa med formaten och accepterar en massa olika. Men programmet jag använde mig av var inte lika generöst. Vid åttonde försöket hittade jag inställningar som passade, då hade det gått fyra timmar…
Att länka in filmerna på fotosidans blogg är enkelt. Men till min besvikelse upptäckte jag en annan sak: fotosidans blogg tar kommandot över min stavning.
Om jag ger mitt blogginlägg titeln ”Mr Bean goes Gnesta” blir det ”Mr bean goes gnesta” när jag sparar, suck.Filmerna, de blev så här:
Och till sist ett som jag lyckats filma med avsikt:
-
Gnesta
Ikväll blev det rörigt minsann. Jag hade tänkt blogga om ett fotoplank i Gnesta men hade inte tänkt ut hur & var jag skulle göra det. Det var medlemmar på fotosidan som visade bilder så man borde ju skriva något där, trots att jag hellre skriver här.
Dessutom hade jag tänkt visa video från evenemanget, jag hade en videokamera med mig. Lägga upp på youtube och länka och dona. Jag är inte så van vid videokameror men nu har jag lärt mig en sak: När man trycker första gången startar inspelningen och när man trycker andra gången så stoppar inspelningen.
Ni kan tänka er hur det blir om man kommer i otakt med tryckandet…
Nåja, det där kan nog bli roligt ändå, lite dolda kameran över det hela. Måste bara besegra redigeringsprogrammet i ärlig kamp, det senaste försöket renderade i svart bild med ljud…
Så tills vidare försätter jag mig i trans och förflyttar mig bakåt i tiden, till min barndoms somrar. De här bilderna tog jag idag, på väg hem från Gnesta, men de ger mig känslan av de där sommarloven som jag tillbringade femtio mil längre norrut för länge sedan.
Att vara på landet är speciellt, helt andra saker har betydelse här. För en elvaåring från stan är det skönheten, men det förstod han inte förrän långt senare.
En bil i timmen avbryter gräshoppornas sisslande Sådana här bilder ger mig en otrolig frid i sinnet och jag försöker minnas en formulering jag läst, egentligen en kommentar till någon som surt ansett att banala bilder inte ska visas. Det var något i stil med att bilden kan representera en sinnesstämning och att värdet ligger i hur bra den lyckas med det. Har man svårt att växla sinnesstämning kan det naturligtvis vara svårt att uppskatta en ”banal” bild. Om man ikläder sig rollen av bildbetraktare kan det vara bra att på något sätt förbereda sig mentalt innan man börjar titta.
Nästa bild är samma sädesfält som man ser till vänster här ovan. Den ger inte samma vibbar till sommarloven som den första bilden, vi fick aldrig gå omkring i spannmålsfälten -det var ju levande pengar. Men jag tänker lite på en scen ur filmen ”Gladiator” när jag ser den, fast den påminner ändå om mina sommarlov (farmor i himlen; vi var bara i kanten!)
Rikedom Civilisationen var inte närvarande -vill man gärna tänka, men det var den ju. Jag kollade på den första månlandningen på farmors svartvita TV, skitdålig bild, helt enkelt värdelös -man förstod inte vad man tittade på. Två gånger i veckan kom varubussen och då fick man glass och Portello.
Men det bästa beviset på att man var kvar på samma planet som skolan och alla lärare var landsvägen. Asfalt som smälte i sommarhettan (kanske det var en annan planet ändå, hemma blev det aldrig så), och bilar som passerade ibland. Men bilarna var sällsynta, speciellt den dagen det blev högertrafik.
Jag sov länge den morgonen, men det spelade ingen roll. Vägen var så glest trafikerad, av bilar alltså. Vi barn var där regelbundet, till våra föräldrars skräck. Men vi var aldrig på vägen, det var kanterna som var intressanta. Mängder av djur hittar sin nisch vid vägen, och ganska många hittade också sin grav där. Superintressant för nyfikna barn, vi hjälpte både grodor, sniglar och larver över den farliga platsen.
Förutom bilar trafikerades landsvägen av trollsländor, sommarens fe’er, och fortfarande är det så att när jag ser en trollslända kan jag förnimma lukten av varm asfalt i min näsa.
Vägkantens universum Nuförtiden grävs alla luftledningar ner i marken, alltmer sällan ser man stolparna bredvid vägen. Deras olika utseende är värt en uppsats i sig, men precis som lukten av varm asfalt är silhuetten av telefonstolpar starkt nostalgiframkallande, speciellt när kablarna är dekorerade av svalor.
Några sådana bilder fick jag inte till idag men det kommer fler tillfällen. Nu ska jag brottas lite med mina videoklipp, så kanske det blir en rapport från Planket i Gnesta så småningom.
-
Dagens observationer
Det regnar.
Droppen dripp och droppen drapp Jag är förvånad över att jag fortfarande kommer ihåg ordet, ord som används sällan brukar ju försvinna ur vokabulären och det var ett bra tag sedan det regnade senast.
Men innan himlen öppnade sig hann jag med en cykeltur. När jag cyklade över Årstabron fick jag se detta:
Sjövikskajen Den här platsen ska heta Sjövikskajen. Jag vet inte om den hetat så tidigare men jag är tveksam, det har varit ett industriområde och förra gången jag cyklade här fanns det stora industrilokaler här. Synd att jag inte plåtade dem då.
Man kan se lite spår av dem:
De blå dörrarna är hissen som antagligen ledde ut till någon stor lokal eller korridor. På bergväggen en bit upp kan man se ett verk av nattens konstnärer, de har stått på industritaket när de jobbat. Numera får de hålla till på markplanet, vilket man kan se lite längre ned.Sjövikskajen ska bli ett bostadsområde. Tillsammans med Sjövikshöjden, i skogen ovanför, blir det ett hundratal lägenheter och när allt är klart har hela sträckan bort till Liljeholmen konverterats från industri till bostäder.
Att man bygger så här är helt OK tycker jag, lite mindre OK är de byggen man slår upp i redan trånga områden där man tar bort fotbollsplaner och grönområden för att bygga. Lokalgator och parkeringsytor som är anpassade till en stadsplan från 50-talet blir rena kaoset. Blä!
Staden växer med 30000 invånare per år, jag undrar hur det kommer att se ut om tio år.
-
Varför är det så?
En fluga satte sig på fönstret när jag stod där. Den satte igång att putsa sig och jag hade första parkett liksom, det var så fascinerande att jag inte kunde gå därifrån. Jag vågade inte gå för att hämta kameran men det hade varit roligt att fånga det på bild.
Den var så otroligt noga. Först frambenen, det ser ut som att den ”tvättar händerna” men i själva verket gör den ren ögonen också, det går bara så fort att man knappt hinner se det. Dessutom använder den sugsnabeln, vet inte till vad, kanske den slickar sig 🙂
Sedan vingrna, lika snabbt där, med bakbenen. Ovanpå och undertill putsas det noga och bakkroppen får sig några strykningar också. Till sist är det bakbenen, alla fyra. Den håller sig fast på glaset med endast två framben och utför en komplicerad koreografi med de fyra fria benen, jag antar att den ”tvättar” sig nu också.
Den sitter still i två sekunder och sedan flyger den iväg. Jag hade aldrig hunnit hämta kameran ändå så jag är glad att jag stod kvar.
Vad fick den att bestämma sig? Varför satte den sig för att tvätta sig och varför flög den iväg? Man kan ju bli snurrig om man börjar tänka på det. Hur uppstår en tanke eller en impuls att göra något?
I våra komplexa hjärnor alstras elektriska impulser som fortplantar sig för att till sist bli en tanke, som eventuellt leder till en handling. Eller så bara förblir den en tanke, som ersätts av en annan som vi tycker är bättre.
Men en fluga? Den bestämmer sig väl inte för att börja tvätta sig på mitt fönster? Hur går det till egentligen? Reflexer förstås, sådana har ju vi också. Men flugan kan ju inte vara enbart styrd av reflexer, varför flög den iväg just den där sekunden, varför satt den inte kvar tre sekunder till, och vad fick den att flyga åt just det hållet som den flög?
Varför skriver jag det här? Livet är fullt av gåtor.