Fotografen säger ”Det var inte meningen, vi skulle inte plåta något alls. Men så såg jag henne ligga i det där speciella ljuset. Våt, kurvig och läcker, så jag måste ta fram kameran och dra av några bilder.
När vi var klara åt jag frukost, och hela tiden låg hon där och kråmade sig. Till slut kunde jag inte hålla mig utan åt upp henne”
Undersökningsledaren säger att brott inte kan styrkas. ”Av offret finns inte ett spår, det enda vi har att gå på är en bild.”
Läcker
Händelsen anmäldes av en granne som ringt på för att låna socker men blivit nekad. Grannen såg vatten på skärbrädan och blev misstänksam.
[Jag vet, den här har blivit publicerad tidigare. Men jag tycker den förtjänar en repris.]
Därute ligger världen, härinne sitter vi. ”Kom ut och lek!” säger någon, törs vi det? Världen ser ofantligt stor ut, man kan komma bort. Hur ska vi nånsin hitta tillbaka om vi följer med?
Stoooort!
Men kanske man kan kika lite, inte gå för långt. Om det blir läskigt kan man vända tillbaka. Eller bara vända sig om och titta tillbaka, sedan blunda och känna efter att man är trygg ändå. Det är ju kul att leka, och man är ju inte ensam.
Hur vågar alla vara därute och leka? Kanske det inte är så farligt ändå? Men så många säger att det är farligt, de kan väl inte ljuga allihop.
Nej, de talar sanning. För de tycker så, men de vågar ändå komma ut och leka.
Kom ut lilla barn, kom ut och lek. Du blir inte ensam och vi hjälper dig om det blir svårt.
Det är kärleksfestival här i Stockholm just nu och våren har precis gjort färdigt sitt jobb, hägg och syren börjar dra sig tillbaka efter väl förrättat värv. Love is in the air!
Nära midsommar, vid den tid på dagen då solen står som högst på himlen, kan man se dagsljusspöken på vår gård. De är hemska!
Likt tusenfotiga spindlar kravlar de sig sakta fram över gräsmattan, alltid i skydd av en buske eller ett träd. De ligger och väntar på att en borttappad boll eller leksak ska hamna under trädet, för då kommer strax ett oskyldigt barn för att hämta…
Ni kan inte ana vilka hemskheter jag har sett utspelas därnere. Av hänsyn till era känslor vill jag inte gå in på några detaljer. Men vilka tjut jag hört! De går genom märg och ben.
Ska sanningen fram så har jag inte sett något hända, jag har bara hört tjuten. Men det förstår ju vem som helst att det är dagsljusspökena som tagit ett barn. Ni ser ju själva hur hemska de är!
För att lyckas fotografera dem var jag tvungen att överexponera bilden ordentligt och sedan öka kontrasten rejält i bilden, då framträdde de. Pröva själva en solig sommardag, om ni törs!
Det är inte lätt att vara fotograf om man inte ser något. Jag kan använda mina ögon men jag vet faktiskt inte om jag ser något. Men jag kan läsa med dem i alla fall, och det är därför jag blivit tveksam på om jag ser något.
Jag läste nämligen några rader som Frederick Frank skrev 1973 och jag tar mig friheten att citera honom:
”We do a lot of looking: We look through lenses, telescopes, television tubes… Our looking is perfected every day- but we see less and less.
Never has it been more urgent to speak of SEEING.
Ever more gadgets, from cameras to computers, from art books to videotapes, conspire to take over our thinking, our feeling, our experiencing, our seeing.
Onlookers we are, spectators… ”Subjects” we are, that look at ”objects”. Quickly we stick labels on all that is, labels that stick once and for all. By these labels we recognize everything but no longer SEE anything. We know the labels on all the bottles, but never taste the wine.”
Frederick Frank är tecknare men det han skriver är allmängiltigt. Hans bok heter ”The zen of seeing” och har ISBN 978-0-394-71968-9
Jag har varken tittat eller sett på ett tag nu men en bild måste jag ha med i det här inlägget. Det får bli en bild från slutet av april, då jag tittade ut genom ett fönster med min mobiltelefon:
Hur behandlar vi det som är viktigt för oss? Smyckar du hellre soptunnan än julgranen? Väljs gardinerna med större omsorg än dörrmattan? Får barnen hälsosammare mat än hunden?
Jag råkade passera två skolor idag och lade märke till att de var olika vackra, sedan letade jag fram en tredje bild på en skola och såg verkligen en skillnad. Det skiljer en hel del i ålder mellan de här skolorna och jag får på något sätt känslan av att man tyckte skolan var viktigare förr.
Skarpnäcks gamla skola (invigd 1929)Skarpnäcks nya skola (färdig 1952)Kunskapsskolan Fruängen (invigd 2003)
Kunskapsskolan i Fruängen är en gammal ombyggd industrilokal. Sedan länge övergiven av företaget Misomex, som tillverkade maskiner för tryckindustrin, köptes rucklet för att byggas om till privatdriven grundskola.
Inget ont om detta, jag vet inte om det ens byggs några kommunala skolor numera, och undervisningen sägs vara bra.
Men jämför skolorna. För mig tycks det som att man 1929 var mer stolt över sina skolor än man är idag, och att skolundervisningen var en viktig sak som var värd ett vackert yttre.
Nu finns det naturligtvis saker att invända mot resonemanget. Ett fult skal behöver inte betyda att undervisningen är sämre, och man har förmodligen kunnat satsa pengar på elever i stället för fasaden.
Men attityden dear Watson! Hur man än försöker undvika det så syns man alltid, och det man visar upp speglar attityden. Om jag var elev och fick välja efter utseendet bland de tre skolorna här skulle jag definitivt välja den från 1929.
Fast jag skulle bli lurad förstås, det finns ju ingen kvar från den tiden som har något att ge mig. Innanför de stolta väggarna finns bara attityder av idag, det är annat som har högre prioritet.
Tyvärr har det gått mig förbi vad som är viktigt idag. Jag kan inte riktigt se det på något av allt som visas upp. Kanske alla är blasé, inget är viktigt och därför är det ingen som bryr sig om att göra något fint?
Nu när jag skriver detta är jag så djupt nere i min tankefåra att jag inte ser upp över kanten, så jag bjuder in er läsare att hjälpa mig att se det jag inte ser.
Ha det gott! /Thomas
PS. Man ska alltid klicka på bilderna ett par gånger, en del av dem kommer då upp i större format.
Nu har jag gjort mig av med ett dåligt samvete, att fota syrenbuskar. Jag hade ju bestämt mig för det eftersom jag ”klagat” på EG:s försök att fånga vårprakten i Saltspring:-) Så idag blev det av att fånga vårprakten i Stockholm.
Det började med regn:
Dripp dropp
Ingen vidare start, sedan fick jag inte tid att försöka förrän framåt kvällen så resten av bilderna är tagna i skymningen med en gatlykta som extra ljus.
I skymningen
Det blev lite speciellt med sådant ljus, även enkla blad blir spännande:
Okänd art
Den sista bilden är jag mest nöjd med, och den blir så liten här. Men om man klickar på den några gånger så kommer den upp i större format.
Om man tittar noga så kan man se en ljus prick alldeles under balkongräcket till vänster, det är en tulpan:
Tulpanen
Jag har lovat Ernst Göran att försöka fånga gårdens vårprakt på bild, på ett bra sätt. Det är inte lätt och syrenerna har inte börjat blomma ännu, så det här är bara ”uppvärmning”. Jag har inget hopp om att åstadkomma några mästerverk men det är alltid kul att ge sig själv en fotouppgift.
Nå, nu har jag presenterat spelplanen. Jag återkommer med resultat senare.
Idag har det varit ”kosläpp” och det verkar ha dragit stor publik runt hela landet. Sett med kornas ögon måste det kännas som ombytta roller, släpp lös korna och samla ihop människorna.
Men tanken slår mig att vi människor är fattiga på lycka, vi törstar så efter den att vi tar varje möjlighet att uppleva den, även om det är andras lycka. Eller är det så att vi har dåligt samvete för korna? Så att vi passar på att titta på dem en stund då de är lyckliga, och kan inbilla oss att de har det nog lika bra som vi ändå.
Nä, det här blev ju ingen rolig blogg. Klicka på länken (samma som däruppe) i stället och njut, man blir faktiskt lite lycklig av det -och det behöver vi alla.
Dubbel lycka
Den fina bilden är tagen av Martin Gommel som generöst delar med sig av den som Creative Commons, tack så mycket Martin!
