Posts Tagged ‘arbete’

Arbetsglädje

tisdag, februari 11th, 2014

Jag hittade bloggen off-grid.se och i beskrivningen läser jag:

“Kommer ni ihåg när ni som barn lekte med era kamrater och hur flera timmar kunde gå förbi och det kändes som bara en kort tid förflutet. Den energin som finns i dessa lekar är den energin som gör arbete till en lek, problem till lösningar och arbetstid till arbetsglädje.”

Det här blev en uppenbarelse för mig. Jag kommer ju ihåg hur det kan kännas men det var ganska länge sedan…. Jag tar den där formuleringen till mitt hjärta och ska hålla den i minnet så länge jag kan. Tack, kära off-grid!

“RTFM” är snart pensionär

söndag, januari 5th, 2014

Jag har en T-shirt som det står “RTFM” på. Jag gillar den, för jag tycker att jag har förtjänat den.

RTFM står för “Read The Fucking Manual” och är den akronym man ofta fick som svar när man ställde frågor om datorproblem i USENET.

Nu svävar jag runt i det sena 1980-talet. Då man som nybakad systemadministratör dagligen ställdes inför svårigheter och den enda hjälp man hade var USENET, ett världsomspännande forum -textbaserat och mest använt inom universitetsvärlden.

Inte riktigt sant förstås, man hade ju manualer. Och ve den som inte lusläst sin manual innan man ställde frågan! Svaret man fick från någon fjärran själsfrände var ofta “Volume IV page 338, RTFM!”

Men tusan så mycket hjälp man fick om problemet inte kunde lösas med någon manual! Leverantörernas support var inte lika utbyggd som idag så den bästa hjälpen fanns alltid att få på USENET. De bästa supportkillarna (det var nästan uteslutande grabbar) hos leverantörerna skannade regelbundet forumen och dök omedelbart in om de kunde hjälpa, oavsett om det fanns något supportavtal eller inte.

Idag då? Varför har det blivit dags att pensionera RTFM? Jo, för att det knappt finns några manualer längre. Och för att USENET mest blivit en distributionskanal för porr.

Manualerna finns fortfarande, men på nätet. Och de är mycket sämre nuförtiden. Leverantörernas supportavdelningar har slukat många kunniga personer, som har överlastats med supportärenden och dessutom förbjudits att ge “gratis” support via andra kanaler än leverantörens officiella.

RTFM har fått en efterföljare, “STFW” vilket står för “Search The Fucking Web.” Men närhelst jag gör så, söker på den fucking webben, hittar jag mest frågor som fått svaret “STFW.” Att hitta den anda av hjälpsamhet och strävan efter kunskap som fanns på USENET är fruktlöst.

Men min T-shirt är fortfarande fräsch, jag har den på jobbet ibland och jag försöker vara riktigt altruistisk de dagarna. När tröjan blir så sliten att jag inte kan bära den utan risk att anhållas för förargelseväckande beteende, då loggar jag ut för gott.

Mitt skrivbord på morgonen

fredag, juli 5th, 2013

Nu är det inte mitt skrivbord längre, jag har flyttat till ett annat (långt därifrån.) När jag tog den här bilden hade vi flyttat in i ett alldeles nytt hus.

Det kanske var andra veckan efter flytten när jag tog bilden, det var första dagen med solljus på morgonen och ljuset är reflekterat från fönstret i en annan byggnad. Jag förstod att det var ett ganska unikt tillfälle, reflexen rörde sig snabbt och bara fem minuter senare skulle det vara borta från mitt skrivbord.

Bra bild? -det kan man debattera. Men för mig är den ett minne av en solig morgon och min tid vid just det där skrivbordet.

The shadow of the iPhone

The shadow of the iPhone

Recept för social framgång

fredag, februari 15th, 2013

Social framgång är nödvändigt för oss alla. Om man tänker sig en skala från 1-10 och att 5 är vad som behövs för att leva ett anständigt liv så kan vi börja fundera lite.

Jag tycker att mat och husrum varje dag är minimum för en femma. Lite högre upp på skalan kanske man hittar “god mat”, “bra husrum” och liknande -samma saker fast bättre.

Ännu högre upp på skalan kanske man vill ha “närhet”, kärlek” och liknande. Ytterligare högre upp kanske man hittar “Gratis nöjen”, “Fri transport”, “Fri från ansvar.”

Social framgång kan mätas på flera sätt och det jag beskrivit ovan är bara ett sätt men troligtvis ett ganska vanligt sätt. Vad många kanske inte tänker på är att det är just social framgång det handlar om. För hur skulle man kunna ånjuta något av allt ovanför 5 om man inte var accepterad av sin omgivning?

Hur når man då detta? Vad är receptet? -Jag tror att våra husdjur har kommit på knepet, men de vill inte dela med sig av hemligheten.

Du är chefen husse, såklart! ;)

Du är chefen husse, såklart! 😉

Om jag jämför mig själv med min katt så ser jag att hon har allt som jag räknat upp ovan, medan jag själv inte har det. Så jag har studerat henne i avsikt att bli mer socialt framgångsrik.

När hon träffar chefen (mig) så kommer hon och stryker sig intensivt mot mig. Jag tar av mig ytterkläderna och börjar sortera posten vid köksbordet. Samtidigt buffar hon ideligen sitt huvud mot mig och jamar förföriskt. Jag knuffar ner henne från bordet och fortsätter att sprätta kuvert men omedelbart är hon tillbaka.

Först när hon får det hon vill ha, smek under hakan och påfyllning i matskålen, lämnar hon mig ifred. Men bara så länge det passar henne, om jag ska försöka skicka ett SMS när hon är kelsugen så är det bara att lägga bort telefonen. -Jag känner mig inte riktigt som en chef….

Nu funderar jag på hur jag ska överföra de här kunskaperna till min egen framgångssaga. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska börja med att buffa med huvudet på min chef på måndag eller om jag ska satsa på den intensiva strykningen. Kanske jag ska vänta tills det blir dags för lönesamtal förresten…

Många bollar i luften

torsdag, april 19th, 2012

Jag var på intervju häromdagen. Eftersom jag jobbar som konsult har det blivit många intervjuer genom åren, varje ny kund vill ju träffa ett gäng konsulter för att sedan välja den de tycker bäst om. Ganska ofta gillar de mig, så blev det den här gången också.

En standardfråga som jag inte fick den här gången är “kan du hålla många bollar i luften?” Det är en av de klyschigaste frågor jag vet. Min erfarenhet av människor som kan “hålla många bollar i luften” är att de gör det, jämt och ständigt. Så, frågar man sig, hur många fler bollar kan man kasta på den här personen? Troligtvis ingen, eller högst en.
Om du kan jonglera, på riktigt alltså, så gör du det helst med så många bollar du klarar av, annars blir det tråkigt. Om du klarar tre så kör du med tre, endast två ger ingen utmaning och ingen övning.

Därför tycker jag det är meningslöst att fråga den där klyschiga frågan, personen i fråga har säkert fullt upp ändå och man får vara glad om han klarar av det man vill att han ska göra.

Själv klarar jag tre bollar cirka femton kast innan jag tappar en av dem, men det är ju inte sånt jag ska hålla på med på jobbet.

Bara en boll i luften

Moderna iakttagelser

onsdag, juni 22nd, 2011

Jag sitter och bläddrar i framtidens historia. Två “tidningsurklipp” från milleniets början.

Det ena beskriver hur man förfasas över klädsel, läs här. Visserligen handlar det om en sport, där man i princip obehindrat kan sätta regler för hur utrustningen ska se ut. Men parallellen till samhället i stort är tydlig. Man har aldrig gillat V-jeans, palestinaschalar, punkfrisyrer eller byxor som visar skinkvecket. Man var ganska larvig på den här tiden, numera ogillar vi mer relevanta avvikelser från den normala utstyrseln.

Det andra beskriver hur man önskas vara i arbetslivet, läs här. I de allra flesta yrken, strip-tease och andra själsliga aktiviteter undantagna, stämde i princip önskemålen överens med de man hade på sina grannar. I dåtidens högkonjuktur kanske platsannonserna var lite mer ödmjuka men det märks i så fall inte för den oinvigde. Flexibilitet verkar vara en långkörare som alltid efterfrågats, kan det bero på att man aldrig hittat någon med den egenskapen?

Det skulle i så fall vara i just den udda fågeln strip-tease som man kan hitta flexibla förmågor, rullande höfter är ganska sexigt måste jag påstå. Och med detta sagt kanske någon törs erkänna att kraven på grannarna kan sträcka sig lite utanför det offentligt accepterade? 🙂

Ja ja, det var tider det -kommer man att säga i framtiden. Jag undrar vilka prövningar man står inför i stället. Biotekniska implantat kanske, som förbättrar utseendet eller kanske rentav ökar flexibiliteten….

Skärp till er nu!

Till jobbet

onsdag, november 17th, 2010

Jag bor vid en ändstation så det är gott om plats när jag kliver på. Alla tidningar är bortplockade av personal som är dedicerad till denna uppgift, det finns inget att göra så jag stirrar ut genom fönstret. Redan vid nästa stopp blir det mer folk ombord och mindre tråkigt, man kan sitta och titta på hur folk ser ut och vad de gör.
Men vid andra stoppet blir jag nästan paralyserad av en vacker ung tjej som sätter sig mittemot mig. Jag har som vanligt kameran med mig och skulle så gärna vilja fånga hennes strålande ansikte på bild, men jag vågar inte fråga om jag får. I stället nöjer jag mig med att titta på henne så gott jag kan. Hon har ögonlock av den där sorten som viks in, jag tror det kallas epikantusveck, och de ser lite sorgsna ut. Munnen ser ut som att den säger “o” hela tiden och näsan är nyfiken, hennes föräldrar måste vara vackra de också.

Vid åttonde stationen byter jag tåg. Blir stående vid kanten och väntar, en annan man står bredvid och tittar intensivt ned på spåret. Jag följer hans blick och får syn på en liten mus därnere, alldeles intill rälsen, den gnager på en glasspinne.
Nu blir det lite spännande. Musen är så liten att två skulle få plats i ett cigarrettpaket, det stora tåget närmar sig, mannen och jag står och tittar på musen.
Musen sitter kvar, sitter kvar, sitter kvar, sedan är tåget över den. Naturligtvis är den oskadd, skyddad av sin litenhet. Mannen och jag tittar på varandra och ler, vi behöver inget säga, delar samma tanke “musen är cool”.

Så kommer jag fram till min destination. Jag har placerat mig i första vagnen för att vara bland de första att nå rulltrappan. Den är lång och jag kliver uppför trappstegen för att komma upp fortare, passerar tre personer och är sedan först upp av alla som klev av tåget. Genom spärrarna och ut i en gång som också är lång, bakom mig ekar trampet av en armé, det känns stressigt. Innan jag når dörrarna har fyra elitresenärer passerat mig, det blev ingen medaljplats idag heller…

Ute är det kallt och bullrigt. Det blir stökigt vid övergångsstället när hundra personer ska över och bilisterna har bråttom men jag har redan hunnit över och vandrar lugnt uppför gångstigen mot jobbet. Lärkträden står som vilsekomna turister bredvid stigen och har fällt sina gula barr till en tät matta, det är som att gå på guld. Men strax byts underlaget ut mot lera från bygget bredvid min arbetsplats. Jag kliver in och stampar av mig leran, sedan kan arbetsdagen börja.

Bilden tagen av Brian Hauge (http://fenstalker.wordpress.com)

Byggare Bob

torsdag, september 2nd, 2010

Mitt fotograferande är ganska slumpmässigt till vardags. Idag blev det två bilder som utan orsak blir en förlängning på två teman. Dels gårdagens ämne om buller, dels lyftkranar och maskiner som jag haft med i bloggen tidigare.

Det blev stopp i tunnelbanan, så jag tog en taxi till jobbet (SL är ju generösa med sin resegaranti) Lyxigt att sitta bredvid och slippa köra själv, och man har möjlighet att ta bilder. Här en från bygget av citytunneln:

Utsikter för torsdagen: Soligt, med växlande byggmaterial

Jag har ett skrivbordsjobb, men om någon frågar så brukar jag säga att jag jobbar på ett bygge, för i kvarteren runtomkring finns inte en plätt som är fri från byggverksamhet:

Utsikter för eftermiddagen: Soligt med lokal dimma

Satsa pengarna rätt

torsdag, augusti 26th, 2010

Rösta gult !

Jag fick ju en idé igår på tunnelbanan, ska berätta om den nu. Jag fick idén när jag såg alla valaffisher och funderade på hur mycket pengar de lägger ner på att synas.

Ett vanligt sätt att nå en sorts framgång är att låna pengar och utbilda sig. Många går påbyggnadsutbildningar för att bli ännu bättre i sitt yrke. Men om man vet att man redan är duktig, skulle det då inte vara bättre att låna pengar och satsa på marknadsföring?

Trehundratusen kronor skulle väl räcka till ganska många affischer, eller andra kampanjer.
Thomas Engström, populäraste fotografen!“, det vore väl nåt? -I stället för att äta gröt i tre år medan man går på någon akademi.

Eller ska man ge sig in i politiken kanske? Jag har gjort en egen valaffisch!

Pirate Bay som kunskapskälla

tisdag, augusti 24th, 2010

Jag sitter och bläddrar på Piratebay. Det finns fantastiskt mycket där, och som vanligt gäller 80/20 -regeln, 80% är skräp och 20% är inte skräp.

En ny film i konsumera-genren är “Predators” som hade premiär nyligen. Jag söker på den och mycket riktigt finns den på Piratebay. Men bara som “cam-rip”, vilket betyder att någon har suttit i biosalongen och filmat av direkt från bioduken.

Sådant är förbjudet har jag för mig, och jag gissar att det gäller på alla biografer över hela världen. Men det hindrar inte de som laddar upp på Piratebay, jag hittar massor av alternativ att ladda ner, kommentarerna  till varje torrent ger bra info om huruvida det är värt att vänta en timme eller tio för att få den aktuella kopian till sin dator.

Men det här ska inte bli någon instruktion för hur man hanterar TPB (som det heter i de vana kretsarna). Jag reflekterade nämligen över de versioner av filmen Predators som finns tillgängliga så här snart efter premiären, språket på undertexterna framgår oftast i infon som hör till en torrent.

Hindi, rumänska, swahili, … men inget på engelska eller svenska. Varför är det så då? Har de fler och billigare handhållna videokameror i de länder där dessa språk talas? Hade filmen premiär tidigare i de länderna?

Eller är det bättre förhållanden för amatörfilmare? Även på biograferna?

Det gör mig inget att det är på det här sättet, men jag blir alltid så vansinnigt irriterad på de pekpinnar och varningar som finns på mina köpta DVD-skivor, ofta med högre spänningsfaktor än själva filmen -åtminstone om det är en svensk deckare.

Snacka om att trycka till en liten beskedlig befolkning som hukar under FRA, IPred och andra stålpiskor. Lägg krutet där det behövs säger jag, och låt mig slippa känna mig som en brottsling varje gång jag tittar på en film som jag betalat för.

För övrigt brukar jag kopiera mina köpta filmer, då kan man redigera bort allt krafs i början av skivan. Sätt i och titta helt enkelt, smutt!

Jag har fortsatt med att fånga byggmaskiner på bild, vad det här är för något vet jag inte men den väsnades enormt och det såg ut som att den borrade.

Resan mot jordens medelpunkt - Jules Verne