Jag vurmar för det här med att skriva och läsa, samtidigt som jag gillar bilder och att fotografera. Det handlar om berättande helt enkelt, jag gillar berättelser. Inte alla berättelser förstås, det finns så mycket blabla och säkert har jag inte hört mer än en bråkdel av det.
Men skickligt berättande, det är jag såld på. Det spelar nästan ingen roll vad berättelsen handlar om när den framförs med sinne för xxx -sätt in vad ni önskar här, det finns så många olika preferenser. Men när berättelsen träffar mina preferenser kan jag bli trollbunden. Mest trollbunden blir jag nog av bilder, för de låter mig oftast göra en egen berättelse av det jag ser. Det här inlägget handlar dock i huvudsak om berättelser av ord.
Det finns metoder att piffa upp sin berättelse för att den ska bli mer effektiv, de behöver man egentligen bara ta till om man vill uppnå ett syfte med sina ord. Vaggviseknepet är uråldrigt och funkar fortfarande på många fler än småbarn: Rytm och repetition, det trollbinder och bedövar oroliga sinnen. Många poplåtar, som tvärtemot vill egga upp och öppna plånböcker, drar nytta av detta men lägger in ett populärt budskap och vildare rytmer för att i stället tala till hjärtat eller andra organ. Rytm och repetition, men det finns de som är slugare än så; fast de kanske biter sig själva i svansen.
Jag talar om poeterna, de som rimmar och tror att alla hänger med i deras resonemang. Rim och rytm och repetition, egentligen inte olikt poplåtskrivare men poeter är en annan sort -ett fåtal undantagna- de verkar vilja nå djupare in i oss med sina ord. De är många som har mycket att berätta men jag tror att de ganska ofta har missat målet med alltför höga förväntningar på sin publik. Eller snarare sin potentiella publik, eftersom det mest är de som redan ”förstår” som är den reella publiken.
Vi har också rena budskapsproducenter, politiker och wannabees. De har naturligtvis hjälp av folk som förstår dessa knep och de har tillgång till oss mediakonsumenter genom etablerade och vältrampade vägar. Några vill rentav trampa nya vägar, ibland över lik men det är sorgliga budskap framförda med andra medel än ord.
Nå, nu ska jag sluta orera innan jag driver iväg över horisonten och i stället komma till en tanke jag hade när det gäller berättande.
Avvikelser i berättelsen kan väcka den som somnat
Bloggande, inte berättande. Det är vad jag tänkte på. Den sorts berättelser jag skrivit om här ovanför är ju sådana som har ett mål, den som satt sig ned för att skriva har haft ett mål och ett budskap, sedan kommer en punkt och sedan håller avsändaren tummarna för att det går hem. Men en blogg kan inte ha samma mål. Möjligtvis finns det ett genomgående budskap men någon punkt finns inte att skönja någonstans.
De allra flesta bloggare har nog något budskap men det är säkert inte så många av dem som vet vad sitt budskap är. I stället blir det mer en dagbok även om det inte ser ut som en sådan när man bara skummar berättelserna.
Jag tittar tillbaka på min egen blogg och ser lite av varje men mest av allt ser jag min formkurva. Så klart är jag den bäste att se den, eftersom jag kan minnas ganska bra hur läget var när jag skrev det ena eller det andra. Men kanske den är synlig för andra än mig och när jag någon gång, kanske utan att veta det, verkligen sätter punkt så blir bloggen en berättelse. En spretig och orytmisk sådan, med diffusa mål, precis som ett liv kan vara. Troligtvis inte det minsta trollbindande, men ändå en sorts berättelse.
Eftersom jag är lite nördig så kom naturligtvis en tanke över mig när jag trodde att jag var färdig. Rekursion: Jag skriver om det jag skriver om och därmed blir det mer att skriva om…
Eftersom jag är lite noga, ibland, så läste jag igenom vad jag skrivit innan jag postar och tycker att det är lite högtravande. Men jag skyller det på att jag har Tolkien som sängkamrat just nu, om en liten stund får jag veta vad som händer på Weathertop -för tredje gången 🙂
