Något som verkar ha gått de flesta förbi är att Sverige byter tidzon nästa år. Riksdagen kommer i maj att rösta igenom ett förslag att byta till GMT+8
Vi flyttar alltså fram klockan sex timmar och anpassar oss till Hong Kong. Detta eftersom handeln med Kina kommer att öka kraftigt i framtiden. Genom att hålla samma dygnsrytm som kineserna ökar den effektiva tiden då affärsidkarna kan jobba. Som läget är idag är det bara två timmar av arbetsdagen som överlappar mellan Sverige och Hong Kong.
Praktiska problem kan alltid övervinnas medan ekonomiska förluster är för alltid borta.
Nej, det här är skoj förstås. Men Samoa tänker faktiskt flytta till andra sidan datumgränsen. Med den manövern vinner de hela två dagar i veckan i sina affärer med Australien och Nya Zeeland. Se här.
När plattformen för det man kallar sitt normala liv vinglar till och faller sönder infinner sig oftast en obehagskänsla. Den kan ta sig uttryck på många sätt och kallas också vid många olika namn; desperation, panik, sorg, depression, …
Själv lossnar jag från gravitationen. Det känns som att jag faller okontrollerat, rent fysiskt alltså och jag är dessutom väldigt höjdrädd så det känns verkligen obehagligt. Men det är inte så att jag är viktlös och fjäderlätt, utan blytung och kraftlös så när jag faller är jag rädd att krossa väggar, golv och tak runt omkring mig, och skada mig ordentligt. Någon kraft att hejda fallet har jag inte eftersom jag väger så mycket och är så svag.
Men det är ju bara inbillning, det enda som händer är att jag inte förmår röra mig en stund, sedan får jag grepp om verkligheten igen. Nu kan det låta som att jag är allvarligt sjuk men det är bara min plattform som vinglar, jag vet precis varför jag reagerar så här. Tyvärr kan jag inte påverka orsaken så mycket.
Jag kan tänka mig att det finns andra som upplever liknande saker, traumasymptom kallas det, till exempel vid en skiljsmässa, arbetslöshet, börskrasch eller annat. Vad jag vill är dock inte att prata om min tyngdlöshet utan en annan känsla som man också kan uppleva när man genomgår en svår period i livet.
En fast punkt i tillvaron
Det här såg jag från mitt köksfönster igår kväll och jag tänkte, eller kände, att ”något är det i alla fall ordning på.” Det var både vackert och tryggt att se månskäran där uppe samtidigt som allt var stilla runtomkring. Jag kände att jag orkade bära min egen vikt och hade kontroll över den, jag fick nytt mod att möta utmaningarna som hotar min plattform.
Att religion har så starkt grepp om människor är inte konstigt för mig, trots att jag inte är religiös på något sätt. Jag skulle väl i så fall tro på den store frälsaren månen:-) Men för många som likt mig svävar omkring i ett okontrollerat kaos måste det vara väldigt lätt att söka tröst och stabilitet i något större. Vad detta större är varierar ju väldigt mycket och härifrån kan diskussionen vandra iväg hur långt som helst men jag nöjer mig med att ha upptäckt någonting intressant.
Har du något favoritklockslag? Jag har olika beroende på om det är helg eller vardag, sommar eller vinter, vår eller höst.
Just nu är mitt favoritklockslag 20.00 eller nånstans däromkring. Då är det som att allting i grannskapet lugnar ner sig, det tystnar även ute på gatorna, jag får sällan några telefonsamtal, ja till och med fåglarna är tysta märker jag nu.
Dessutom har det blivit den årstiden när solen kommer in genom fönstret och lyser på min vägg i rummet där jag sitter. Så här ser det ut framför mig just nu:
Solskenskalender
När man var ung och stark och intelligent -på discot- var midnatt det bästa klockslaget. Det var då man var kung i baren, eller på dansgolvet, det var då man hittade sin prinsessa. Sedan blev man pappa.
När barnen var små så var det 18.00 som var favoriten, då börjar bolibompa. Det var nog deras favoritklockslag också, lite i alla fall. När barnen var små fanns det också en klar motsats till favoritklockslaget, det var 07.30 då man skulle få iväg trupperna till respektive tjänstgöring…
Tidiga sommarmorgnar kan också vara favoriter om man är ute med kameran. Men det är ganska segt att ta sig upp och ut då, det är först efteråt man inser att det borde vara en favorit, om man har fått några bra bilder alltså.
På jobbet kan lunchtid vara favorittid. Jag har haft verkstadsjobb, städjobb, socialt jobb och kontorsjobb. Lunchtid har nog varit en favorit på alla de jobben. Mitt nuvarande, kontorsjobb, är nog bäst på morgonen innan den stora förvirringen infinner sig.
Jag funderar på vad som gör ett klockslag till en favorit. Idag är det lugnet och den nedgående solen som gör 20.00 till favoriten. Varför är det så lugnt just nu månntro? Vart har allt tagit vägen, det som brukar surra och bullra vid andra tidpunkter?
Men det är ju jag som gillar lugnet, andra kanske tycker tvärtom eller något bredvid. Vad är det som gör deras favoritklockslag? Det här måste jag nog forska lite i och återkomma om när jag vet mer.
Jag gjorde ett återbesök på Fotografiska idag, de visar bilder av Albert Watson och Edward Burtynsky.
Albert Watsons
bilder är beundrade av många, mig inkluderat. Men det slår mig när jag vandrar runt bland bilderna att jag sett det förut. Watson var väl kanske först men det jag tänker på när jag säger att jag sett det förut är alla bilder som inspirerats av honom. Det är många som gör samma sak som Watson och en del gör det kanske bättre till och med.
Nåja, det bryr jag mig inte om. Bilderna är vackra och ibland förunderliga men jag glömmer dem snart. Dels för att jag inte ser något värde i att minnas dem, dels för att jag vet att jag kommer att få se många liknande bilder under många år framöver. Han inspirerar många som sagt.
Men en bild är genial, det är dessutom en bild som jag kan knyta an till. Den nästan kaleidoskopiska bilden/bilderna av Michael Jackson. Jag var tvungen att försöka få in den här i bloggen för att visa, det blev en dålig bild men tillräckligt för att förklara vad jag gillar.
Dancing
Den som sett Michael Jackson dansa kan väl inte annat än hålla med om att bilden är ett träffande porträtt av honom. För mig är dessutom Michael Jackson en intressantare person än någon av de andra som Watson har på bild i utställningen.
Edward Burtynsky
är en helt annan typ av fotograf. Hans bilder är en sorts dokumentation av oljans status i vårt moderna samhälle. Många dystopiska bilder i stort format som visar landskap som formats av oljeutvinning och -bearbetning. Vackert på sitt sätt men skrämmande när man uppfattar budskapet.
Alla bilder är dock inte dystra, många visar saker som inte skulle ha funnits om inte oljan fanns. Men jag blev fundersam inför den här bilden:
Norra Los Angeles
Återigen en dålig återgivning från mig men det är alltså massvis av villor i Norra Los Angeles. Visst kan man säga att oljan har möjliggjort detta samhälle men jag fick inte ihop kopplingen riktigt, vad kan det vara?
USA är ett bilburet samhälle, det vet vi, fast på bilden syns nästan inga bilar i rörelse, de står parkerade. Men efter ett tag upptäckte jag att något saknas i bilden: Affärer. Det finns inte något som liknar en affär i hela bilden, möjligtvis finns det något borta vid horisonten som skulle kunna vara ett snabbköp. Kopplingen till olja blev solklar för mig; de som bor här kan inte få tag på mat för dagen om de inte sätter sig i bilen och åker och handlar. Att promenera till affären för att handla finns bokstavligen inte på kartan i de här kvarteren.
Två timmar var jag där och två bilder blev favoriter. Jag är nöjd med den utdelningen.
Hej alla där hemma! Det var ett tag sedan ni hörde av mig men kommunikationen har varit utstörd av solfläckar den senaste månaden. Här kommer dock en rapport.
Det är helt fantastiskt vad man kan köpa på den här planeten, allt verkar vara till salu. Låt mig ge ett exempel på en butik jag besökte idag:
Kroppsbutiken
Butikens namn var inte angivet på det lokala språket men jag hade inga svårigheter att översätta det. Sprickfärdig av nyfikenhet gick jag in.
Något besviken
blev jag dock när jag inte hittade några kroppar där inne, de hade inte ens reservdelar. I stället verkade det vara produkter tillverkade av kroppar, som till exempel det här kroppssmöret:
De hade även kroppspuré:
Jag var på vippen att fråga om de inte hade obearbetade kroppsdelar men kom på bättre tankar. Det kunde ju vara så att de hade slut på lagret och såg en chans att fylla på det -med mig.
Det är i alla fall fantastiskt vad som finns att köpa för pengar. Om vi hade det hälften så bra hemma skulle alla våra bekymmer vara borta.
Jag återkommer när jag har mer att rapportera. Ha det så bra! /Zok
Snart är det Valborg, en av de sista okristna högtiderna, dock inte erkänd med röd färg i almanackan.
Vintern rasat ut bland våra fjällar
De senaste dagarna när jag varit ute och åkt har jag passerat åtskilliga trädgårdsbrasor. Jag har dragit mig till minnes eldar som jag sett genom åren, främst de man upplevde som barn. Vilken fascination man upplevde inför lågorna! En del vildsinta som förtärde hus och hem, en del trygga i nattens mörker.
Att bemästra elden måste vara en av människans allra största segrar. Men trots vårt mästarskap har elden aldrig vikit sig, den är fortfarande lika farlig som för tiotusen år sedan. Den blir aldrig vår kuvade tjänare, endast ett kontrollerat vilddjur.
Så det är inte konstigt att vi betraktar elden med skräckblandad förtjusning, även i vårt moderna årtusende. Eld blir aldrig gammalmodigt.
Politiker i Sverige, även nyblivna sådana har det visat sig, har ett favoritverktyg i sitt arbete:
Inte tillåtet
Det är ett enfaldigt och orkeslöst försök till att lösa problem. Enfaldigt för att man av någon anledning inte ser mer än en sida av problemet. Orkeslöst för att man inte anstränger sig för att se mer än den enklaste sidan, dessutom är det enklast att förbjuda.
Jag kan inte tänka mig att våra politiker är onda människor, jag tror att de vill väl. Men i sin enfald och orkeslöshet vill de inte alla väl, de är visionslösa och låter sig fösas dit vindarna bär i stället för att vara folkets utvalda ledare. De är historielösa och saknar kunskap om samhällsyggnad.
Att förbjuda obehagliga saker, att stänga ute människor vi inte förstår, att bara tolerera jämlikar. Det är handlingar och åsikter som på allvar upptar tid i vår riksdag, jag hoppas att de använder tiden klokt så att vi kan fortsätta leva i ett friskt samhälle.
Förbud kan vara lösningen på vissa problem men är det den slutgiltiga lösningen?
Här är ett köttätande rovdjur utan moral och med dragning mot sadism:
Jag bryr mig bara om mig själv
Jag kan inte förstå varför jag ändå tycker att den är så underbar. Vad är det som triggas i mig när jag ser på den? Varför är vissa saker ”vackra” eller ”söta” men ändå så olika, medan andra är ”fula” eller obehagliga?
Det måste finnas något uråldrigt arv som jag fått från mina förfäder, som många andra också fått, vi är ju många som gillar katter. Man kan analysera sönder det till att tycka att pälsen är vacker, att kroppen är graciös och så vidare. Men det svarar ändå inte på frågan varför vi tycker som vi gör och varför vi verkar ha en gemensam uppsättning av kriterier som passar på mycket mer än katter.
Kanske lika bra det, vissa gåtor måste förbli olösta, annars blir livet tråkigt. När jag skriver det här kommer jag ihåg att Umberto Eco faktiskt gjort två utmärkta böcker i ämnet, de heter ”On beauty” respektive ”On ugliness”. Han ägnar nästan tusen sidor åt ungefär samma betraktelse som jag, utan att hitta lösningen men det är intressant läsning och många fantastiska bilder, rekommenderas!
En annan sak som vi för det mesta tycker om är liv, speciellt på våren då det syns så tydligt att det finns. Nytt liv som ploppar fram eller sakta kämpar sig ut i ljuset. Men att vi gillar detta är inget mysterium, vi blir smittade av livskraften helt enkelt.
På morgnarna är min hjärna alldeles hejdlös. Efter att ha läst att den nye pressombudsmannen Ola Sigvardsson är dyslektiker kom jag på en idé, som inte har det minsta med pressombudsmannen att göra:
Stockholms politiker har visat tendenser att snurra fort på de ekonomiska hjulen, om mycket pengar är i rörelse är det bra. Varför de visar sådana tendenser är okänt men t.ex. utförsäljningen av allmännyttans bostäder visar att det är ett faktum.
Min idé går ut på att staden auktionerar ut gator och torg till företag. Det företag som vinner auktionen får gatan döpt efter sig. Kungsgatan skulle kunna bli Fazergatan, Valhallavägen till PriceWaterhouseCoopersesplanaden och så vidare.
Personer som hedrats med att få en gata eller ett torg uppkallat efter sig ska dock inte glömmas bort. Skärgården är full av öar, många utan namn och resten med ganska intetsägande sådana. Birger Jarl får alltså flytta från gatan ut till en skärgårdsö tillsammans med Olof Palme, Jöns Jacob Berzelius och många andra. De får varsin ö förstås.
Troligtvis kommer det att bli öar över så man kan faktiskt tänka sig att sälja namnrätten för de som blir över till hugade spekulanter som vill fastna i historien. Ett arrende skulle förresten vara bättre för pengaflödet och man skulle inte löpa risken att öarna tar slut, de riktigt rika skulle till och med få köpa hela ön, så att de uppnår ett helhetskoncept så att säga.
I analogi med det rättvisa samhällets princip måste man givetvis erbjuda alla invånare samma möjligheter. De mindre bemedlade ska alltså kunna köpa ett dike eller något annat billigt som syns på kartan och få sätta sitt namn på det.
Jag vet inte vad det är, kanske det är våren men jag har upptäckt att jag har tagit fler bilder på sistone. Fler än jag brukar alltså, dessutom är det bilder med färger och kontraster, nästan helt utan annan karakteristik. Jag som alltid brukar fråga efter syftet med en bild när jag ser den, nu hittar jag inget annat än färg och kontrast. Kan det räknas som ett syfte?
Jag måste bara berätta…
Jag vet att bilder kan vara vackra och ingenting mer, det är ganska typiskt för landskapsbilder. Det är skönt att titta på dem och man frågar sig inte varför fotografen har tagit bilden. Men jag vill ändå kunna formulera något om en bild, så att den liksom får ett berättigande. Kanske det är larvigt och meningslöst men det är en del av mitt fotograferande och ger bilderna lite mer mening.
Gå ingenstans
Jag fick ju inte med fötterna i den första bilden så det får tjäna som orsak till att jag visar den här.
