Posts Tagged ‘filosofi’

Räta linjer

tisdag, juli 3rd, 2012

När jag pluggade jobbade jag på Arlanda på nätterna, lastade postflyget. Mitt starkaste minne av det är när jag första gången körde trucken ut mot ett av flygplanen.

Oändliga asfaltytor och inget att rätta sig efter, jag såg silhuetter av flygplan långt borta men visste inte vilket jag skulle till. Inga skyltar eller linjer som guidade mig. Jag hittade rätt utan några större fadäser men känslan av att inte ha något rättesnöre var så stark att jag fortfarande kan känna lite ångest när jag tänker tillbaka.

Riktlinjer, räta linjer, är bra att ha. De är en del av den verklighet vi uppfattar och de hjälper oss rätt i livet. De är inte alltid målade på asfalt men de finns där nästan överallt, utstakade av någon vänlig själ eller upptrampade av många som gått före. Hemma har man dragit upp sina egna linjer som funkar bra.

Räta linjens ekvation: y = kx +m Tack och lov för den!

Trilogin ”Probability Space” av Nancy Kress inbegriper bland annat ett släkte utomjordingar som avskyr räta linjer och vinklar, allt de bygger är kurvigt och vackert, de gillar också blommor. De har något mycket smärtsammare som håller dem på plats, så jag är glad åt våra linjer.

Ständigt på efterkälken?

fredag, juni 15th, 2012

Debatten om internet, upphovsrätt, det fria ordet och informationens frihetslängtan har pågått i några år nu. Alltid lika spännande att läsa om tycker jag, det är en gordisk knut att lösa och jag har inga svar.

Men jag har fantasi. Teknikutvecklingen är att jämföra med en ständigt accelererande bil, för att hålla koll på den måste man hänga med -annars ser man bara spåren efter den. Den här debatten som jag snackar om har väl hållit på en smula för länge nu för att man ska kunna tycka att den hänger med?

När debattörerna väl har hittat sin balans i dagens frågor sysslar mina barnbarn med telepati, hur ska myndigheterna hantera det månntro?

Nanoo, nanoo. Mork calling Orson, wishing a nice weekend!

Isolation

fredag, juni 8th, 2012

På tunnelbanan i morse hörde jag ett främmande språk. Strax bakom mig satt fyra grabbar i 13-årsåldern och diskuterade högröstat, nästan störande. Men det är ju så ”utlänningar” låter, min privata statistiska centralbyrå har konstaterat att ”utlänningar” låter väldigt mycket. Och inte begriper man vad de säger!

De här nyblivna tonåringarna hörde inte till de värsta men visst lade man märke till dem. En tanke kom för mig, kan det vara just för att det är något främmande som man hör det extra tydligt?

Jag har gått några veckor och funderat på det här med främlingsfientlighet och högerextremism. Begreppet högerextremism vill jag helst undvika eftersom det är skapligt luddigt och kan debatteras till tidens ände men att det otvivelaktigt kan kopplas ihop med främlingsfientlighet borde väl ingen sätta sig emot?

När jag hörde grabbarna prata tänkte jag just på ordet ”främling.”  Ett starkt kriterie för en främling är att man inte förstår det språk han pratar. I ett vidare begrepp förstår man inte heller den kultur han kommer från. Varför är man egentligen fientlig mot sådant?

Sverige berömmer sig ibland, och benämns ibland, som en innovatörsnation. Ett av kännetecknen för en innovatör -uppfinnare- är nyfikenhet, en annan viljan att lära sig något nytt, något man inte förstår. Som ingenjör skulle jag vara stolt över att vara medborgare i en sådan innovatörsnation.

Men icke. Det som inte kan förstås ska avvisas. Vi har klarat oss med häst och vagn utan problem, vad ska vi med något nytt till? Den där Otto går ju inte att förstå och hans jäkla grejor är säkert ett sätt att förslava oss och få oss att äta hästar.
Likaså Edison, cirkusartisten som skapar ljus utan ved, han är också utlänning.

Hur många främmande saker är det inte som invaderat vårt vackra land? Och här i tunnelbanan satt fyra snorungar och talade franska med varandra! -Det är inget skämt, de talade faktiskt flytande franska. Ett språk som jag väldigt sällan hör  på tunnelbanan. Och döm om min häpnad när de helt plötsligt växlade över till flytande svenska! Sedan fortsatte samtalet på blandat franska/svenska. Ja dessa främlingar….

Jag hann med att besöka NK på vägen hem, parfymavdelningen. (Varför jag besökte den är hemligt:-) Där fick jag höra en expedit fråga en annan ”kan du komma och hjälpa till, du som kan serbiska.” Två främlingar alltså, en turist och en expedit som hade serbiska som modersmål. Så himla obekvämt, om de inte kommit till Sverige hade vi sluppit sälja den parfymflaskan.

Det är jobbigt med främlingfientlighet tycker jag. Det tar tid och kraft från saker som skulle kunna ge mycket mer för oss alla, så mycket att det räcker även till dem som bara har lite att bidra med. Men det kommer väl alltid att finnas. Jag tror dock att de som aktivt jobbar för att isolera Sverige kämpar förgäves.

Personen på bilden är ingen främling, inte heller fientlig.

Sötsur gubbe

lördag, maj 12th, 2012

Jag har bläddrat lite bakåt i min blogg och funderat på vad det är för hashtomte som skrivit i den. Alltså, jag tycker att jag lite för ofta är en surgubbe och nu tänker jag göra räfst och rättarting med detta.

Varför är man sur [missnöjd] ? -Det är nog den första frågan man bör ställa sig. Ty det är nog egentligen inte för att det bor så många människor i Stockholm, eller för att Erik Paulsson blev frikänd i mutmålet om nationalarenan. Svaren på denna fråga är nog lika många som antalet sura människor och jag har väl mina egna svar. Fast jag tänker inte berätta om dem här.

Istället tänker jag berätta om något jag tänker på för att balansera surheten, lite sötma i såsen liksom. En sak som verkligen gjorde gott för mig är denna TED-presentation av Peter Diamandis. Jag såg den för två veckor sedan och har sedan dess sett med lite överlägsen attityd på de säljrubriker som dagstidningarna matar oss med. Jag har äntligen förstått att det finns mer än bara elände i världen vi lever i, det är bara så att elände säljer bättre och därför får det synas mer.

Det är lite synd tycker jag, för visst borde det gå bra att sälja positiva saker? Eller är det bara löften om positiva saker som går att sälja? Löften om rikedom, snyggare utseende eller garanterade stryktipssystem. -Nä, nu förfaller jag till surgubbe igen. Och inga bilder har jag heller, jag lovar att återkomma med bättre inlägg från och med nu.

Bevingade ord

tisdag, april 10th, 2012

Jag hade planerat att blogga om något allvarligt, tungt och tankfullt. Men det blev alldeles för deppigt och jag hittade en del saker som andra har sagt och som jag tycker tål att upprepas, så jag gör det i stället.

”Bevingade ord” är ett vackert uttryck tycker jag, vem som är upphovsman till det har jag inte lyckats lista ut. Men upphovsmännen till dessa ord har jag hittat:

G. K. Chesterton:
There is no such thing on earth as an uninteresting subject; the only thing that can exist is an uninterested person.

William Blake:
To see a world in a grain of sand,
and a heaven in a wild flower.
Hold infinity in the palm of your hand,
and eternity in an hour.

King Solomon:
Whatever your hand finds to do, do it with all your might …

Albert Einstein:
Intellectuals solve problems; geniuses prevent them.

Till detta en bild som jag tycker passar stämningen:

Thomas Engström: Låt även ögat njuta av måltiden.

Ljuset, om att läsa en bild

fredag, januari 6th, 2012

Det naturliga ljuset rör sig från vänster till höger, medsols är från vänster till höger. Vänd dig om och känn solen värma din rygg, titta på skuggorna. De rör sig också från vänster till höger.

Så här har det varit sedan vi simmade omkring i gyttja, långt innan någon brydde sig om att fotografera. Möjligtvis ägnade vi oss åt fotosyntes men bilder var ännu inte uppfunnet som begrepp.

Denna riktning från vänster till höger är alltså något som verkligen borde sitta i våra gener. Som bildintresserad kan man då undra hur det påverkat oss, ”läser” vi en bild från vänster till höger?

Ljus och skugga i ett fruset ögonblick

Klicka på bilden så blir den större.

Trösklar

fredag, augusti 12th, 2011

Hur många trösklar tar man sig inte över i livet? Det är tur att man inte fått för sig att räkna dem. Bara här hemma finns det åtta stycken och jag har passerat dem åtskilliga gånger.

Varför finns det trösklar egentligen? Jag fick för mig att de sitter där för att skydda något, att det under tröskeln finns något ömtåligt som inte tål att trampas på. Eller kanske hustomten bor under tröskeln och att han någon gång då han är sur höjer den lite då det kommer en fot susande, ”Yes! Där fick stortån vad den förtjänade.”

Så finns det trösklar i sinnevärlden förstås, de slår man sig inte på men de är tusan så jobbiga ändå. Man måste över tröskeln för att komma vidare, brukar det heta. Men om man vill stanna där man är då? Det kanske mest är omgivningen som vill att man ska fortsätta framåt och då över den där tröskeln som de själva har klarat någon gång.

Det kan ju också tänkas att man är den nyfikna typen och letar efter andra vägar att gå, varför utmana samma hinder som andra svettats med?

Ibland måste man gå under för att komma vidare

Hur skulle det blivit då?

tisdag, augusti 2nd, 2011

Fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga (snudd på lagstadgade) löner, diskrimineringsskydd (dock ineffektivt), föräldraledigt, pension; listan över hur bra vi har det kan göras lång. Många vill debattera om allt detta verkligen är bra men jag tänkte inte göra det.

I stället funderade jag på hur det skulle vara om vi aldrig hade haft ett par av de här sakerna. Semester till exempel, den blev lagstadgad 1938 och då fick alla med en anställning rätt till två veckors betald semester. Hur hade vi haft det idag om det aldrig skrivits in i lagen? Det borde ju vara så att arbetsgivarna hade tjänat mer pengar då. Likaså om alla hade jobbat sex dagar i veckan eller om fackföreningar inte tillåtits.

Om man inte kunnat få föräldraledigt kanske det inte hade fötts så många barn, hur hade det påverkat samhället som vi lever i idag? Vi kanske hade haft ett smalare generationsspann, eller kanske helt enkelt inte varit så många. Färre att ta hand om på ålderns höst men också färre som kan göra det. 1913 var medellivslängden 60 år, då var det kanske inte så svårt att ta hand om de ”gamla”. Samma år infördes folkpension i Sverige, det kunde man få när man fyllde 67. Troligtvis var det ingen större kostnad för staten på den tiden. Det var nämligen våra (deras) skattepengar som användes till pensionerna på den tiden.

Tänk er att inget av allt det här hade hänt, hur hade vårt samhälle eller vår värld sett ut idag? Arbetsgivarna/företagen hade kanske tjänat massvis med pengar. Vad hade de gjort med dem? Staten (som inte alltid varit samma sak som medborgarna) kanske hade dragit in massvis med pengar i företagsskatter, vad hade den gjort med dem? I början av 1700-talet använde ”staten”” pengarna till att kriga och sådant gör man oftast för att nå nya landvinningar och därmed makt och rikedom. Hade man gjort likadant på 1900-talet?

Ett land, en stat, är inte alls olikt ett företag, staten är större -det är den påtagligaste skillnaden . Vad hade företagen gjort med sina förmodade rikedomar? Troligtvis något liknande, man kan bara hoppas att företag inte kunnat använda vapenmakt. Men företagen måste göra något vettigt för sina pengar kan jag tänka mig, det är väl bara Joakim von Anka som vill bada i dem?

Pengar är bara universiella behållare för resurser, hur du än tillagar en sedelbunt blir det varken njutbart eller nyttigt. Det är resurserna: Vatten, mat, parfym och juveler som har det riktiga värdet. Så den som har pengar kan köpa resurser, om man har mycket pengar kan man köpa mycket resurser -mer än man behöver. Vad gör man med det man inte behöver? Man kan sälja det för att få pengar, som man kan köpa resurser för… Om jag fortsätter den här loopen så hamnar man i en frågeställning som man kan läsa mer om här: http://svt.se/2.108068/1.2432051/tillvaxtens_dilemma

Men min fundering var hur det skulle blivit om några få parametrar i vår historia hade blivit kvar på noll? I den upplevda välfärd jag lever i är jag glad att jag kan ägna några tankar åt en sådan hypotetisk fråga. Om jag i stället fått leva med svaret på frågan hade jag kanske haft fullt upp med att fortsätta leva med just det svaret. Eller så hade jag suckat över någon idiot som bloggar om hur det kunde ha blivit om vi hade haft fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga löner, … rena science ficton alltså.

Väggarna berättar

Reservation: Alla faktauppgifter är hämtade från Wikipedia vid samma tidpunkt som inlägget skrevs.

Tankar om fotografi

lördag, juli 23rd, 2011

Det har blivit en del tankar genom åren, om fotografi alltså. Mest har det nog blivit andras tankar; som jag tagit del av i internetforum, bloggar och vid möten i verkligheten. Parallellt med detta har mina egna tankar uppstått, ibland som automatiska protester mot vad andra säger, ibland som modifierade idéer eller kopierade rakt av från någon som jag hållit med. Ibland helt egna tankar som jag känner mig ensam om.

Allt kan förstås inte återges i ett futtigt blogginlägg men någonstans måste man börja. Debatten om digitalt versus analogt till exempel, eller den snarlika debatten om hur mycket man får arbeta med sin bild när den väl kommit ut ur kameran.

På något sätt tycker jag att de här två debatterna hänger ihop lite. Den digitala tekniken gör det så lätt att fullständigt förändra en bild efter exponeringsögonblicket och det tror jag att många har svårt att acceptera. Just att det är så lätt att förändra -nu bortser jag från hur resultatet blir- verkar negativt på en del personers självförtroende och självkänsla. Deras gedigna och arbetsamt förvärvade kunskaper om den analoga processen fram till färdig bild upplevs plötsligt som mindre värd, något som i jämförelse skulle kunna utpekas som ”dåligt” om man inte tänker så noga. Den vars aktiviteter eller prestationer utpekas som dåliga ställer sig gärna i försvarsställning, sedan är debatten igång.

Jag tycker att fotografi, till skillnad från t.ex. dans, är resultatinriktad. För mig är det bilden som i slutänden ska ge betraktaren något. Dans däremot ger betraktaren något medan det utförs. Det är en stor skillnad; jag har aldrig kunnat njuta av vare sig den analoge eller den digitale bildkonstnärens vedermödor att framställa sin bild. Jag tvivlar på att jag skulle göra det om jag någon gång fick tillfälle. Att komma efter en föreställning av Svansjön för att sitta och titta på en tom scen är inte heller något jag längtar efter.

Hur mycket får man förändra en exponerad bild då? Det kan man ju göra oavsett vilken teknik man använder och det har gjorts många gånger redan innan det fanns digitalkameror. Svaret på det beror mycket på vem man är. Vissa personer måste kunna lita på en bild eftersom deras yrkesutövande beror så mycket på det; röntgenläkare, kriminaltekniker, astronomer osv. Som den genomsnittlige bildbrukare jag är har jag själv aldrig behövt bry mig så mycket om den saken. De nyhetsbilder jag konsumerar kan vara osanna men det kan för all del också gälla texten som omger bilden, man måste vara lite tvivlande helt enkelt. Någon gång händer det att jag fått veta att jag blivit lurad av en bild, då har jag oftast blivit glatt överraskad.

Så om jag ska vara riktigt principfast är det enbart bilden som har betydelse för mig. Om den kan ge mig en positiv upplevelse så gillar jag den, oavsett hur den blivit till.

Något som diskuteras väldigt lite bland fotointresserade är vad som är bästa sättet att uppleva en godtycklig bild. Hur får man ut den optimala upplevelsen när man betraktar bilden? Jag kan t.ex. fråga mig vad jag önskar att fotografen skulle gjort för att förbättra min upplevelse, då menar jag inte tekniska ändringar av bilden eller motivet utan min upplevelse i stunden då jag står med bilden framför mig. Ofta brukar jag sakna ett sammanhang för bilden, en text som förklarar något om det så bara är fotografens egna tankar om bilden.

Men man behöver inte lasta allt ansvar på fotografen, jag saknar som sagt betraktarnas diskussion om hur man kan uppleva bilder. Är det t.ex. bra att ha ett par dyra Ray-Ban på sig när man tittar på färgbilder? Eller man kanske ska åka några turer i bläckfisken på grönan innan man går på vernissage på Fotografiska?

Skämt åsido, jag tror att det mer handlar om att ha mentala verktyg, olika synsätt och perspektiv att ta till när man tittar på bilder. En sak som jag håller på att prova sedan en tid tillbaka är att betrakta en bild, eller vilket konstverk som helst för den delen; kanske en skulptur, som ett litet tittskåp som konstnären ger mig. I det tittskåpet kan jag ta paus från den verklighet som jag lever i och uppleva en alternativ verklighet, falsk eller sann eller något däremellan. En verklighet som konstnären skapat åt mig utifrån sina förutsättningar och erfarenheter som människa och som han delar med sig av.

Eftersom det finns så många konstiga människor så är det inte underligt att det finns så mycket konstig konst. Men det behöver jag ju inte bli irriterad på, jag kan se det som en utmaning och så småningom kanske förstå något, eller så kan jag vara för trött för att bry mig och i stället leta efter något som passar mig bättre för stunden.

Här får ni en bit verklighet från mig, något som nästan bara jag har sett fastän det finns på riktigt, så jag kan nästan lova att ni kan använda den som tittskåp en stund. Jag fantiserade naturligtvis om den här eftersom jag just då inte hade något annat än verkligheten runtomkring mig, för mig var det en stäpp i Sibirien på sommaren.

Kardborre

Rebellen

måndag, juni 27th, 2011

lat. rebellis – upprorisk, av bellum – krig

Men bara för att man inte passar in i en gemenskap behöver man inte vara rebell. Man kanske kom snett från början helt enkelt.