Jag fick hjälp av en ungdom häromdan, det handlade om att skruva isär en sak. Jag räckte över en skruvmejsel och sa ”lossa skruvarna på din sida”. Strax kom frågan ”åt vilket håll skruvar man?”
”Åt samma håll som man öppnar en vattenkran” sa jag.
?
Det var då jag insåg det, att en uråldrig kunskap gått förlorad. Man kan inte lära sig av vattenkranar längre, de öppnas med en spak eller något annat futuristiskt. Nu borde jag inse att framtiden redan är här, men jag har faktiskt använt vattenkranar som man skruvar på i detta nådens år 2010. Och de finns att köpa fortfarande:
Jag startade Spotify, och blev överraskad. De har ändrat utseendet på programmet igen och man blir generöst överväldigad av en massa grafisk design från Christina Aguilera, hon släpper tydligen en ny skiva i morgon. Kudos till Spotify som låter mig lyssna redan idag!
Men så hon ser ut! Skivan heter ”Bionic” och det har man visualiserat med ett bedrövligt porträtt på den söta tjejen, så dåligt gjort att jag panikartat famlar efter mina bokmärkta länkar till deviantART och CGsociety. En hel del av designen är visserligen tilltalande, men porträttet…!
Jag gillar ju hennes musik, lyssnar just nu på ”Bionic” och tror att jag gillar den också, men jag har aldrig tänkt på utseendet förut. Så jag googlade lite och fick fram ett par av hennes andra skivkonvolut:
Google Aguilera
Klicka ett par gånger på bilden så ser ni lite bättre. Omslaget jag pratar om finns längst ner till vänster. Det finns fler bilder än dessa men min favorit bland de här är den längst ner till höger. Även den trixad men med finess, eller är det så att jag ser mer själ i den…vet inte.
Många av hennes omslag där hon själv figurerar på bild är starkt redigerade. Kanske ett sätt att distansera sig och sätta en gräns mellan artisten och personen. De bilder där hon ”bara är sexig” kan också vara redigerade men i så fall med avsikt att det ska vara omärkbart. Kanske det är äldre skivor, jag är inte tillräcklig fan för att ta reda på det.
Intressant är det i alla fall, och skön är hon att lyssna på. Men det är förbaskat synd att hon ser så bedrövlig ut på Bionic-konvolutet.
Idag har det sprungits maraton i Stockholm. Med den här bilden vill jag hylla alla som slitit i timtal på gatorna. Men jag vill också hurra för att biltrafiken förhoppningsvis kommer att flyta bättre i morgon.
För det är trångt på gatorna nuförtiden, alldeles skitjobbigt trångt, och det märker man av vare sig man är bilist, fotgängare eller något annat. Jag har funderat på varför det är så och om det verkligen måste vara så, men jag har inte funnit något svar. Tycker folk verkligen om varandra så mycket att de måste samlas på samma fläck allihop? Varför är då så många arga när de måste trängas?
Nåja, i morgon ska jag glida fram på glesa gator. Och på måndag tar jag tunnelbanan!
Jag snubblade över en dokumentär på SVT Play, den heter ”Mona Lisas förbannelse” och ligger kvar till den 28:e maj 2010. Synd att den försvinner så fort men jag misstänker att den kan hittas någon annan stans på nätet också, kanske på BBC eftersom det är en brittisk produktion.
Den handlar i vilket fall om konstens metamorfos från något av intresse enbart för nördar till investeringsobjekt för ignoranta miljonärer, suveränt berättat av en helcool gammal konstkritiker.
Min mening med att blogga idag var egentligen att skriva ett citat. Jag vet inte vem som är upphovsmannen men jag misstänker starkt min husgud Ernst Billgren:
-De flesta konstnärer vill inte nå ut till alla. De söker bara beröm av sina likar, de vill ha ”rätt” publik.
Och därmed har jag väl min vana trogen lyckats förvirra mina läsare med ytterligare ett flertydigt inlägg. Det är inte min avsikt, det bara blir så.
Det kommer lite rök ur boken när jag öppnar den, men röken är inte röd utan grå.
När jag bläddrar vidare fortsätter det att då och då komma små puffar av färgad rök. Blå, gul, brun, grön, men aldrig röd rök.
Färgerna betyder olika saker; briljans, monotoni, spänning med mera. Rött betyder visst kärlek.
Det tog bara två dagar att läsa den och det är jag lite sur över, för nu har jag inget att läsa i kväll. Men så är det med John Ajvide Lindqvist, han är lättläst och man fängslas så pass mycket att det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Det var likadant med ”Människohamn” men den var mycket bättre tycker jag.
Jag har en blogroll på min hemsida kaitomas.se och just nu ser jag att hälften av titlarna på de just nu aktuella inläggen börjar med ”Att …”
Jag har sett det på andra ställen också men det var först nu jag reagerade över det.
Kanske det är ett ganska vanligt sätt att börja ett inlägg på. Jag har nog gjort det själv många gånger. Det beror förstås på vad man bloggar om och eftersom jag tycker om det som mina bloggvänner bloggar om så har jag väl fallit för deras stil, och den stilen kanske handlar mycket om ”Att …”
Ett utforskande sinnelag kanske, en vilja att göra saker. Framför allt en vilja att berätta om det som kan göras. Mycket bra tycker jag, och ett ödmjukt anslag dessutom.
Det finns ju ett antal böcker, jag har några som jag inhandlade under förra milleniet -på Gutenbergs tid, som har titlar (engelska) med den pompösa starten ”On …”
”On advertising”, ”On business”, ”On beauty”, och så vidare. Alla med anslaget här kommer det visdomsord från en som vet hur det ska vara. Det fortsätter än idag att komma ut titlar ”On” någonting.
Nä, då föredrar jag Att göra något och sedan skriva om det, hur det än blev med det man gjorde.
Jag har gjort lite krumelurer och försöker nu infoga dem på ett snyggt sätt här bredvid, undertitel till detta inlägg får bli ”Att krumelera”
Jag läser ”On ugliness” av Umberto Eco, en fascinerande bok. Där kan man finna att kvinnor redan på 1600-talet var osäkra på sitt utseende. Jag citerar ett citat, texten är ur satiren ”Fin del mundo por de dentro” (Världen från insidan) av den spanske poeten Francisco de Quevedo 1612:
”Believe me, in the world there is nothing as well tanned as the hide of a beautiful woman, when their make-up dries, more plaster breaks off than the number of skirts they wear. They mistrust their bodies …”
Originalspråket är givetvis spanska men Eco skriver på engelska. Det intressanta är hursomhelst (tycker jag) slutsatsen att kvinnor aldrig tycks ha fått vara nöjda med hur de ser ut. Med en så lång tradition, hur ska dagens unga tjejer kunna lita på sig själva?
Jag är en bildfreak, någon som kan definiera vad det är? För mig innebär det i alla fall att jag är fascinerad av bilder, oavsett om de kommer från en kamera, en penna eller pensel. Eller från en dator, som här: Klonat arkeologiskt fynd (min rubrik)
Att skapa bilder i datorn, med bara fantasin som mall, är skitkul! Länken ovan har ju en urgammal verklighet som mall men jag tycker ändå att den är fascinerande. Vad man kan göra med datorer idag, det är ganska häftigt!
Nå, jag ville bara peka ut något som jag gillar. Så småningom kommer det länkar till liknande saker och sajter, och kanske till egna alster -utan IRL ursprung.
Nu har det blivit många inlägg utan bilder, dags för uppskärpning. ha det gott så länge!
Svenska dagbladet skriver att det blir värre. När jag läser artikeln tycker jag mig minnas något jag läst av Snorre Sturlasson om att skulder kunde betalas med förfädernas aska.
Eftersom jorden snurrar åt höger, sett från rätt håll -alltså söderifrån- så ligger tydligen Sverige illa till för återbetalningarna. Jordrotationen drar Sverige åt höger medan askmolnen, förlåt -återbetalningarna, inte hänger med och därmed släpar in över Sverige.
Kan man inte ordna en folkomröstning, så att vi får ordning på detta? Det borde ju vara 100% uppslutning för att snurra åt andra hållet, så att vi slipper askan -förlåt, återbetalningarna.
