Karlskronafotografen Joakim K E Johansson skriver på fotosidan.se om gruppbildningar. Med regelbundna mellanrum blåser det upp stormar då någon har tagit initiativ till att skapa en grupp som stänger ute alla utom ett antal utvalda.
Tycka vad man vill om sådant, eller om stormar, båda företeelserna är något vi får leva med helt enkelt. Men Joakim påpekar att det faktiskt är upp till vem som helst att skapa en gemenskap och bjuda in till den. Det är faktiskt mycket positivare än att gnälla på vad andra gör.
Och ser man på! Oliver Wettergen har redan gjort det. En initiativ rik ung kille som börjat samla fotobloggar på sin egen sajt, wettdinho.se
När omständigheterna gör det svårt att flänga runt med kameran i tid och otid är det tur att man har en massa gamla bilder som man kan sätta sig ned och ha roligt med. Jag har anskaffat en filmskanner och kan nu sitta vid skrivbordet och hitta en mängd nya motiv.
De är ju urgamla förstås men jag har glömt bort många av dem så det är en ren njutning att hitta dem igen. Motiven är redan fångade, jag behöver bara sitta och välja och se på dem med nya (snarare äldre och erfarnare) ögon. Räkna med att det kommer att dyka upp bilder från 70-talet och framåt den närmaste tiden…
Den första bilden är humoristisk tycker jag. Jag har ingen aning om var den är tagen, eller vilka som syns på bilden. Det enda jag vet är att den är tagen 1991.
La de svinge!
Klicka på den så blir den lite större.
Här vill jag passa på att påminna den som eventuellt vill använda mina bilder till något att det inte är tillåtet utan att ha kommit överens med mig först.
In english: You need my permission before using any of my pictures.
Välkomna till min vildmark. På den här gården har jag med stor omsorg och möda lärt känna ett par av de mer exotiska djuren som vi har här. Jag har tidigare visat bilder på själva terrängen och någon enstaka fågel men nu kan jag visa porträtt på specifika individer av den mer svårfångade sorten.
GårdhundKlodjur
För säkerhets skull måste jag säga att bilderna är behandlade i photoshop. Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.
Det är
förstås inte så snällt att ha roligt på någon annans bekostnad men när man får öppet mål kan det vara svårt att hålla sig… (Den som läser det här tio år senare kommer säkert inte att ha en aning om vad jag svamlar om men så kan det få vara tycker jag)
En tanke
slog mig när jag började fundera över gården. För det mesta passerar jag bara över den på väg någonstans. Det är bara ibland jag stannar till, tillfälligt upptagen av något, kanske för att prata med en granne. Väldigt sällan är jag på gården för dess egen skull.
Ändå
har det blivit många timmar sammanlagt under alla år, så jag känner den bra. Det är bara så att jag inte visste det förrän jag började skriva det här inlägget. Vissa saker förbiser man helt enkelt och det kan dröja länge innan man upptäcker dem, om man någonsin gör det.
Det förra inlägget var kanske inte så genomtänkt och färdigarbetat men det orsakade i alla fall ett inlägg till, det här. Jag blev tvungen att fundera över vad jag ville och vad jag vill med bloggen, förutom det jag skrivit i presentationen. Måste inläggen vara genomtänkta och färdigarbetade? Nej, det är ju ingen bok jag skriver. Måste inläggen engagera så många som möjligt? Nej, jag startade bloggen för min egen skull. Måste inläggen vara begripliga? Nej, en del saker bloggar jag om för att förstå dem själv.
Att ha en liten publik har sina nackdelar. Med tiden lär man känna den och det är lätt att ha den i bakhuvudet när man skriver (eller fotograferar, eller över huvud taget uttrycker sig offentligt.) Det är lätt hänt att man försöker anpassa sig till sin publik, fast det kanske inte är något dåligt med det. Nu måste jag tänka efter igen, vill jag vara oberoende?
Jag jämför med rockband (ha ha, det kanske är rockstjärna jag verkligen vill vara.) Det finns små rockband med lokal publik, som ”ger publiken vad de vill ha” och håller fast vid det. Så finns det stora band med stor publik, som ….också ger publiken vad de vill ha. De kanske har lite större riskkapital när det gäller att pröva något nytt men opåverkad av publiken är ingen, möjligtvis är David Bowie ett undantag.
Det här inlägget blev också ogenomtänkt och hoprafsat men så får det ju vara konstaterade jag nyss. Det är inte skrivet helt för min egen skull, EG efterlyste ett nytt inlägg efter att han läst det förra. Tyvärr blev det ingen uppföljare på det jag skrev om där, det kanske kommer framöver. Men jag vill tacka dig EG för att du sätter lite press på mig och tvingar mig att tänka mer!
Därmed har jag konstaterat att jag inte är oberoende, en enda röst kan påverka. Publiken ställer krav och frågan är hur mycket man som rockband eller skribent eller fotograf ska tillmötesgå sin publik. Eller kanske snarare, hur mycket man kan stå emot kraven. Kan man förresten göra tvärtom, ställa krav på sin publik?
Det finns de som ondgör sig över alla tekniska framsteg som görs inom fotovärlden. Sedan digitalkameran blev var mans egendom har utvecklingen skenat, det är inte konstigt att man blir lite rädd.
För vad ska det bli av det hela? Snart har vi väl kameror som går omkring och gör allt åt oss, vi behöver bara sitta hemma i soffan och titta på bilderna. Efter hundra år till kanske det finns maskiner som gör det också:-)
Jag läste en betraktelse över dagens biofilmer, den skulle kunna vara en klagovisa över hur mycket bättre det var förr, när allt var ”äkta.” Numera är det datorerna som fixar mer och mer av det vi ser på duken. Men i stället ser artikelförfattaren teknikutvecklingen som något positivt. Den avancerade teknik som idag används för att skapa aporna i den senaste filmen ”Apornas planet” blir så småningom ekonomiskt tillgänglig för amatörfilmaren.
För tio år sedan skulle jag aldrig haft möjlighet att göra en sån här bild:
Ur filmen Flodhästarnas planet
Idag klickade jag ihop den på sju minuter med datorns hjälp, de resurser jag har till mitt förfogande är långt bättre än vad Hollywood hade för tio år sedan.
Men på vilket sätt är det här bättre då? Jo, allteftersom alla tekniska förstärkningar av film och foto blir vardagsmat så förlorar de sin tjusning och publiken börjar se sig om efter något mer fängslande.
Tadaaa!! -Vad är mer fängslande än den fria fantasin och kreativitet?
Svaret är: Inget. Ända sedan vi satt runt elden i grottor har vi lyssnat på den bäste berättaren, den som kan trollbinda oss med sina historier.
Fantasi och kreativitet har tillhört teknikutvecklarna en lång tid nu. De har haft fria händer och generösa investerare och har skapat fantastiska verktyg för att kittla våra sinnen. Men de har inte gjort något som talar till våra känslor och såvida de inte kan uppfinna fler sinnen åt oss så blir de vi har mättade. Då är min förhoppning att publiken kommer att söka efter annat innehåll i fotografier och filmer, innehåll som kittlar känslor och intellekt.
Jag gjorde ett återbesök på Fotografiska idag, de visar bilder av Albert Watson och Edward Burtynsky.
Albert Watsons
bilder är beundrade av många, mig inkluderat. Men det slår mig när jag vandrar runt bland bilderna att jag sett det förut. Watson var väl kanske först men det jag tänker på när jag säger att jag sett det förut är alla bilder som inspirerats av honom. Det är många som gör samma sak som Watson och en del gör det kanske bättre till och med.
Nåja, det bryr jag mig inte om. Bilderna är vackra och ibland förunderliga men jag glömmer dem snart. Dels för att jag inte ser något värde i att minnas dem, dels för att jag vet att jag kommer att få se många liknande bilder under många år framöver. Han inspirerar många som sagt.
Men en bild är genial, det är dessutom en bild som jag kan knyta an till. Den nästan kaleidoskopiska bilden/bilderna av Michael Jackson. Jag var tvungen att försöka få in den här i bloggen för att visa, det blev en dålig bild men tillräckligt för att förklara vad jag gillar.
Dancing
Den som sett Michael Jackson dansa kan väl inte annat än hålla med om att bilden är ett träffande porträtt av honom. För mig är dessutom Michael Jackson en intressantare person än någon av de andra som Watson har på bild i utställningen.
Edward Burtynsky
är en helt annan typ av fotograf. Hans bilder är en sorts dokumentation av oljans status i vårt moderna samhälle. Många dystopiska bilder i stort format som visar landskap som formats av oljeutvinning och -bearbetning. Vackert på sitt sätt men skrämmande när man uppfattar budskapet.
Alla bilder är dock inte dystra, många visar saker som inte skulle ha funnits om inte oljan fanns. Men jag blev fundersam inför den här bilden:
Norra Los Angeles
Återigen en dålig återgivning från mig men det är alltså massvis av villor i Norra Los Angeles. Visst kan man säga att oljan har möjliggjort detta samhälle men jag fick inte ihop kopplingen riktigt, vad kan det vara?
USA är ett bilburet samhälle, det vet vi, fast på bilden syns nästan inga bilar i rörelse, de står parkerade. Men efter ett tag upptäckte jag att något saknas i bilden: Affärer. Det finns inte något som liknar en affär i hela bilden, möjligtvis finns det något borta vid horisonten som skulle kunna vara ett snabbköp. Kopplingen till olja blev solklar för mig; de som bor här kan inte få tag på mat för dagen om de inte sätter sig i bilen och åker och handlar. Att promenera till affären för att handla finns bokstavligen inte på kartan i de här kvarteren.
Två timmar var jag där och två bilder blev favoriter. Jag är nöjd med den utdelningen.
Jag vet inte vad det är, kanske det är våren men jag har upptäckt att jag har tagit fler bilder på sistone. Fler än jag brukar alltså, dessutom är det bilder med färger och kontraster, nästan helt utan annan karakteristik. Jag som alltid brukar fråga efter syftet med en bild när jag ser den, nu hittar jag inget annat än färg och kontrast. Kan det räknas som ett syfte?
Jag måste bara berätta…
Jag vet att bilder kan vara vackra och ingenting mer, det är ganska typiskt för landskapsbilder. Det är skönt att titta på dem och man frågar sig inte varför fotografen har tagit bilden. Men jag vill ändå kunna formulera något om en bild, så att den liksom får ett berättigande. Kanske det är larvigt och meningslöst men det är en del av mitt fotograferande och ger bilderna lite mer mening.
Gå ingenstans
Jag fick ju inte med fötterna i den första bilden så det får tjäna som orsak till att jag visar den här.
När man fotograferar landskap har man inte så stora möjligheter att ”sätta ljuset” själv. Det man kan påverka är väl i princip hur man står i förhållande till solen. Inte som att plåta porträtt alltså, där man kan flytta lampor, bakgrund och modell hur man vill.
När man fotograferar landskap befinner man sig ju faktiskt i det man plåtar, i ”modellen”, och ”lampan” flyttar sig väldigt sakta. Men en dag som idag var det perfekta förhållanden med fläckvisa moln som flög fram över himlen. Ljuset ändrade sig varje minut och man fick faktiskt vara snabb för att hinna med.
Digitalbilder är nästan alltid bleka och tråkiga när de kommer ur kameran, om man inte låter kameran göra sin egen bildbehandling förstås. Så några minuter i bildbehandlingsprogrammet är alltid nödvändigt tycker jag. För skoj skull visar jag två före-och-efter-bilder ur dagens skörd.
Hur mycket hinner hända på en sekund? För det mesta inte mycket som är värt att komma ihåg, tänk efter: Hur många ögonblick kan du dra dig till minnes just nu? Hur många sekunder blir det sammanlagt?
Låt oss skapa en sekund av ögonblick som vi sparar på bild, obetydliga stunder som bara kan bevaras med kamerans hjälp. Här är en fortsättning på min temautmaning:
Fota och presentera en eller flera bilder som sammanlagt har en exponeringstid på 1 sekund, exakt.
Tiden disponeras fritt så att säga:-) Men vi ska vara klara att presentera bilderna den sista maj. Kommentera detta inlägg om du vill vara med.
