Den första kamera jag fick fotografera med var en Agfa XXX, det var min pappas och jag minns hur den såg ut men inte vad det var för modell. Det var en enkel kamera men inte någon instamatic, lite finare var den allt.
Snabbaste exponeringstiden var 1/250 om jag minns rätt, eller kanske man inte ens kunde ställa in tiden -jag hade nog inte fyllt tvåsiffrigt då så minnet är blekt. I vilket fall så fick jag en bättre kamera när jag kommit in i tonåren, den kunde frysa verkligheten på en tusendels sekund om förhållandena var gynnsamma.
Det var verkligen att stoppa tiden tyckte jag. Inte för att jag lyckades fånga några speciellt spännande ögonblick med denna fantastiska teknik, men att det var möjligt fascinerade mig otroligt mycket.
Nu har jag blivit åtskilliga tusendelar äldre och är inte lika begeistrad längre. Hur viktiga är dessa korta ögonblick egentligen? Kan man missa ett tåg med 1/1000 sekund? När har man kokat ett ägg för länge?
Alfred Wegener föreslog 1915 att kontinenterna flyttar sig, det var han den förste att fundera ut. Hans problem var det rakt motsatta, att se det som går sakta. Numera vet man att han hade rätt men han är tämligen okänd eftersom han inte hade verktyg att bevisa sin teori medan han levde.
Det är fortfarande en mycket större utmaning att uppfatta ett långsamt skeende än att frysa ett snabbt. I en av mina favoritböcker träffar människor på intelligent liv i anda änden på vår galax. De är totalt olika oss, lever mycket längre och det tar tiotusen år för dem att uttala ett ”ord”. Hur man överhuvud taget upptäckte att det var intelligent liv förklaras tyvärr inte. Men det väcker lite tankar: Om vår jord kanske är intelligent, vad säger den till oss och hur ska vi förstå den?
Lämna ett svar