Archive for januari, 2011

Könet i bild

måndag, januari 17th, 2011

Det handlar om skönhet men också om slarv. Jag ser en tilltagande trend av slarvigt skrivande vart jag än vänder blicken, eller är det en acceptans för slarv jag ser? För närhelst någon påpekar skrivfel, på internet förstås, så blir denne nedsablad som petimeter och intolerant.

“Det går ju att fatta vad som menas” är ett vanligt argument. Underförstått “läs och förstå, gå sedan vidare och håll käften.” Tugga och svälj men håll tyst, ingen vill veta dina åsikter ändå.

Det här uppfattar jag som en nedvärdering av det skrivna ordet, ja kanske av all information och kommunikation. Det ska konsumeras, missuppfattas, värderas och sedan glömmas. Vad som är av värde är tvetydigt, att skriva korrekt och kanske rentav vackert är inget att ödsla energi på i alla fall.

Jag vill åtminstone ägna lite energi åt “Skönhet i bild”, för det fattade ni väl att det står i rubriken?

Trondheim 2006

Fri som en fågel

fredag, januari 14th, 2011

Jag har fått ut ännu en bild ur Aperture, börjar lära mig så sakta.

Kajor i Åmål 2009

Science Fiction

onsdag, januari 12th, 2011

Nu har jag bloggat nästan ett år och inte skrivit något om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, science-fiction.

Kanske jag underskattar mina medmänniskor, kanske jag har en förutfattad mening om deras förutfattade meningar men jag är inte den som dränker min sociala samvaro med diskussioner om Asimov, Star Trek eller X-Men. Jag tar nördvägen och ligger lågt.

Det finns så fantastiskt mycket dålig science-fiction. Det finns ju fantastiskt mycket dåligt av allt möjligt så det är inte konstigt egentligen, SF följer normalkurvan precis som allt annat. Men SF har en etikett och eftersom sannolikheten är ganska hög att en sporadisk SF-läsare har läst något dåligt så är den där etiketten ett handikapp för genren -och därmed även för mig som SF-nörd.

Det kan jag leva med, jag ligger bara lågt så märker ingen något. Men en sak som jag har svårt för är att SF ofta blandas ihop med Fantasy, det är en sak som jag tror inte gagnar någon av de två grenarna. Eller så är det stoltheten, vare sig man är Fantasy- eller SF-nörd vill man inte bli hopklumpad med “de där andra.” Bokhandlare, skärp er! Skaffa en hylla till och sortera lite bland era böcker!

Som all litteratur, eller film eller annat berättande, kan Fantasy vara fantastiskt bra. Det är bara så att jag blev SF-nörd och jag är långt ifrån klar med det ännu, så jag håller mig till det just nu.

Vad de båda genrerna har gemensamt är att de stimulerar fantasin och tillåter berättaren att lämna de begränsningar en vanlig roman har. När de begränsningarna är skrotade finns nya perspektiv att titta på oss människor och vårt samhälle. Givetvis måste det vara en engagerande berättelse med personer (eller marsmänniskor) som man både kan tycka synd om och hata, precis som i vilken berättelse som helst. Att engagera sig i en laserpistol går inte men det verkar tyvärr vara en uppfattning bland icke-nördar  att det är just vad vi fastnat för.

Nu när jag brutit isen, eller kommit ut ur garderoben eller kanske ut ur hyperspace kommer jag säkert att skriva mer om SF. Naturligtvis måste jag ge några tips till den som ännu inte hittat någon bra SF innan jag slutar. Den första SF-bok jag läste, som antagligen blev mitt fördärv, är en ungdomsbok av Robert A. Heinlein, “Egen rymddräkt finnes” men den minns jag inget av så den hamnar inte på min lista.

Böcker:

  • The stars my destination, Alfred Bester
  • Beggars in Spain, Nancy Kress
  • Grass, Sheri S. Tepper
  • Forever war, Joe Haldeman

Filmer är svårare, det är så mycket effektsökeri. Men kanske de här:

  • Matrix
  • District 9
  • Moon
  • Wall-E

Som sagt läge att återkomma i ämnet, det skulle till och med räcka till en egen blogg men det räcker tiden inte till. Om jag inte råkar hamna i en temporal distorsion…

Live long and prosper!

Ögats brännvidd

tisdag, januari 11th, 2011

När män kissar har vi möjlighet att beräkna saker.
Från vattenytan i toastolen upp till mynningen är det c:a 70 cm. Från mina ögon till nämnda mynning är det c:a <XX> cm. Jag har ännu inte mätt det avståndet.

När jag fokuserar ögonen mot punkten där strålen möter vattenytan blir bilden av de närmare liggande detaljerna, som t.ex. strålens utlopp, dubblerad p.g.a. mina ögons separation i sidled. Jag ser alltså två strålutlopp. Avståndet mellan dessa uppskattar jag till c:a 2-3 cm.

Samma fenomen uppträder då jag fokuserar mot mynningen, med den skillnaden att strålens möte med vattenytan blir dubblerad i stället. Avståndet däremellan uppskattar jag likaledes till 2-3 cm.

Jag avser nu att medelst trigonometriska beräkningar bestämma ett uppsattat värde för ögats brännvidd. Om min teori är riktig kommer jag att kunna meddela resultatet på denna plats inom snar framtid.

Tecknar författaren den elfte januari 2011.

Certifikat is the shit !

måndag, januari 10th, 2011

Nu spammar jag min egen blogg, vad skönt att kunna göra det utan att någon kan ta sig ton mot det. Jag säger som Robin Williams i filmen “Baron Münchausens äventyr”, jag är Re di tutto -kungen av allt! En helskön film för övrigt.

För att fortsätta på mitt storhetsvansinne vill jag bara visa en hyllning som jag fått:

Diplom

…av mig själv 🙂

Ni kan också hylla er själva med något fint, gör ett besök hos http://www.beerlabelbuilder.com och ha roligt!

Backup

måndag, januari 10th, 2011

Lätt fånget, lätt förgånget -eller? Hur står det till med säkerhetskopieringen hos folk i allmänhet och fotografer i synnerhet undrar jag.

Själv slarvar jag en smula men tror mig ha en hyfsad lösning. Jag har inte så mycket bilder ännu så jag kopierar helt enkelt över hela bildkatalogen till en nätverksdisk, och från den tar jag inte bort några som helst bilder. Ett par gånger om året kommer jag på att det var ett tag sedan jag gjorde backup och då gör jag en kopiering av rubbet till min nätverksdisk.

Det tar ett tag att göra det, fyra timmar senast, och eftersom jag gör det så sällan så är det ganska många bilder som ligger på min dator utan kopia. Därför kommer jag säkert att förbanna mig själv och gnissla tänder, rycka hårtestar och gråta blod den dagen datorn pajar.

Men min lösning är enkel att förbättra, det är bara att göra en kopia varje gång jag laddat datorn med nya bilder. Och jag behöver bara kopiera de nya filerna, inte hela bildkatalogen.

Jag vet också att jag kan få tillbaka förlorade filer. Det är det viktigaste av allt. Många gör backup efter backup och är nöjda med att det funkar så bra men testar aldrig om det går att få tillbaka filer från säkerhetskopian. Om man har någon speciell programvara för att göra backup/säkerhetskopiering så måste man regelbundet testa restore/återläsningsfunktionen, annars är man snudd på förtjänt av förlorade filer. De flesta backupprogram fungerar utmärkt men saker händer i ens dator med tiden och man kan inte veta vad som en dag sätter stopp för återläsning av filer, regelbundna tester är ovärderliga.

Det räcker att testa med en enstaka fil och här kommer finessen med det jag kursiverade ovan. Eftersom mina säkerhetskopierade filer ligger som likadana filer som på min dator kan jag bläddra omkring på nätverksdisken och hitta bilder som jag raderat från datorn. Fem år efteråt kanske jag ändå tycker att bilden är bra och kan kopiera tillbaka den till datorn för att jobba med den där. Jag har hittat några guldkorn när jag bläddrat i min backup och har då samtidigt testat att jag kan få tillbaka filer från min primitiva backup.

Oj, vad mycket jag hade att skriva om det här då. Det är inte meningen att det ska vara någon tutorial, då måste man skriva om vad som ska kopieras också, till många bildfiler hör ju även metadatafiler som man kanske vill ha kvar.
Jag ville egentligen bara väcka uppmärksamhet för säkerhetskopiering, för tänk om jag finns på bild därute hos någon, sådana bilder får ju inte försvinna i en datorkrasch 🙂

Apple Aperture och annat

fredag, januari 7th, 2011

Det finns många program för fotografer, jag har länge använt Photoshop och Lightroom och trivs med dem. Det är väl de två giganterna bland fotografer men det finns andra; ett billigt och trevligt program heter Pixelmator. Det liknar photoshop mycket till utseende och handhavande men är naturligtvis inte lika fullspäckat med funktioner. Till ett pris av 340 kronor kan man väl inte begära det heller men det är definitivt ingen leksak. Just nu är priset dessutom sänkt till 229 kronor på det nyöppnade MacApp Store.

Ett annat program som reas på MacApp Store är Aperture, priset är sänkt med nästan 1400 kronor och kostar just nu bara 599:- Eftersom jag fick ett Itunes värdebevis i julklapp så föll jag för frestelsen, värdebeviset gick att utnyttja och nu är jag en Aperture-användare. Vi får väl se vad jag kommer att tycka om det, jag återkommer med omdöme någon gång.

Scott Bourne har skrivit ett nytt tänkvärt blogginlägg igen. Bland annat skriver han “Your Photos Aren’t Cutting It if you’re waiting for that next lens, that next camera or that next flash you plan to buy before you get serious about your photography.” Kanske det gäller även den som hela tiden letar efter den bästa programvaran… Läs hans blogginlägg i vilket fall, det tar inte lång tid.

Till sist en vinterbild:

Väktaren i Västertorp

Hmmm…. bilden ser väldigt mörk och blågrå ut på min skärm. Jag undrar om jag gör något fel, det är nämligen den första bilden jag kört genom Aperture. Nå, jag får fortsätta laborera.

Bokslut

onsdag, januari 5th, 2011

Januari 2088

Miss Mim slog igen bokföringsboken med ett belåtet leende på läpparna. Hon kunde se revisorns ansikte framför sig när hon lämnade över boken. Först skulle han grimasera över hennes envishet med att föra bok på riktigt, ”det är stenålder” skulle han säga. Hennes revisor var snäll, han skulle kunna bli rosenrasande och vägra ta emot boken eftersom det blev hans besvär att skanna in alla siffror och föra in dem i ”ett riktigt system.”
Men sedan skulle han le när han tittade på siffrorna, det var återigen rekordvinst och med sådana siffror kunde han stå ut med hennes ständiga påpekande ”I den boken finns inga datavirus.”

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Det var Miss Mims ledord och med dem hade hon skapat ett framgångsrikt företag. Revisorn skulle nog även lägga till orden nätverk och förutseende som bidragande faktorer i hennes marknadsdominans. Tack vare ett oavbrutet bloggande och chattande i unga år, till sina föräldrars förskräckelse, hade Miss Mim ett gigantiskt nätverk över hela landet och hon verkade vara personlig vän med var och en av dem. När hon sedan anade vad som var på gång med biografbranchen var hon förutseende nog att mobilisera sina styrkor i god tid.

Det var staten som sett till att hon blivit rik. När biografbranchen höll på att gå under för femton år sedan föll staten till föga och gick med på en rad av deras krav. Ett av kraven var att filmerna skulle visas i hermetiskt tillslutna biosalonger dit filmen strömmades via nätet direkt från filmbolagets server. Biobesökarna fick passera en helkroppsskanner på väg in i salongen och de som hade någon form av inspelningsutrustning blev plockade ur kön och sedan polisanmälda.
Naturligtvis bidrog detta inte till fler biobesök så ett annat krav från branchen var statliga subventioner så att biljettpriset kunde sänkas. Underligt nog gick staten med även på detta och efter ett års tillvänjning återvände besökarna till biosalongerna, i mängder.

Miss Mim hade följt processen noga och var tvärsäker på vad som skulle komma. Mycket riktigt, när biograferna etablerat och investerat i den nya ordningen kom motkraven. En hermetiskt tillsluten biosalong måste vara säker. Det måste finnas dubbla system för ventilation och framför allt måste det vara brandsäkert. Kravet var att en biosalong måste kunna utrymmas på tio sekunder per besökare. Om man inte kunde visa upp ett intyg på en lyckad utrymning blev det höga straffskatter. Många biografägare knöt näven i fickan och betalade, så fick staten tillbaka en hyfsad del av sina subventioner.

Men Miss Mim hade en lösning. För en något mindre summa än straffskatten kunde hon mobilisera sitt nätverk. Hon kände tillräckligt många i varje stad med biograf för att kunna fylla upp den med ”utrymmare”, som hon kallade sina anställda. De första gångerna behövde de träna men sedan kunde de sina biografer och sin rutin så en utrymning gick i snitt på sex komma tre sekunder per besökare. En gång om året kunde en imponerad biografägare se på hur ungdomarna rann som vatten ur salongen medan inspektören stod bredvid med stoppur. Miss Mims utrymmare fick se en film gratis och veckan efter betalade hon ut en väl tilltagen fickpeng, medan biografen fick sitt intyg förnyat.

Framgång föder avundsjuka. Nu har det bara gått en vecka sedan Miss Mim lämnade sin bokföring hos revisorn och hon har åkt tåg till Falköping för att övervaka utrymningen av en ny biograf. På tåget kan man också se på film, en skärm som kan fällas upp från armstödet visar en gammal film i 2D. Efter trettio sekunder visas ett meddelande ”För att se hela filmen, stoppa in kreditkortet i kortläsaren. Pris €40”
Vilket ocker, tänker Miss Mim, för den dinosaurierullen. Men såklart har inte EJ några filmsubventioner, dessutom är det säkert en originalfilm tänker hon, det är värt en del förstås. Bara själva grejen att se en originalfilm är lite kultigt, plus att man slipper de löjliga omskrivningarna av originalstoryn, som naturligtvis är skyddad.

Framme vid biografen i Falköping går det åt nästan två timmar av nätverkande IRL, hon måste passa på att vårda sitt nätverk när de kan ses på riktigt. Sedan är det dags att ta plats i salongen. Filmen som visas heter ”Ryhar Topter och fången från Abbastan”, den handlar om en kille som går på bio och ser en gammal film. Vad den filmen heter får man aldrig veta men alla vet ändå att det är den gamla succésagan ”Harry Potter och fången från Azkaban”. I princip alla remakes inleds på det här sättet, någon ser en film eller läser en bok och sedan kan den riktiga storyn börja. Enkelt, och Miss Mim gillar enkelhet. Tyvärr jobbar väl juristerna dygnet runt för att hindra även detta sätt att återberätta gamla historier.

Eftersom det är en ny biograf så ska de se hela filmen först innan de börjar utrymningsövningarna. Alla har fått en stor skål med popcorn, en ny sort som faktiskt smakar bra och belysningen släcks.
I kontrollrummet kikar Benita Gross ner på publiken, detta är hennes stora dag. Många år och mycket pengar har gått åt att nå fram hit, idag ska hon tillintetgöra Miss Mim och ta över hennes armé av utrymmare. Inte de som sitter därnere förstås, de har sett sin sista film, men alla andra, tänker hon och trycker på en knapp.

Popcornen, som är kryddade med ett militärt nanosubstrat, börjar brinna och folk får panik. De rusar mot utgångarna men Benita Gross har stängt av säkerhetssystemet och de dubbla ventilationssystemen. Någon riktig brand blir det aldrig, popcornen brinner bara en kort stund men tillsammans med människornas panik har de snart förbrukat allt syre i salongen.
”Jag gissar att jag inte får något intyg för min biograf” tänker Benita Gross och ler. Men en nedlagd biograf är en struntsak, hon har besegrat Miss Mim, det är vad som räknas.

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Tre egenskaper som tagit Miss Mim till toppen och som höll henne kvar där, även denna gång. Att gå in i ett hermetiskt tillslutet rum utan reservluft är höjden av oförsiktighet, så Miss Mim tog snabbt fram ett dykarmunstycke ur sin handväska. Luftpatronen i väskan skulle räcka minst femton minuter och det tog bara tre minuter innan hennes vänner på Aktiebolaget Brandsläckning hade brutit upp dörrarna till biosalongen. På hennes förfrågan hade de valt att äta lunch på en restaurang rakt över gatan och parkerat en brandbil utanför biografen. Miss Mims telefon var förprogrammerad så ett enda knapptryck var vad som behövdes för att brandmännen skulle reagera.
Skadorna kunde räknas samman till ett brutet finger och en stukad fot plus en massa blåmärken men inget värre än så, jämfört med fyrahundra döda var det en hjältebragd för brandmännen.

Snipp, snapp, bok slut.

Fler fototips

tisdag, januari 4th, 2011

Jag länkar till en annan blogg igen. Den här gången är det Scott Bourne som har sju tips att ge:

Seven Habits That Make Better Photographers – No Camera Needed

Jag brukar följa hans blogg, ibland dyker det upp riktigt läsvärda inlägg där.

Fotografer kan lära av tecknare

tisdag, januari 4th, 2011

Jag är intresserad av bilder, inte bara fotografier utan alla sorts bilder. Därför blev jag glad när jag hittade en tecknares blogg. En tecknare som har mycket att berätta för fotografer, tror jag.

Bloggen heter Your Face is Pretty och dagens inlägg kan läsas här: http://questforpretty.blogspot.com/2011/01/assumption-will-kill-your-portraits-and.html

Inlägget handlar om hur vi uppfattar saker kontra hur de egentligen ser ut, specifikt hur ansikten ser ut. Vi fotograferar ju ansikten ibland och med dagens datoriserade möjligheter anpassar vi ofta bilden till hur vi tror eller tycker att ansiktet ser ut, som om kameran skulle avbilda fel på något sätt…

Nåja, det tror väl ingen. Det är väl våra drömmar vi använder när vi modifierar porträtten. Som tecknare har man ju alla möjligheter att från första pennstrecket skapa det ansikte man drömmer om. Då är det uppfriskande att läsa om någons försök att göra varje pennstreck autentiskt.